Att synliggöra krigets vardag för barn

Vid Finlandsmontern på bokmässan fastnade jag för en bok med spiralrygg med titeln ”Krigets barn. I Finland – till Sverige”. Författarna Nelly Laitinen och Pia Lundholm, som båda är arkivarier vid Svenska litteratursällskapet i Finland, klargör i förordet syftet med boken: att synliggöra krigets vardag så som barn upplevde det.

De betecknar boken som en arbetsbok om krigstiden 1939-45. Den är tänkt att komplettera högstadiets undervisning i historia och modersmål i Finland och den övergripande idén har varit att barn från krigstiden ska få tala direkt till barn i nutiden.

Författarnas källor är dels ett finländskt arkiv med skoluppsatser från 1940, dels ett personarkiv med ett enskilt krigsbarns brev och dagböcker från den tid hon tillbringade i en fosterfamilj i Sverige. Hon heter numera Maire Peltonen, är drygt 80 år gammal och bor i Åbo. Hon var ett av de omkring 70 000 barn som sändes till Sverige och Danmark undan krigets fasor. Upplevelsen präglade de flesta av dem för livet, för en del på ett traumatiskt sätt.

På ett seminarium på bokmässan konstaterade författarna att boken blivit något mer än en arbetsbok för högstadiet; för många krigsbarn har den blivit en hjälp när de vill berätta för sina barnbarn om sina upplevelser under och efter kriget.

Bokens första del handlar om krigsutbrottet, evakueringen och fortsättningskriget, till stor del skildrat med hjälp av barnteckningar och prydligt handskrivna uppsatser. En uppsats, skriven av en flicka, handlar om hur hon och hennes kamrater blev vittne till en luftstrid mellan ryska flygplan och danska plan som hade kommit till Finlands hjälp. En av de ryska maskinerna fattade eld och störtade. På seminariet på bokmässan läste Nelly Laitinen ett avsnitt ur skolflickans uppsats, som också återges i boken:

”Då faran var över, for vi skidande för att se på den ryska maskinen. Man såg en stor grop samt de kvarstående delarna av maskinen. Den ena av flygarna hade försökt hoppa men gjorde det för sent, så att fallskärmen inte hann öppna sig. Han låg en bit därifrån, utsträckt på drivan som om han endast sovit. Polisen tog alla märken han hade samt ett fotografi han hade i fickan. Han själv är 28 år gammal, lång och ståtlig. Även hans fru såg väldigt bra ut, vad man av fotografiet kunde se, och så hade han en mörklockig flicka som kunde vara omkring 3 år. När man tänkte på att de väntade på honom, som låg kall i drivan, så visst tyckte man synd om dem fast de var våra fiender.”

Maire Westerholm, numera Peltonen, var sju år gammal då hon skickades till Sverige första gången 1940. Hon placerades hos ett barnlöst par i Göteborg, tant Mary och farbror Torsten. Under krigsåren reste hon sammanlagt tre gånger till dem, och hon gick i skola i både Finland och Sverige. Under en av vistelserna i Sverige fick hon besked att hennes mamma skulle gifta om sig. Den 25 februari 1943 skrev Maire till sin mamma:

”Kära Mamma!

Tack för brevet. O, vad roligt att mamma skall gifta sig. Men det är inte riktigt så roligt att flytta till Åbo. Jag vill gärna komma hem. Vi har talat så mycket om den saken. Får jag kalla farbror Markus för pappa? Hur mår famo? Får jag ta min cykel med till Åbo? Min bästa vän heter Gun. Vi har mycket roligt tillsammans. — Skall jag gå i finsk skola när jag kommer hem? Många kära hälsningar till Mami.

Maire”

Jag tycker att de citat ur boken jag återgett här är bra exempel på hur krigets barn kan tala direkt till barn 70 år senare – och till oss alla.

Om ett förlag i Köping, akademigrannar och godis

Lördag förmiddag, då blir det riktigt trångt på bokmässan i Göteborg, i synnerhet kring de stora förlagens montrar. Klas Östergren sitter i Aftonbladets mycket röda monter och berättar om sin nya roman ”Twist” och från Natur och Kulturs stora monter ser han från en jättebild ned över massorna och vi ska inte bara tala om ljudnivån och trängseln vid Sveriges Radios monter, varifrån Marie Lundström direktsänder.

Men i ett lugn hörn av den stora hallen står Karl Beijbom, publicist med ett förflutet på bland annat Arbetaren (där han övertalade Tage Danielsson att publicera sina tankar från roten) och flygtidningen Scanorama. Nu är han pensionerad, men inte från det aktiva livet: sedan några år driver han Beijbom Books och är alltså förläggare. Dessutom är han synnerligen aktiv på Facebook, där hans inlägg ofta leder till långa trådar.

Från början drev han sitt förlag från villan i Spånga – men när verksamheten hotade att helt ta över villan framförde hans hustru vissa synpunkter som krävde åtgärd. Så han kollade vad ett kontor på 100 kvadrat skulle kosta till exempel vid Odenplan. 45 000 i månaden! Inte tänka på för en verksamhet som drivs av och genererar mera entusiasm än pengar.

Han fann sin lösning i Köping av alla ställen, en stad i hans hjärta för att han har en del av sina rötter där. En stor vindsvåning i Arpihuset vid Stora torget mitt i stan med utsikt över kyrkan och annat vackert i den lilla staden. Till en betydligt mindre kostnad. Lycka i staden, familjefriden återställd. Förlagets senaste bok heter ”När livet måste gå vidare”. Den f d journalisten Ken Olofsson har intervjuat ett antal kända och okända personer om hur de hanterat en stor sorg.

Jag vandrar vidare och fascineras över att en av Svenska Akademiens montergrannar är förlaget Harlequin, vars affärsidé går ut på lyckliga slut, om man ska tro en liten affisch. En annan akademigranne är förlaget Vertigo, som specialiserar sig på erotisk litteratur. Bokmässan är som livet, fyllt av kontraster och oväntade möten.

Men på förlaget Ordalaget bjuder de på hemlagat godis efter ett recept ur ”Godisboken”, ännu en produkt från bokproduktionsbolaget Vintergatan, vilket jag nämner inte bara för att min dotter Susanna är verksam där utan också för att de gör så vackra böcker. ”Kockarnas vin” heter en, ”Kockarnas bröd” en annan, och snart blir ”Glöggboken” åter aktuell.

Vintergatans allra senaste bok heter ”Grötboken” – men det var inte läge att bjuda monterbesökarna på gröt. Inte just i dag…

Gröt och godis

Kraften hos den mogna människan

Bodil Jönsson, professorn från Lund som skrivit så fint om tid och åldrande och mycket annat, deltar i flera seminarier på bokmässan. Jag kunde inte låta bli att gå på ett med den fascinerande titeln ”Kraften hos den mogna människan”. Jag var i gott sällskap, och bland publiken fanns faktiskt inte bara människor mogna till åren utan också många som är mogna på andra sätt.

Professorns senaste bok heter ”Silver” och är, sade hon, en uppföljare till en av hennes tidiga böcker, ”Guld”. I den samlade hon sina bästa tankar om tid. Nu har hon samlat sina 60 bästa tankar om åldrande, och än en gång har tecknaren Robert Nyberg illustrerat roligt och kongenialt.

En utgångspunkt för hennes föredrag – för det handlade mera om ett föredrag än ett seminarium – var känslan att hålla ett moget äpple i handen. Klart att äpplen är fina redan på blomstadiet, och kanske till och med som kart. Men det mogna äpplet är godast – även om man är medveten om att det snart ska ruttna och dö. Sens moral: ät nu, njut.

Bodil Jönsson drog ned fniss när hon apropå mogna människors problem med att ibland komma ihåg detaljer sammanfattade hur det kan låta när äldre personer samtalat – ”du vet hon som var gift med honom som bodde där”.

Men äldre människor är faktiskt bättre på sammanhang än detaljer, och dessutom är vi bättre på kontakten mellan tankar och känslor, slog professorn fast. Hon återvände än en gång till den idé om människans årsringar som hon formulerade redan som fyraåring. Bara för att man ser endast den yttersta årsringen är man ju inte ihålig inuti.

Till de stora fördelarna med att bli äldre hör förstås insikten att man är gammal nog att göra bort sig en gång till utan att det innebär någon katastrof. Bodil Jönsson visade också en bild ur boken som visar en eremit sittande på en bergstopp. Robert Nybergs text illustrerar begreppet ”eremitgrammatik” och texten lyder kort och gott ”Få färre fest”.

Dagens äldre lever längre och bättre än sina föräldrar och ännu längre än sina mor- och farföräldrar. ”Vi nygamla är ett nytt folkslag. Det har aldrig funnits sådana som vi”.

Med detta i ryggen studsade jag vidare till ett seminarium om Olle Svennings nya bok om Hjalmar Branting, ”Hövdingen” där författaren, född 1942, samtalade med förre statsministern Ingvar Carlsson, född 1934 under ledning av Ingrid Elam. De båda pojkarna var som unga pojkar och som sådana arbetade de för länge sedan tillsammans hos en äldre pojke, Tage Erlander.

De var ”Erlanders pojkar”. Under fniss berättade Ingvar Carlsson bland annat om den tidens morgonböner i kanslihuset, hur statsministern kunde inleda sessionen under suck och stön men hur det nästan alltid slutade i entusiasm.

Seminariet mellan dessa silverpojkar blev mycket inspirerande, livligt, och man fick lära sig massor om Hjalmar Branting och mycket annat.

Ett samtal mellan guldpojkar, faktiskt.

Om bokstöd och Karlfeldt

Jag skrev tidigare denna torsdag från bokmässan i Göteborg om industridesignern Jan Landqvist och hans bokstöd – porträtt i svartblank plåt av omkring 25 författare. Den senaste i raden är Erik Axel Karlfeldt, som föddes för 150 år sedan. Det jag skrev försvann av okänd anledning – och jag har ingen annan att skylla på än mig själv.

Landqvist var en aning ledsen, berättade han i sin monter, för att Tove Janssons ättlingar inte hade gett honom tillstånd att sälja det vackra stöd han skapat av Muminfamiljens skapare. Nu stod ett enda exemplar i en hylla i Landqvists monter.

Senare träffade jag på mässgolvet Sara Nyström från Wahlström & Widstrand. Hon visade mig en ny och mycket vacker bok, Stina Otterbergs ”Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt”.

Men är verkligen Karlfeldt läst och uppskattad idag? Kanske inte i vida kretsar, men förläggaren berättade att en ung controller på förlaget hade sagt henne att de på hans avdelning var väldigt glada över just denna bok, och detta gjorde henne mycket glad.

En stund senare såg jag Göran Greider, inte helt överraskande, tala mycket varmt om Karlfeldt och hans poesi i Dagens Nyheters monter, tillsammans med Stina Otterberg.

Karlfeldt lever, och visst är han ganska tjusig i sin hatt.

Karlfeldt

Bokmässa igen

Dags för bokmässan i Göteborg igen. De senaste två åren har jag varit där både som deltagare (i Söderbergsällskapets monter) och journalist (med bloggrapporter till Veteranen, bland annat).

I år har Söderbergsällskapet ingen monter, men jag vet att jag kommer att söka mig till De Litterära Sällskapens scen många gånger i alla fall och lyssna på lockande program om August Strindberg och Dagens Nyheter, om Hjalmar Bergmans och Sven Delblancs USA, om Gustaf Hellström och hans rapporter från Paris under första världskriget, och mycket annat.

Och Hjalmar Söderberg är givetvis närvarande även på årets mässa, även om hans sällskap inte är det. Ett av de mest intressanta seminarierna på torsdagen har titeln ”I skuggan av stjärnorna”. Där medverkar Johan Cullberg och Björn Sahlin för att tala om sin redan mycket uppmärksammade bok ”Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof”.

Söderberg lämnade ju sin hustru i maj 1906 efter två dramatiska händelser. Dels upptäckte Märta Söderberg att han hade en älskarinna, Maria von Platen (som senare inspirerade honom till både Gertud i dramat med samma namn och Lydia i romanen ”Den allvarsamma leken”. Dels fick han själv på en fest själv reda på att hans älskarinna hade haft ett förhållande med en annan och mycket yngre författare, Gustaf Hellström, samme Hellström som senare rapporterade från Paris om första världskriget.

Söderberg flydde till Köpenhamn, där han så småningom gifte om sig med en ny kärlek, men det kunde han förstås göra först sedan han fått skilsmässa från Märta. Cullbergs och Sahlins bok handlar om hur han själv på ett föga hedrande sätt bidrog till att Märta förklarades sinnessjuk, vilket underlättade den skilsmässa hon först vägrade gå med på.

Författarna konstaterar att Märta Söderberg hade ett besvärligt och för omgivningen plågsamt lynne men att detta till stor del berodde på hennes sjukdomar. Hon hade bland annat en svår reumatism, men sinnessjuk var hon inte. Hjalmar Söderbergs roll i dramat kan ses som en bra illustration till den karakteristik han vid ett tillfälle gav sig själv, ”en ganska spräcklig ängel”.

Detta seminarium handlar också om en annan besvärlig, ja av många ansedd som förfärlig kvinna, Ida Bäckmann, som blev känd som ”en kvarnsten runt snillens halsar”. Bland snillena fanns Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding. Sigrid Combüchen har skrivit en redan mycket uppmärksammad och hyllad roman om denna Ida Bäckmann, ”Den umbärliga” och deltar också i seminariet.

När jag bläddrar i seminarieprogrammet ser jag också att militärhistorikern Marco Smedberg på torsdagseftermiddagen håller ett seminarium om första världskriget, som han just skrivit en bok om. Detta är ett fint exempel på hur trådarna kan gå på bokmässan. Marco Smedberg är en sentida släkting till Maria von Platen. Han var en av dem jag intervjuade när jag för nu ganska länge sedan skrev en bok om Hjalmar Söderbergs älskarinna.

Hjalmar Söderberg skrev för övrigt en gång till sin nära vän Bo Bergman att ”två saker har gripit mig djupare än allt annat i mitt liv: en olycklig kärlekshistoria (1902-06) och året 1914″. Kärlekshistorien med Maria von Platen och första världskrigets utbrott, alltså.

Jag återkommer med fler rapporter från bokmässan.