”Den allvarsamma leken”, på film för tredje gången

Hjalmar Söderbergs kärleksroman Den allvarsamma leken har förvandlats till film för tredje gången, den här gången i regi av Pernilla August efter ett manus av danska Lone Scherfig och med Karin Franz Körlof i rollen som Lydia, Sverrir Gudnason som Arvid och Michael Nyqvistsom chefredaktör Markel.

Filmen får svensk premiär först den 9 september men hade världspremiär den 16 februari i samband med filmfestivalen i Berlin. Den möttes där med artiga men inte överentusiastiska applåder av publiken i det nästan fullsatta Friedrichstadt-Palast, som rymmer 1 800 åskådare.

De första internationella recensionerna var med ett undantag också ganska ljumma, och svenska MovieZine gav filmen fyra stjärnor av fem möjliga.

Brittiska Screen betecknar filmen som en ”visuell fröjd”. Recensenten finner både humor och energi ”i det stela kostymdramat” men klagar över att filmen är lite för mycket av en ”konventionell melodram”.

”Faktum att de två älskande är ganska osympatiska – deras romans är egennyttig och destruktiv – mildras något av glimtar av humor i manuset. Scenerna på tidningsredaktionen, med Michael Nyqvist som sanningssägande redaktör, är särskilt skarpa. Handkameran ger filmen ett dynamiskt, ungdomligt drag, även om energin mattas av alltför många bilder där Arvid och Lydia ser på varandra med plågad men fotogenisk längtan.”

Filmen är inte dålig, skriver amerikanska Hollywood reporter, men recensenten är ändå kritisk mot det mesta: manus, rollbesättning, skådespelarnas insatser och 4:3-formatet, som ger lite för mycket TV-känsla.

Men i den brittiska nättidningen The Upcoming ger recensenten Sean Gallen filmen fyra stjärnor av fem möjliga. Filmen har en ”obestridlig charm” och kemin mellan Körlof och Gudnason ”brinner med en tyst intensitet som  gör det spännande att följa deras tragiska relation”, skriver Gallen. Han beundrar också filmens foto, ”som tycks låna samma varsamma ljus och klara färger från den impressionistiska period som filmen skildrar”.  Enligt Gallen är det enda negativa med filmen att de älskandes respektive partners inte får tillräckligt mycket utrymme i berättelsen, vilket skulle ha kunnat bryta upp den fram-och-tillbaka-rytm som den fastnar i.

- Hjalmar Söderberg roman vilar tryggt i händerna på Pernilla August och Lone Scherfig… Varje bildruta är som en vacker oljemålning och tonsättaren Matti Bye har fångat upp handlingens alla nyanser i sin melodislinga… Regin är drabbande… och skiner som starkast i scenerna mellan Lydia och Arvid, skriver recensenten Victoria Machmudov i MovieZine.

I romanen berättas historien huvudsakligen ur Arvid Stjärnbloms perspektiv, men i filmen får både Lydia och Arvids hustru Dagmar större utrymme. Filmen är ett försök att förstå både Lydia och Arvids hustru Dagmar bättre.

Scherfig/August har givetvis av filmiska skäl tagit sig vissa friheter med både personerna och handlingen i romanen. Några av romanens personer har slagits ihop till en, de båda kvinnliga huvudpersonernas barn spelar mera framträdande roller i filmen än i romanen och en del nyckelscener har förlagts till andra lokaler och platser. Men ändå finns det goda förutsättningar för att även den som kan sin Den allvarsamma leken utan och innan kommer att känna igen sig i både miljöerna och själva kärleksdramat.

De flesta exteriörscenerna i Stockholmsmiljö spelades i själva verket in i Budapest, av kostnadsskäl, men några scener spelades förstås in på Johannes kyrkogård i Stockholm; Lydia bor ju intill kyrkogården. Där tog jag denna bild på de två huvudrollsinnehavarna sent en eftermiddag i maj förra året:

Lydia o Arvid

Jag hade också möjlighet att tala med dem om Arvid, Lydia och deras kärlekshistoria.

Sverrir Gudnason:

Arvid och Lydia… Det är som att deras kärlek mår bäst av att avnjutas på håll. Även om tidsandan och samhället hindrar dem så har de ju faktiskt möjlighet att välja varandra, men det gör de ju inte …

När jag läste Den allvarsamma leken fick jag känslan av att Lydia trollbinder alla. Jag blir irriterad på henne. Jag tror att det beror på att det är Arvid som leder berättelsen. Därför förstår man honom. Men när det gäller Lydia får man plötsligt veta saker och ting om henne som man inte gillar… De är nog lika goda kålsupare båda två.

Karin Franz Körlof:

Det finns mycket hos Lydia som fascinerar mig, bland annat hur hon – som jag upplever det – känner sig fångad, kvävd. Det finns mycket av många kvinnor i Lydia. Jag känner igen mig i jättemycket. För ett tag sedan när jag hade gjort slut med min pojkvän fick jag en egen lägenhet för första gången i mitt liv. Jag var helt överväldigad, det var min första egna lägenhet, med eget namn på dörren, som Lydia.

De flesta kvinnor jag talar med gillar Lydia och jag tror att det är en identifieringsfråga. Man har ju alltid diskuterat Lydia mer än Arvid. Det handlar väl om den kvinnliga sexualiteten, om man verkligen får lämna sitt barn, om man får man ligga med flera killer. Om en man ligger med 30 kvinnor anses det inte vara något problem, men om en kvinna ligger med 30 män rynkar de flesta på näsan. Det tycker jag säger mycket om synen på manligt och kvinnligt, synen på sexualitet.

Någonstans vill man ju att det ska bli de två, men samtidigt är det så skönt när hon säger ifrån, at than inte kan fortsätta på det där sättet.

Ur ett perspektiv kan man förstås klandra Lydia för att hon blir förbannad på Arvid när han måste resa hem till sin sjuke far. Men ur ett annat perspektiv äer det fantastiskt att Lydia tar sig rätten att bestämma över honom och se till sina egna intressen. Det är bra för berättelsen.

Jag gillar när karaktärer får mera komplexitet och mera djup. Jag kanske inte tycker om Lydia  på det personliga planer, men jag tycker om henne som en kvinnlig gestalt.

Jag har hela tiden försökt få fram de där sidorna av Lydia som är lite mindre positiva, för alla människor har sådant i sig. Jag också. Ingen är endimensionell. Jag tycker också att det är viktigt att visa på alla sidor av en karaktär, och det finns en brist i filmhisorien på kvinnor som tillåts vara lite osympatiska.

Så långt Karin Franz Körlof. Visst är det märkligt att Lydia Stille och Arvid Stjärnblom och deras egentligen olyckliga kärlekshistoria förmår engagera och kännas så levande aktuell över hundra år efter det att Hjalmar Söderberg skrev sin roman.

(Den allvarsamma leken har alltså filmats två gånger tidigare, av Rune Carlsten 1945 med Viveca Lindfors och Olof Widgren i huvudrollerna och av Anja Breien 1977 med Lil Terselius och Stefan Ekman.)

Detta inlägg har också publicerats på Söderbergsällskapets hemsida, www.soderbergsallskapet.se.

 

Ann-Marie Rauer, ”Sverige!”

Enastående, tycker Johan Croneman i Dagens Nyheter om hennes intervjukonst.

”Hon utstrålar en genuin nyfikenhet på människor och hjälper oss på så vis att förstå både andra och oss själva”, hette det i motiveringen när hon för någon tid sedan utsågs till ”Årets hässleholmare”.

Ann-Marie Rauer leder sedan snart tio år det halvtimmeslånga kulturprogrammet ”Sverige!”, som sänds varje lördag kväll på SvT. Halva programmet består av reportage från olika delar av Sverige, den andra halvan av hennes intervju med en mer eller mindre känd, gärna aktuell person ur kultur- och nöjeslivet. Det måste vara någon som hon själv är nyfiken på – det är det allra viktigaste.

_ Jag är jätteglad för allt beröm. Men det gör inte nästa intervju lättare. Själva arbetet är likadant nästa gång också…

En anledning till att hennes intervjuer ofta är så fascinerande är att hon har förmågan att lyssna. Hon visar att hon verkligen är intresserad av att få svar på de noga genomtänkta frågor hon ställer, att det är viktigt för henne själv.

_ Jag vill att det ska finnas hög angelägenhetsgrad i frågorna. Ja, det är viktigt att lyssna, och att fundera. Lyssnar gör jag i stunden, men funderar gör jag före intervjun. Vad har hänt i den här personens liv? Var finns smärtpunkten? Hur hänger allt ihop? Jag är intresserad av livet och människor, mig själv, det man funderar på.

Hon förbereder sig noga under den vecka som hon har till sitt förfogande, hon vill verkligen koncentrera sig på den människa hon ska intervjua. Inför en intervju med Klas Östergren i början av december läste hon fem av hans böcker, några av dem för första gången. Samtalet kom bland annat att handla om döden och dödsskräck. Det blev några magiska minuter.

_ Det handlar om att försöka förstå livet, människor, sig själv. Det finns så mycket yta överallt, hela tiden. Men under ytan pågår själva livet, och det vill jag prata om. Jag vill föra in det allvarliga samtalet i vardagsrummet.

Ann-Marie Rauer citerar med uppenbart gillande det svar Klas Östergren gav på hennes fråga om de verkligen kan ha roligt i den så seriösa Svenska Akademien, där han är ledamot sedan ett år. ”Absolut, det är jätteroligt att vara seriös”, svarade Östergren.

Så vad har hänt i Ann-Marie Rauers eget liv?

Hon föddes för 52 år sedan i Göingebygden i norra Skåne. Hennes morfar och hans familj, inklusive flickan som skulle bli Ann-Marie Rauers mor, kom som flyktingar från Estland på en gammal potatisbåt, till en ö i Stockholms skärgård. Morfar Rauer hamnade så småningom i Skåne som lagårdsförman.

_ Jag kan inte estniska, men språket talades hela tiden hemma. Det var ett julklappsspråk, ett språk för hemligheter. Estland var ett fantasiland för mig, det fanns inte på riktigt – men efter Sovjetunionens upplösning kunde vi resa dit för att besöka släktingar.

Ann-Marie Rauer hade ingenting med sig hemifrån som handlar om kultur, säger hon. ”Vi hade kanske sju böcker i bokhyllan”.

Varifrån kom då hennes intresse för kultur?

Via musiken. Hon började spela piano tidigt, till en början på ett tangentbord som hon ritat upp på ett papper, senare kunde hon spela på det piano som hon bevekat sina föräldrar att köpa. Hon intresserade sig för teater, gick en tvåårig regiutbildning för Ronny Danielsson på Studioteatern i Malmö, där hon så småningom satte upp en rad föreställningar. Den sista var Harry Martinsons ”Aniara” i en egen bearbetning.

Dessvärre, tyckte hon då, kom hon inte in på någon av de högskoleutbildningar inom det konstnärliga området som hon sökte till. Helst av allt ville hon bli konsertpianist, men hon kom inte heller in på Musikhögskolan.

_ Och när jag inte kom in på DI (Dramatiska Institutet) sade arbetarungen i mig nej, nu får du skaffa dig ett riktigt jobb. Jag blev journalist.

Vägen till SvT Malmö gick via Radio Kristianstad, Radio Malmöhus, TV4 Sydost i Växjö och Sydnytt, där Ann-Marie Rauer var nyhetsankare, ”med nerv, direktsändningar, debatter, gäster”.

”Sverige!” har omkring 600 000 tittare, fler än något annat kulturprogram i TV. Hon tänker fortsätta med sina intervjuer ett bra tag till men sticker inte under stol med att hon gärna skulle vilja göra längre intervjuprogram. Som förebilder nämner hon Lars Ulvenstam och Stina Dabrowski.

Vad oroar du dig för? (Ja, det låter som en Rauer-fråga).

Samma saker som alla andra, svarar hon, och nämner oro för de tre barnen, och världsläget. Hon går inte närmare in på någon smärtpunkt och övergår efter en stund till att tala om sin blygsel.

_ Jag var väldigt blyg när jag var barn, och jag är fortfarande blyg. Men jag fick aldrig höra det som mina barn får höra, att man måste ta för sig även om man är blyg. Det är ett slags mantra som upprepas. Men på bekostnad av vem ska man ta för sig? Vem ska lyssna, vem ska ta in? Varför är det inte längre fint att vara blyg? I blygheten samlar man mycket. Vad kan man samla om man hela tiden ska ta för sig?

Innan vi skiljs åt säger hon att det skulle vara roligt att skriva en bok om sina intervjuer.

Lunchintervju med Ann-Marie Rauer i Fokus nr 3, 2016.