Ja, varför inte bygga en radiostudio på Bokmässan?

På väg till Bokmässan i onsdags lyssnade jag på ”Nordegren och Epstein” i P1. De talade om mässan. Thomas Nordegren framförde en viss kritik mot Sveriges Radios direktsända mässprogram, inför publik, med usel ljudkvalitet. Varför bygger de inte en riktig radiostudio i mässhallen?

För atmosfärens skull, föreslog Louise Epstein, men jag höll med Nordegren. Det blir inte njutbart för radiolyssnarna att få favoritprogrammet förstört av sorl och allt möjligt annat i bakgrunden. Ännu mera höll jag med i fredags morse, jag lyssnade på P1 Morgon innan jag tog spårvagnen till mässan.

Den utomordentlige programledaren Johar Bendjelloul intervjuade Kerstin Ekman om hennes nyutkomna bok om naturforskaren och Linnélärjungen Clas Bjerkander, som aldrig nådde någon ryktbarhet. En ekande ödslighet låg som ett filter över den intressanta intervjun, Bendjelloul och Ekman var uppenbarligen ensamma på scenen i SR:s monter, kanske med någon tekniker, men i bakgrunden hördes steg och dunsar, det svischande ljuder av något elfordon på väg med ännu flera böcker till någon monter.

Men intervjun var som sagt intressant, som alltid när Kerstin Ekman intervjuas om sina böcker och sitt skrivande. Hon hade blivit förälskad i honom, för hans kärleksfulla beskrivning av växter, och för att han var rolig. Och så ville hon visa att det hände mycket ute i landsorten också under 1700-talet, i detta fall det Västergötland, inte bara i huvudstaden.

Nej, hon var inte alls frestande att fylla ut fakta om denne Bjerkander med romanfabulerande, hon såg det nog som en utmaning att berätta om en människa endast med utgångspunkt från fakta. Med åren har hon ju utvecklat en viss skicklighet i att skriva romaner.

I intervjun berördes finstämt åldrande och försvinnande, och hur nära man kan komma en människa, egentligen. Kerstin Ekman hade känt en viss närhet till Bjerkander, berättade hon, när hon i sin hand fick en av de nattvardskalkar denne använt i sitt värv.

Jag försökte undvika SR:s monter under lördagen, men på eftermiddagen fann jag mig ändå stående vid montern då man skulle spela in ett kommande avsnitt av underhållningsprogrammet ”Bästa minnet”, inför publik. Det berodde inte på att jag tycker att själva programmet är oemotståndligt, men nu skulle tre favoriter delta: Svante Weyler, Erik Blix och Barbro Hedvall, den senare nu med nya uppseendeväckande stora och mycket runda glasögon.

Det blev en livlig, rolig inspelning – trots att det även på plats stundom var svårt att höra vad som sades. Här ska inte mycket mer avslöjas om programmet än att Barbro Hedvall fick tillfälle att uttrycka sig negativt om det numera nedlagda Folkhälsoinstitutet. Vad folkuppfostran beträffar räcker det så bra med henne själv och Magdalena Ribbing, slog hon fast med vanlig emfas, och kanske lite självironi.

Men allt skulle bli ännu bättre med en riktig studio på mässan!

Kommentera