Nu går ”The Walk” på biograferna, spelfilmen om lindansaren Philippe Petits hisnande, spektakulära vandring på stålvajer mellan World Trade Center-tornen den 7 augusti 1974, dagen innan Richard Nixon avgick som USA:s president, vanärad i Watergate-skandalen.

Jag såg Petit uppträda en gång, under mer blygsamma men ändå fascinerande former.

Det hände en februaridag 1981 i hörnet av West Broadway och Prince Street i Soho, New York. Petit försörjde sig vid denna tid som gatuunderhållare, och han var lysande. Han hade som vanligt ritat en stor rund cirkel på trottoaren och ryktet spred sig snabbt i området. ”Petit är här, Petit är här” och människor hade snabbt samlats för att titta på honom och hans konster.

Han jonglerade med bollar och facklor och drog ned skrattsalvor när han plockade fram en extra underarm ur sin väska så att han fick tre händer att plocka bollar och facklor med, och efter en stund började han jonglera med extraarmen också. Han trollade fram mynt ur barns hår och vuxnas rockärmen. Han mimade hela tiden och kommenterade ljudlöst det som hände bland åskådarna och på gatan. När någon tog fram en cigarett var han blixtsnabbt framme för att låtsastända den med tummen och pekfingret. När en bil tutade grävde han snabbt fram en visselpipa ur sin stora hemlighetsfulla väska för att plötsligt bli trafikpolis.

Och så spände han upp en lina några meter upp i luften mellan ett hushörn och en trafikstolpe och dansade fram och tillbaka på linan medan han jonglerade med sina facklor.

Tre poliser kom med tummarna i sina bälten och de skruvade sig fram mellan åskådarna, först med ena axeln före, sedan den andra, liksom vaggande, lunkande. ”Skingra er”. Publiken buade. Poliserna var obevekliga. Petit störde ordningen, han blockerade trottoaren, någon kunde skadas…

Petit avslutade snabbt sina konster, rädd för att poliserna skulle lägga beslag på hans väska med alla hemligheter. Någon i publiken gick runt med hans svarta hatt och många av oss lade dollarsedlar och mynt i den.

Sedan tog han sin hatt, satte den på sitt huvud, kastade sig upp på sin enhjuling och försvann med väskan över axeln söderut, där man i februaridiset ännu kunde skönja World Trade Center – där han hade stört ordningen en den där augustidagen 1974. Polisen kom då också.

Tjugo år efter denna händelse i hörnet av West Broadway och Prince Street, i september 2001, utsattes World Trade Center-tornen för ett terroristattentat och störtade. Några dagar senare intervjuades Philippe Petit i NPR-programmet ”All things considered”.

Han berättade, med tung, fransk brytning:

_De där tornen var mina torn, mitt hem, mina barn. Jag tycker att de skall byggas upp igen. Om de byggs på nästan samma sätt som de såg ut och där de stod, skall jag förstås dansa mellan dem igen… Jag är lycklig över att vara lindansare, ty jag är ett hoppets instrument.

Philippe Petit är fransman förstås, son till en överste i franska flygvapnet. Men han lärde sig trolla när han var sex och jonglera i tonåren, och att gå på lina för att han ville gå i luften som de gör på cirkus.

Han såg, och ser, dans på lina som en gåva till mänskligheten, ett stycke konst, ett sätt att hylla livet. Linan är en metafor för livet: en resa som börjar med ett första steg, en början och ett slut. År 1971 dansade han mellan tornen på Notre Dame-katedralen i Paris, två år senare över Sydney Harbor Bridge och 1974 alltså mellan World Trade Centers båda torn.

Han hade drömt om det i åratal, och planerat noga, ända sedan han första gången såg en teckning av byggnadsverken i en tidskrift av de då endast planerade byggnadsverken.

Det fanns ett stort problem: hur skulle man kunna spänna själva linan mellan tornen. Petit och hans vän Jean-Louis Blondeau, som är fotograf, ritade en karta över de två tornen i en kohage i Neveres i Bourgogne. Efter en lång rad misslyckade försök kom Blondeau på den mest eleganta tekniska lösningen, den som skulle visa sig fungera: de skulle använda pilbåge.

Petit anlände till New York alldeles före jul 1973. Han förberedde sin lindans med många besök på utsiktsvåningen i World Trade Centers södra torn, oftast förklädd – journalist, filmare, arkitekt, byggnadsarbetare. Han mätte och fotograferade.

Under några hektiska dagar i början av augusti 1974 smugglade han och hans medarbetare in utrustning som de gömde i städskrubbar och andra skrymslen i tornets högsta våningsplan.

På eftermiddagen den 6 augusti gömde de sig i World Trade Center. På morgonen den 7 augusti sköt Blondeau en pil med en fisklina från det norra tornet till den södra. Sedan kunde de hala in den riktiga, tjocka linan till det södra tornet. De fäste den, stadigt, och klockan sju vandrade Philippe ut på den stramt spända linan.

Han höll balansen med hjälp av en drygt åtta meter lång stång. Han var helt klädd i svart, på fötterna hade han egenhändigt sydda mockasiner av buffelskinn och han gick den 40 meter långa sträckan mellan tornen fram och tillbaka sju gånger. En gång tog han några danssteg.

Långt där nere på Liberty Plaza hejdade sig finansvärldens folk och bara tittade på honom, skräckslagna, förtjusta, förundrade.

_ Jag ville ge Manhattan, Amerika och världen en föreställning om det omöjliga. Jag ville säga något som kan flytta berg och visa att det omöjliga inte existerar, sade Philippe Petit i den där radiointervjun när hans torn inte längre fanns.

_ Jag hade valt en fin dag. Vinden var inte så stark. Turbulenserna bara dansade runt mig, men jag var medveten om dem och därför kan jag sitta här och berätta om dem.

Och han berättade att de två tornen vibrerade en aning. Det kändes som om de andades. Polisen kom, förstås, och de var ”mycket, mycket arga på mig”.

_ De visste inte hur man närmar sig en poet som dansar i luften.

Philippe fick bara ett symboliskt straff för sitt tilltag. Han dömdes att uppträda på lina för barnen i Central Park, vilket han gjorde med glädje.

Jag såg ”Man on Wire” (2008), dokumentärfilmen om Petits äventyr på lina 415 meter upp i luften 1974, och jag ska nog se ”The Walk” också – men jag tror att jag alltid kommer att minnas Philippe Petit mest som en man som gick på lina två meter över marken i hörnet av West Broadway och Prince Street och därmed förgyllde en vanlig dag i New York en dag i februari 1981.