Frank Sinatra, the one and only, skulle ha fyllt 100 den 12 december.

Jag började lyssna på hans skivor på 50-talet, då han han ”kom tillbaka” – ”Songs for swingin´ Lovers”, ”A Swingin´ Affair”, etc. Jag noterade med en viss besvikelse att han stödde republikanen Richard Nixon i valkampen 1972 – så till den grad att han satt på podiet under republikanernas konvent i Miami Beach i augusti detta år – ”sporting his new toupé”, som det stod i de amerikanska tidningarna.

Nå. När  han dog i maj 1998 var jag stationerad i Washington, DC, och jag  skrev  följande, djupt känt:

På Piccolo’s Clam Bar i Hoboken, New Jersey, tystnade musiken på fredagen. De brukar spela Frank Sinatra-låtar dagen lång för sina kunder. Så inte denna dag, ty Frank Sinatra, som gjort Hoboken känt över världen genom att låta sig födas där för drygt 82 år sedan, hade avlidit i en hjärtattack på ett sjukhus i Los Angeles under natten.

– Om det inte vore för Frank skulle Hoboken vara en ingenstans-stad, sade Ed Shirak, som bland mycket annat skrivit en bok om stadens store son.

Vid en minnesplakett, givetvis stjärnformad, på trottoaren där Frank Sinatra bodde som liten hopades blommor. I teve- och radiosändningar över hela USA sveptes Indonesiens kris och Mellanösterns kris och kärnvapenprovens kris åt sidan för uttömmande skildringar av Frank Sinatras liv och karriär.

Sinatras död kom inte oväntat. Han hade varit sjuk i över ett år och inte synts offentligt sedan i januari förra året, då han fördes till sjukhus för en första hjärtattack.

Därför var det lätt för många att på fredagen låta sorgen guldkantas av minnesprogrammens många exempel på hans konst.

Alla hade synpunkter denna dag. I Birmingham meddelade president Bill Clinton att han beundrat Sinatra ”enormt”, samt, med syftning på sångarens signaturmelodi ”My Way”:

– Jag tror att varje amerikan måste le och säga att han verkligen gjorde saker på sitt sätt.

Sångaren Mel Tormé, själv en fantastisk sångare men inte legend, konstaterade att Sinatra hade tusentals imitatörer men att han aldrig själv lät sig påverkas av en enda person.

Det var en dag då en ung dotter, som tidigare med milt överseende sett sin far lyssna på mossiga Sinatra-inspelningar, anförtrodde fadern att visst, när hon och hennes kompisar har fest är det Sinatra som gäller.

Och i november arrangerar Hofstra University utanför New York en tre dagar lång konferens då lärda forskare skall belysa Frank Sinatras musik med avseende på psykologi, filosofi, mytologi, moral, poesi, biografi, juridik,med mera med mera.

Frank Sinatra var, för att låna en rad från en av hans sånger, ”a puppet, a pauper, a pirate, a poet, a pawn and a king” – spratteldocka, fattiglapp, pirat, poet, en pjäs på livets schackbräde och kung.

Nej, kanske inte så mycket fattiglapp. Han hade delat ut cigarettändare i guld för 50 000 dollar (cirka 400 000 kronor) innan han fyllde 30. Men definitivt sin genres kung, en av detta sekels stora sångare i underhållningsbranschen.

En förebild som breddade sin konst med karaktärsskådespeleri på film och fick en Oscar för sin roll som menige Maggio i ”Härifrån till evigheten”, en trendsättare som få kunde bortse från under större delen av hans fem decennier långa karriär och som ingen i någon mening kunde tränga sig förbi.

Men också en pirat, en arrogant, odräglig rebell med ibland tvivelaktiga kontakter i åtminstone halvgangstervärlden, en man som trodde att man kunde köpa det mesta med tuff charm och för pengar, och som ofta lyckades göra just detta.

Denne Sinatra kunde sända en skvallerkrönikör som skrivit något förgripligt om honom en gravsten med hennes namn på, skicka ”medarbetare” att hjälpa Joe DiMaggio att slå in en dörr för att denne misstänkte att Marilyn Monroe hade något på gång med någon annan bakom denna dörr, be smågangstern Sam Giancana hjälpa John Kennedy vinna primärvalet i West Virginia 1960, köra en golfbil genom fönstret på ett spelhotell i Las Vegas för att han inte fick spela på kredit. Etcetera.

Oändligt mycket viktigare än sådant är dock hans sång, hans konst.

I Frank Sinatras fingersnäppande, svängiga hyllningar till det älskande livet fanns en stor självsäkerhet som gav oss lätta dansfötter. Men under långa perioder i hans karriär fanns där under självsäkerhetens tuffa clownansikte också en vek, svart, mjuk ensamhet som tog sig uttryck i ballader som kunde trösta folk från Hoboken till Yokohama, från Ystad till Haparanda – eller fördjupa vederbörandes vemod, kärleks-smärta, förtvivlan.

Frank Sinatra sade vid ett tillfälle att denna ”överintensiva förmåga till både sorgsenhet och upprymdhet” berodde på att han var ”18 karats manodepressiv” och att han ”hade levt i våldsamt känslomässiga motsatser”.

De som tror att deras egna liv och själva tidsandan inte djupt påverkats av Frank Sinatra har antingen inte lyssnat på honom eller inte levat, skrev en av alla dem som hyllade honom i ord när han fyllde 80 i december 1995.

Så bland dem som hyllade honom i musik i ett TV-program vid samma tillfälle fanns inte bara medelålders rockare som Bruce Springsteen och Bob Dylan utan också rappande, åldersmässiga barnbarn till Sinatra som Salt-n-Pepa.

En jazzgigant som Miles Davis såg i Frank Sinatra en förebild för att han visste att sätta en ton rätt som en jazzmusiker. Luciano Pavarotti och hans tenorkompisar sjunger ”My Way”, en Sinatra-klassiker som inte heller punkaren Sid Vicious och Sex Pistols kunde lämna orörd.

Det har gjorts balett på hans sånger. Filmindustrin plockar upp hans klassiska inspelningar från 50-talet som ledmotiv till filmer som görs nu. Och vad är, egentligen, Shakespeares ”to be or not to be” annat än en blek föraning om Sinatras ”do be do be do”

Francis Albert Sinatra – han var ibland noga med formalia – föddes 1915 i Hoboken, New Jersey, som ligger på andra sidan Hudson-floden från New York City. Han överlevde knappt födseln. En doktor slant med något verktyg så att han fick ett livslång ärr på halsen.

Han var tunn som tonåring och långt in i sångkarriären, så tunn att han nästan försvann i sina stora kostymer, bakom de stora mikrofonerna, under de vida, bredbrättade hattarna.

Men hans röst så stor att hans första smeknamn var The Voice, Rösten. Han utvecklade den till ett instrument för vad som ansågs vara en ny sångstil eftersom han tyckte att det redan fanns tillräckligt många Bing Crosbys i denna värld.

-Jag bestämde mig för att experimentera litet grand och kom på att jag kunde sjunga som bel canto i italiensk stil utan att egentligen göra något väsen av det. Det var svårare än Crosby-stilen, mycket svårare.

Där föddes kännemärket: fraseringen, känslan för timing, det där som gör att han svävar över melodin som en Fred Astaire över dansgolvet, så naturligt men så oefterhärmligt.

Han sjöng med The Hoboken Four från det han var 20, jobbade som sjungande servitör på Rustic Cabin i Eaglewood, New Jersey till 1939, upptäcktes av Harry James, turnerade med dennes orkester ett halvår innan han började hos Tommy Dorsey 1940.

Ett kort mellanspel hos Benny Goodman några år senare. Därefter solokarriär och när den var över hade han sjungit in över 2 000 låtar, de flesta ur den stora amerikanska sångboken: Gershwin, Porter, Berlin, Rodgers and Hart, Mercer. Och han hade arbetat med tidens stora orkestrar och arrangörer – Nelson Riddle, Gordon Jenkins, Billy May, Don Costa – och gett ut över 240 skivalbum.

40-talet: Frankie Boys förödande kombination av vek sårbarhet och smeksam passion drev tidens tonårsflickor till en hysteri som världen sedan inte skulle få uppleva förrän Elvis Presley och The Beatles nådde scenen.

Sedan krasch i det första äktenskapet, med Nancy och dessvärre också för rösten. Nu är det 50-tal. Förvirring, ett nytt äktenskap, med Ava Gardner, bra sammanfattat i ”I´m a Fool to Want You” (1951), bland annat en hånad folkparksturné i Sverige, ny skilsmässa.

Men sedan filmer som ”Härifrån till Evigheten” och ”Mannen med den gyllene armen” vid sidan av de lättare musikfilmerna. Framför allt pånyttfödelsen som sångare och Capitol-åren med album som pärlor på ett snöre: ”Songs for Young Lovers”, ”Songs for Swingin´ Lovers”, ”A Swingin´ Affair”, ”Come Fly With Me”, etc, etc.

60-talet: Rat Pack-åren, påkostade shower i Las Vegas och annorstädes, ”Chairman of the Board”, äktenskap med Mia Farrow, filmer (många anser att ”Den manchuriske kandidaten” är Frank Sinatras bästa) och fler album.

Frank Sinatra skapade under dessa tre decennier Legenden och Myten Frank Sinatra. 1971 kunde han pensionera sig för att återkomma bara två år senare. Han gifte sig för fjärde gången, med Barbara Marx, änka efter Zeppo Marx.

Han gav konserter och genomförde turneer med titlar som ”The Main Event” (i Madison Square Garden, med Howard Cosell som sanslöst hyberbolisk konferencier), ”The Summit” (med Ella Fitzgerald och Count Basies orkester), ”The Ultimate Event” (en turné med Sammy Davis Jr och Dean Martin, den senare snabbt ersatt av Liza Minelli), ”The Diamond Jubilee Tour” (50 år i show business), etc – allt för att det över hela världen fanns och finns en köpstark medelålders publik, människor som fortfarande känner sig unga i hjärtat bara han sjunger och som städse är beredda att ropa ”Frankie, I love you”.

Ibland gnistrade det till med något nytt, som ”New York, New York” och ”L A is My Lady”. Och i två ”Duets”-album (1993 och 1994) sjöng Frank Sinatra tillsammans med en rad något och i en del fall mycket yngre megastjärnor (Aretha Franklin, Barbra Streisand, Bono, t ex) utan att behöva tillbringa en sekund i samma studio som desamma.

Vad gjorde det att det alltid fanns anledning att notera att rösten inte längre bar ända fram och att kroppshyddan började bli både omfångsrik och orörlig

Konserterna var utsålda och Duets I såldes i fler exemplar än något tidigare Sinatra-album.

Nu, bara en annan rad ur en annan sång: ”The night is bitter, the stars have lost their glitter, the wind grows colder, and suddenly you´re older”.