Ann-Marie Rauer, ”Sverige!”

Enastående, tycker Johan Croneman i Dagens Nyheter om hennes intervjukonst.

”Hon utstrålar en genuin nyfikenhet på människor och hjälper oss på så vis att förstå både andra och oss själva”, hette det i motiveringen när hon för någon tid sedan utsågs till ”Årets hässleholmare”.

Ann-Marie Rauer leder sedan snart tio år det halvtimmeslånga kulturprogrammet ”Sverige!”, som sänds varje lördag kväll på SvT. Halva programmet består av reportage från olika delar av Sverige, den andra halvan av hennes intervju med en mer eller mindre känd, gärna aktuell person ur kultur- och nöjeslivet. Det måste vara någon som hon själv är nyfiken på – det är det allra viktigaste.

_ Jag är jätteglad för allt beröm. Men det gör inte nästa intervju lättare. Själva arbetet är likadant nästa gång också…

En anledning till att hennes intervjuer ofta är så fascinerande är att hon har förmågan att lyssna. Hon visar att hon verkligen är intresserad av att få svar på de noga genomtänkta frågor hon ställer, att det är viktigt för henne själv.

_ Jag vill att det ska finnas hög angelägenhetsgrad i frågorna. Ja, det är viktigt att lyssna, och att fundera. Lyssnar gör jag i stunden, men funderar gör jag före intervjun. Vad har hänt i den här personens liv? Var finns smärtpunkten? Hur hänger allt ihop? Jag är intresserad av livet och människor, mig själv, det man funderar på.

Hon förbereder sig noga under den vecka som hon har till sitt förfogande, hon vill verkligen koncentrera sig på den människa hon ska intervjua. Inför en intervju med Klas Östergren i början av december läste hon fem av hans böcker, några av dem för första gången. Samtalet kom bland annat att handla om döden och dödsskräck. Det blev några magiska minuter.

_ Det handlar om att försöka förstå livet, människor, sig själv. Det finns så mycket yta överallt, hela tiden. Men under ytan pågår själva livet, och det vill jag prata om. Jag vill föra in det allvarliga samtalet i vardagsrummet.

Ann-Marie Rauer citerar med uppenbart gillande det svar Klas Östergren gav på hennes fråga om de verkligen kan ha roligt i den så seriösa Svenska Akademien, där han är ledamot sedan ett år. ”Absolut, det är jätteroligt att vara seriös”, svarade Östergren.

Så vad har hänt i Ann-Marie Rauers eget liv?

Hon föddes för 52 år sedan i Göingebygden i norra Skåne. Hennes morfar och hans familj, inklusive flickan som skulle bli Ann-Marie Rauers mor, kom som flyktingar från Estland på en gammal potatisbåt, till en ö i Stockholms skärgård. Morfar Rauer hamnade så småningom i Skåne som lagårdsförman.

_ Jag kan inte estniska, men språket talades hela tiden hemma. Det var ett julklappsspråk, ett språk för hemligheter. Estland var ett fantasiland för mig, det fanns inte på riktigt – men efter Sovjetunionens upplösning kunde vi resa dit för att besöka släktingar.

Ann-Marie Rauer hade ingenting med sig hemifrån som handlar om kultur, säger hon. ”Vi hade kanske sju böcker i bokhyllan”.

Varifrån kom då hennes intresse för kultur?

Via musiken. Hon började spela piano tidigt, till en början på ett tangentbord som hon ritat upp på ett papper, senare kunde hon spela på det piano som hon bevekat sina föräldrar att köpa. Hon intresserade sig för teater, gick en tvåårig regiutbildning för Ronny Danielsson på Studioteatern i Malmö, där hon så småningom satte upp en rad föreställningar. Den sista var Harry Martinsons ”Aniara” i en egen bearbetning.

Dessvärre, tyckte hon då, kom hon inte in på någon av de högskoleutbildningar inom det konstnärliga området som hon sökte till. Helst av allt ville hon bli konsertpianist, men hon kom inte heller in på Musikhögskolan.

_ Och när jag inte kom in på DI (Dramatiska Institutet) sade arbetarungen i mig nej, nu får du skaffa dig ett riktigt jobb. Jag blev journalist.

Vägen till SvT Malmö gick via Radio Kristianstad, Radio Malmöhus, TV4 Sydost i Växjö och Sydnytt, där Ann-Marie Rauer var nyhetsankare, ”med nerv, direktsändningar, debatter, gäster”.

”Sverige!” har omkring 600 000 tittare, fler än något annat kulturprogram i TV. Hon tänker fortsätta med sina intervjuer ett bra tag till men sticker inte under stol med att hon gärna skulle vilja göra längre intervjuprogram. Som förebilder nämner hon Lars Ulvenstam och Stina Dabrowski.

Vad oroar du dig för? (Ja, det låter som en Rauer-fråga).

Samma saker som alla andra, svarar hon, och nämner oro för de tre barnen, och världsläget. Hon går inte närmare in på någon smärtpunkt och övergår efter en stund till att tala om sin blygsel.

_ Jag var väldigt blyg när jag var barn, och jag är fortfarande blyg. Men jag fick aldrig höra det som mina barn får höra, att man måste ta för sig även om man är blyg. Det är ett slags mantra som upprepas. Men på bekostnad av vem ska man ta för sig? Vem ska lyssna, vem ska ta in? Varför är det inte längre fint att vara blyg? I blygheten samlar man mycket. Vad kan man samla om man hela tiden ska ta för sig?

Innan vi skiljs åt säger hon att det skulle vara roligt att skriva en bok om sina intervjuer.

Lunchintervju med Ann-Marie Rauer i Fokus nr 3, 2016.

Kommentera