”Den allvarsamma leken”, på film för tredje gången

Hjalmar Söderbergs kärleksroman Den allvarsamma leken har förvandlats till film för tredje gången, den här gången i regi av Pernilla August efter ett manus av danska Lone Scherfig och med Karin Franz Körlof i rollen som Lydia, Sverrir Gudnason som Arvid och Michael Nyqvistsom chefredaktör Markel.

Filmen får svensk premiär först den 9 september men hade världspremiär den 16 februari i samband med filmfestivalen i Berlin. Den möttes där med artiga men inte överentusiastiska applåder av publiken i det nästan fullsatta Friedrichstadt-Palast, som rymmer 1 800 åskådare.

De första internationella recensionerna var med ett undantag också ganska ljumma, och svenska MovieZine gav filmen fyra stjärnor av fem möjliga.

Brittiska Screen betecknar filmen som en ”visuell fröjd”. Recensenten finner både humor och energi ”i det stela kostymdramat” men klagar över att filmen är lite för mycket av en ”konventionell melodram”.

”Faktum att de två älskande är ganska osympatiska – deras romans är egennyttig och destruktiv – mildras något av glimtar av humor i manuset. Scenerna på tidningsredaktionen, med Michael Nyqvist som sanningssägande redaktör, är särskilt skarpa. Handkameran ger filmen ett dynamiskt, ungdomligt drag, även om energin mattas av alltför många bilder där Arvid och Lydia ser på varandra med plågad men fotogenisk längtan.”

Filmen är inte dålig, skriver amerikanska Hollywood reporter, men recensenten är ändå kritisk mot det mesta: manus, rollbesättning, skådespelarnas insatser och 4:3-formatet, som ger lite för mycket TV-känsla.

Men i den brittiska nättidningen The Upcoming ger recensenten Sean Gallen filmen fyra stjärnor av fem möjliga. Filmen har en ”obestridlig charm” och kemin mellan Körlof och Gudnason ”brinner med en tyst intensitet som  gör det spännande att följa deras tragiska relation”, skriver Gallen. Han beundrar också filmens foto, ”som tycks låna samma varsamma ljus och klara färger från den impressionistiska period som filmen skildrar”.  Enligt Gallen är det enda negativa med filmen att de älskandes respektive partners inte får tillräckligt mycket utrymme i berättelsen, vilket skulle ha kunnat bryta upp den fram-och-tillbaka-rytm som den fastnar i.

- Hjalmar Söderberg roman vilar tryggt i händerna på Pernilla August och Lone Scherfig… Varje bildruta är som en vacker oljemålning och tonsättaren Matti Bye har fångat upp handlingens alla nyanser i sin melodislinga… Regin är drabbande… och skiner som starkast i scenerna mellan Lydia och Arvid, skriver recensenten Victoria Machmudov i MovieZine.

I romanen berättas historien huvudsakligen ur Arvid Stjärnbloms perspektiv, men i filmen får både Lydia och Arvids hustru Dagmar större utrymme. Filmen är ett försök att förstå både Lydia och Arvids hustru Dagmar bättre.

Scherfig/August har givetvis av filmiska skäl tagit sig vissa friheter med både personerna och handlingen i romanen. Några av romanens personer har slagits ihop till en, de båda kvinnliga huvudpersonernas barn spelar mera framträdande roller i filmen än i romanen och en del nyckelscener har förlagts till andra lokaler och platser. Men ändå finns det goda förutsättningar för att även den som kan sin Den allvarsamma leken utan och innan kommer att känna igen sig i både miljöerna och själva kärleksdramat.

De flesta exteriörscenerna i Stockholmsmiljö spelades i själva verket in i Budapest, av kostnadsskäl, men några scener spelades förstås in på Johannes kyrkogård i Stockholm; Lydia bor ju intill kyrkogården. Där tog jag denna bild på de två huvudrollsinnehavarna sent en eftermiddag i maj förra året:

Lydia o Arvid

Jag hade också möjlighet att tala med dem om Arvid, Lydia och deras kärlekshistoria.

Sverrir Gudnason:

Arvid och Lydia… Det är som att deras kärlek mår bäst av att avnjutas på håll. Även om tidsandan och samhället hindrar dem så har de ju faktiskt möjlighet att välja varandra, men det gör de ju inte …

När jag läste Den allvarsamma leken fick jag känslan av att Lydia trollbinder alla. Jag blir irriterad på henne. Jag tror att det beror på att det är Arvid som leder berättelsen. Därför förstår man honom. Men när det gäller Lydia får man plötsligt veta saker och ting om henne som man inte gillar… De är nog lika goda kålsupare båda två.

Karin Franz Körlof:

Det finns mycket hos Lydia som fascinerar mig, bland annat hur hon – som jag upplever det – känner sig fångad, kvävd. Det finns mycket av många kvinnor i Lydia. Jag känner igen mig i jättemycket. För ett tag sedan när jag hade gjort slut med min pojkvän fick jag en egen lägenhet för första gången i mitt liv. Jag var helt överväldigad, det var min första egna lägenhet, med eget namn på dörren, som Lydia.

De flesta kvinnor jag talar med gillar Lydia och jag tror att det är en identifieringsfråga. Man har ju alltid diskuterat Lydia mer än Arvid. Det handlar väl om den kvinnliga sexualiteten, om man verkligen får lämna sitt barn, om man får man ligga med flera killer. Om en man ligger med 30 kvinnor anses det inte vara något problem, men om en kvinna ligger med 30 män rynkar de flesta på näsan. Det tycker jag säger mycket om synen på manligt och kvinnligt, synen på sexualitet.

Någonstans vill man ju att det ska bli de två, men samtidigt är det så skönt när hon säger ifrån, at than inte kan fortsätta på det där sättet.

Ur ett perspektiv kan man förstås klandra Lydia för att hon blir förbannad på Arvid när han måste resa hem till sin sjuke far. Men ur ett annat perspektiv äer det fantastiskt att Lydia tar sig rätten att bestämma över honom och se till sina egna intressen. Det är bra för berättelsen.

Jag gillar när karaktärer får mera komplexitet och mera djup. Jag kanske inte tycker om Lydia  på det personliga planer, men jag tycker om henne som en kvinnlig gestalt.

Jag har hela tiden försökt få fram de där sidorna av Lydia som är lite mindre positiva, för alla människor har sådant i sig. Jag också. Ingen är endimensionell. Jag tycker också att det är viktigt att visa på alla sidor av en karaktär, och det finns en brist i filmhisorien på kvinnor som tillåts vara lite osympatiska.

Så långt Karin Franz Körlof. Visst är det märkligt att Lydia Stille och Arvid Stjärnblom och deras egentligen olyckliga kärlekshistoria förmår engagera och kännas så levande aktuell över hundra år efter det att Hjalmar Söderberg skrev sin roman.

(Den allvarsamma leken har alltså filmats två gånger tidigare, av Rune Carlsten 1945 med Viveca Lindfors och Olof Widgren i huvudrollerna och av Anja Breien 1977 med Lil Terselius och Stefan Ekman.)

Detta inlägg har också publicerats på Söderbergsällskapets hemsida, www.soderbergsallskapet.se.

 

Kommentera