Hans Alfredson

Jag hade lyckan att intervjua Hans Alfredson sommaren 2005 med anledning av den bok om Svenska Ord som Staffan Schöier och Stefan Wermelin gav ut på hösten samma år. Intervjun byggde på ett samtal med Hans Alfredson i Tomelilla och ett framträdande som han gjorde i Simrishamn några veckor tidigare.
Här intervjun som den publicerades i Dagens Nyheter den 21 augusti 2005.

Denna punkt i hans levnads bana inföll när han vid 19 års ålder mönstrade till militärtjänst. Han hade svarat så sanningsenligt han kunde på de frågor som ställdes till mönstrande ynglingar på den tiden, exakt i mitten av det förra seklet.

– En fråga löd ”Kan du laga cyklar?”. Det är väl inte så svårt, tänkte jag och svarade ja, vilket var idiotiskt. Jag blev placerad på ett cykelkompani i Boden.

Dit ville inte Hans Alfredson. Det var för långt från kompisarna i Helsingborg, hemstaden som på den tiden stavades Hälsingborg, och framför allt från hans unga fästmö Gunilla.

– Men det fanns en väg ur det där – nämligen att anmäla sig till officersutbildning, för då fick man välja regemente.

Hans Alfredson gjorde sitt val. Han som varken förr eller senare förknippats särskilt starkt med något militärt valde officersutbildning på P 2, Kungliga skånska pansarregementet i Hässleholm, det närmaste han kunde komma Helsingborg och sin unga fästmö. (Efter nio månader straffade han ut sig från officersutbildningen och slutade sin militära bana som vicekorpral.)

I sin påhittade självbiografi skulle Hans Alfredson sanningsenligt skildra sitt liv fram till denna punkt – men sedan ge en fantasibeskrivning av sitt liv sådant det blivit om han i stället hamnat på det där cykelkompaniet i Boden.

Han berättar och sammanfattar, fabulerar och släpper fram infallen, nöjd och nästan uppsluppen:

– Jag kom så långt från min Gunilla och mina kompisar som det går att komma i Sverige. Jag fick nya kompisar däruppe, och en ny tjej. Sedan flyttade jag med henne till Uppsala, för hon var därifrån. Började läsa konsthistoria, litteraturhistoria och filosofi, precis som jag i verkligheten gjorde i Lund. I Uppsala träffade jag ordföranden för ett företag som hette Svenska Ord, Tage Danielsson. Han höll ett vårtal men jag lärde inte känna honom närmare. Däremot blev jag bekant med några andra personer, som Hatte Furuhagen och Carl-Uno Sjöblom. Jag skrev in mig i Södermanland-Nerikes nation – det finns väl något som heter så? – för pappa var ju från Sörmland.

– Ja, och så skrev vi lite spex och sånt. Jag träffade visserligen Jörgen Cederberg men jag fick aldrig göra några radioprogram på riktigt, bara vara med i ett program där man skulle skriva julklappsverser.

– Men sedan blev jag journalist på Upsala Nya och började göra amatörrevyer i Rimbo. Jag hade en viss framgång med en figur som hette Lindeman men han blev inte känd längre bort än i Tierp. Och sedan skickade jag in manus till en film som skulle heta ”Den enfaldige mördaren” men ingen ville ha den. Jag fick inga barn med den där flickan. Vi skildes. Sedan blev jag gammal och dog.

Han skrattar, nöjd med sin egen berättelse, säkert också nöjd med att hans liv inte kom att präglas så mycket av Boden, Uppsala och Rimbo, mera av Lund, hustrun Gunilla, Tage Danielsson och Svenska Ord.

Varför inga riktiga memoarer?

– Mycket av det mest spännande man gjort kanske man inte ska skriva ned med hänsyn till andra. Och så glömmer jag mycket. Jag har en underbar glömska som gör att man kan stryka över och gå vidare…

Men det finns mycket att minnas, mycket kring Hans Alfredson att minnas för oss alla, och mycket kring hans långa samarbete med Tage Danielsson, det som blev Hasseåtage, och deras Svenska Ord.

Det mesta sammanfattas i Staffan Schöiers och Stefan Wermelins bok ”Svenska Ord & Co” (Albert Bonniers förlag) som kommer ut den 16 september och som bygger på radioserien ”The Svenska Ord story”. Den sändes i trettiosex avsnitt somrarna 2002 och 2003 och går nu i repris med två avsnitt varje veckohelg långt in på hösten.

Förteckningen över vad Hans Alfredson och Tage Danielsson, som dog 1985, gjorde tillsammans och var för sig sedan de började samarbeta 1957 sträcker sig över tolv sidor i boken: scen- och revyproduktioner, filmer, radio- och tv-program, böcker, skivor.

I förordet till boken fastslås med rätta att Hans Alfredson och Tage Danielsson påverkat och präglat flera generationer svenskar genom att alltid vara i tiden eller ligga ett steg före i revyer, filmer, böcker och samhällsdebatt. Schöier och Wermelin talar om värme och generositet, om högt och lågt, råflabb och tårar, om ett kulturarv och om att Svenska Ord kryddat, späckat och garnerat det svenska språket med uttryck som blivit bevingade.

En del av dessa uttryck listas på ett uppslag i slutet av boken:

”Aftonbladet eller Expressen”.

”Billetten”.

”Jag har närt en kommunist vid min barm”.

”Livet är som en påse”.

”Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?”.

”Robert Lind i Kramfors”.

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa. Hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”.

”Skulle jag ha suttit och smygtagit en konjak?”.

”Jag hade ju knäppt ihop västen med gylfen”.

”Hålla handen”.

Och så vidare.

– Jag har inte legat på latsidan, säger Hans Alfredson, tydligt tillfreds med den omfattande produktivitet som boken ”Svenska Ord & Co” så noga redovisar.

Han erinrar om att han inte varit fast anställd någonstans sedan han slutade på Sveriges Radio 1959, med undantag för de tre åren som chef för Skansen i början av 1990-talet – ”och det skulle jag väl egentligen ha varit lite längre, men jag tyckte att det blev för mycket pärmar och sådant”.

Vad minns han mest och bäst? Den inte särskilt intelligenta frågan besvarar han förstås med att det alltid är svårt att säga vad man tycker bäst om.

– Man kan svara kåldolmar. Men det är ju också så att man tycker mycket om jordgubbar med vispgrädde.

Men mer allmänt tycker han att det är bra att han vågat göra många olika saker – regisserat, sjungit, varit skådespelare, gjort kostymer och dekor.

– Jag har använt olika delar av huvudet och det är bra med växelbruk. I princip tycker jag att det vore nyttigt om alla människor kunde ordna sitt liv så att de fick göra mer än en sak. Om man är polis skulle det vara bra om man vore polis kanske fyra dagar i veckan och trädgårdsmästare i tre dagar.

Men han kan tyvärr inte spela något instrument säger han och berättar en historia om avbrutna pianolektioner:

– Jag tog pianolektioner som liten men jag tyckte att det var så tråkigt att jag rymde. En gång när jag var åtta nio år gammal bad jag några kompisar som var lite äldre än jag att de skulle binda mig nere i källaren för att jag skulle slippa pianolektionen. Där satt jag bland stora hinkar med konserverade ägg i vattenglas och ropade på hjälp. Jag fick sitta rätt länge innan någon hörde mig. Men vad gör du här?, sa pigan som kom och släppte ut mig. Rövare har bundit mig, sa jag. Men det var förstås bara för att slippa gå på pianolektionen.

Nu ångrar han att han inte lärde sig spela.

– Men egentligen skulle jag hellre ha velat spela trombon. Det är ett tufft instrument, och jag beundrade Jack Teagarden mycket.

Hans Alfredson och Tage Danielsson tillämpade också ett slags växelbruk i Svenska Ord, som de bildade i oktober 1961 efter att ha känt varandra i fyra år och samarbetat om, med och i diverse roligheter i radio (”Mosebacke monarki”, till exempel) och på revyscener (sångtexter till Nils Poppes ”Spetsbyxor”, ”Fingal Olsson” för Martin Ljung i Povel Ramels ”Funny Boy” och mycket annat).

– Vi bestämde oss för att vi skulle göra en grej tillsammans varje år, en revy, en film, en pjäs eller någonting. Men sedan skulle vi göra annat på egen hand också. Både Tage och jag skrev ju böcker, jag åtog mig vissa filmroller.

Blev samarbetet fruktbart även för det ni gjorde var och en för sig?

Hans Alfredson ser trött ut inför frågan.

– Det kan jag inte analysera. I så fall måste man ligga på en soffa och tala med en skäggig människa som bryter på tyska…

Däremot har han ett svar på den givna frågan varför samarbetet mellan honom och Tage Danielsson blev så tätt och bra.

– Vi var egentligen ganska olika. Även om vi hade ungefär samma bild av världen och tyckte likadant i mycket ideologiskt och tankemässigt och skrattade åt ungefär samma saker och gillade samma slags musik var vi var ganska olika – en lång, en kort (fniss) – och vi var olika till kynnet. Men vi bråkade mycket sällan, grälade egentligen aldrig. Visst hade vi olika uppfattning ibland, men vi kunde tala med varandra om detta. Vi hade väldigt god hand med varandra.

Alfredson och Danielsson satte också upp några andra viktiga förhållningsregler när de startade sin firma. De skulle inte skaffa och driva någon egen teater ty de ville undvika att ”tvingas köpa in engelska salongskomedier”, och de skulle i görligaste mån hålla privatlivet utanför medierna.

– Och så bestämde vi att bolaget skulle upphöra om någon av oss trillade av pinn. Det gjorde det också när Tage dog.

Hans Alfredson berättar hur det kom sig att Svenska Ord förlade sin skapande och administrativa verksamhet till en liten stuga i Vitabergsparken på Söder i Stockholm.

Han och hans Gunilla hade ingenstans att bo när de flyttade till Stockholm men fick tips om stugan av fotografen Christer Strömholm, som Hans Alfredsons kusin kände.

– En glasmästare hade den där kåken som ett slags älskarinnebostad. Hyran var låg, tjugofyra kronor i månaden. Huset var litet – det var bara det vi kallade stora salongen och så köket – men vi hyrde det och flyttade in där på hösten 1956. Sedan, när vi hade fått i gång ett barn i stugan, fick vi en lägenhet på Vedevågsslingan i Hagsätra men behöll stugan eftersom hyran var så låg.

Stugan står fortfarande på Hans Alfredson och är nu högkvarter för hans eget lilla bolag som passande nog heter Skrivstugan.

I boken om Svenska Ord återges en officiell och säkert alldeles sann version av hur Hans Alfredson och Tage Danielsson träffades. Det skedde utan större dramatik. Hans Alfredson var 25 år gammal och provanställd på radion. Tage Danielsson var tre år äldre och nybliven chef för talsektionen på underhållningsavdelningen. ”Eftersom det inte var så många som arbetade på Banérgatan började de prata med varandra på lunchen och vid kaffet.”

Hans Alfredson redovisade en annan – och kanske i någon mening också sann – version av det första mötet när Tage Danielsson var huvudpersonen i Lasse Holmqvists tv-program ”Här har du ditt liv” 1981:

”Jag höll på med tidningen Lundagård lite grann och blev en gång uppskickad till Uppsala på studenttidningskonferens. På kvällen gick vi till Gillet och åt, och när jag skulle gå hem var min hatt borta. Jag hade en sådan där swingpjattshatt, och den var borta. När jag började utgjuta mig över att alla uppsaliensare stjäl som korpar kom en mycket lång, rödhårig man emot mig, omgiven av ett beundrande hov, och sa så här – på vers givetvis: ’Sörj ej mer din puttefnasker, du kan ta min gamla basker’.”

Och i tv-programmet lämnade Hans Alfredson tillbaka en virkad basker till sin vän och kompanjon, som såg lika förvånad som förtjust ut.

Hans Alfredson döljer inte att han ogillar att försöka analysera sig själv och sina egna gåvor och färdigheter. Men han ger med en karaktäristisk blandning av stolthet och blyghet sina föräldrar en stor del av äran.

– Min mamma var en glad och livad människa. Det var min pappa också, men han dog när jag var femton år. Han skrev ofta små visor till fester och sådant. Det är väl därifrån jag fått det där att skriva. Och mamma skrev också lite grand. Men det finns en bok som heter ”Min skånska barndom”. Där står det en massa, där kan du läsa så slipper jag upprepa.

Boken är en antologi som gavs ut 1973 av Skånes författarsällskap. Hans Alfredsons bidrag heter ”Min barndoms Skåne”. Där berättar han om soliga dagar i den stuga familjen hyrde i Saltvik vid Barsebäck men också om lukten av fattigdom i en överbefolkad statarstuga och den överdrivet tacksamma kvinnan när Hans och hans mamma och syster kom för att lämna gamla leksaker till barnen.

De årliga besöken av en kringresande marionett-teater var det roligaste i skolan; Hans Alfredson minns särskilt en mycket skickligt gjord föreställning av ”Tors färd till Utgårdaloke”, skriver han.

I boken om Svenska Ord kan man inhämta att Hans Alfredsons pappa Folke och mamma Aina var sällskapsmänniskor som gärna ordnade fester med lekar och maskerad. Folke Alfredson var motståndare till nazismen och medlem i Anglo-Swedish Society; man anar en tidig grogrund för sonens senare engagemang mot diktaturer och rasism, för flyktingar och förföljda. Föreningen ordnade under andra världskriget bland annat visning av Chaplins film ”Diktatorn”, som Hans Alfredson fick följa med och se.

I ”Min barndoms Skåne” skriver han om den tiden:

”De vuxnas krig trängde sig också på: mörkläggning och små knappar som pappa målade med fosfor, att bäras i knapphålet så att man inte skulle springa på varann på de mörka gatorna; flyktingar som kom över sundet – en judinna som familjen träffat i Köpenhamn före kriget ringde plötsligt på en kväll; hon hade tagit sig över i en öppen kanot. Hon fick bo i mitt rum, och hängde genast upp en karikatyr av Hitler över sängen med texten: Farvel Hr. Schickelgruber! Hon var mager och eländig och stod inte att känna igen; jag kom ihåg henne som en mullig och välsvarvad brunett, älskarinna åt en välbeställd charkuterist i Köpenhamn med lustyacht, som då och då kom över till Helsingborg före 1939.”

Den unge Hans Alfredson fantiserade
ibland om hur det skulle bli om kriget kom till Sverige, står det i hans barndomsskildring. Långt senare, 1996, gav han ut en roman med kontrafaktiskt tema. ”Attentatet i Pålsjö skog” handlar om vad som hände när Tyskland ockuperade Sverige och Hitler steg i land från en slup på Kungstrappan i Helsingborg.

När Hans Alfredson en onsdagskväll tidigare denna sommar framträdde i Simrishamn vid en berättarafton tillsammans med Jacques Werup, ordnad av Fritiof Nilsson Piraten-sällskapet, valde han att bland annat läsa ett avsnitt ur ”Min barndoms Skåne”. Det slutar med en händelse en höstsöndag när han var i tonåren. Ett stort gräl med föräldrarna slutade med att han brast i gråt och sprang hemifrån ut i Pålsjöskog nedför slänten till järnvägen.

”Där stod jag tryckt intill brovalvet när tåget dånade förbi en meter ifrån mig. Sedan ristade jag med en pennkniv i murbruket: ”Jag skall aldrig glömma hur jag känner och tänker nu! Glöm inte detta, Hasse!”

Ja, han minns episoden tydligt, skriver han, men hur han kände och vad grälet handlade om har han glömt. Och ja, han har återvänt till brovalvet och sett efter men av ristningen finns nu inga spår, berättar han senare.

Vid berättaraftonen i Simrishamn visade Hans Alfredson också upp andra delar av sitt breda register, från en burlesk historia om en skön Sally ur antologin ”Åtta glas”, utgiven förra året av ett numera upplöst berättarsällskap med samma namn där både Hans Alfredson och Jacques Werup var medlemmar, till favorithistorier ur verkliga livet.

En av dem handlar om hur han träffade Louis Armstrong när han låg i Lund och hamnade på ett lyckat party där trombonisten Trummy Youngs instrument dessvärre försvann och dessbättre återfanns. Några år senare kom filmen ”High Society” (med Armstrong, Grace Kelly, Frank Sinatra, Bing Crosby) och där fanns en replik av Trummy Young om ett fantastiskt party i Sverige.

– Måste vara vårt party, sade Hans Alfredson och sjöng givetvis sedan med sin numera något skrovliga röst den lätt sentimentala sången ”True Love”, som Bing Crosby sjöng i filmen. Intet öga var torrt men en stund senare sjöng han en betydligt roligare egen visa som han diktat och framfört vid en picknickklubbs utflykt till Blå jungfrun för några år sedan:

”Av alla jungfrurna de små
så älskar jag nog mest den blå
En evig jungfru fast bestigen
av glada gubbar ideligen”

Ytterligare en stund senare läste han en allvarligare dikt, ”Att låsa och fara”, som handlar om vemodet i att stänga sommarhuset, och vemodet i livet:

”Svalorna far över taknocken till sin sista kull i ladan.
Ljusgrå tyll svävar över ostronhimlen. Det bleka augustiljuset.
/…/
Bära in trädgårdsmöblerna. Vinda upp 
vattenslangen. Sätta sig på brunnen
en sista gång och lyssna till de sista 
flugorna…
Svårare för varje år. Ett plötsligt åldrande; snart är man upphunnen.
/…/
Det är vått av dagg. Ett varsel om slutet i kvällsbrisens sus…
Nyckeln vrids om i mitt hjärta, när jag låser mitt sommarhus.

Temat för denna berättarafton i Simrishamn var ett klassiskt Piraten-citat: ”Den som tittar i kulissen ser komedien också i det tragiska.” Med åren tycks också motsatsen ha kommit att gälla mer och mer för Hans Alfredson. Några av hans filmer , ”Den enfaldige mördaren” och ”Falsk som vatten”, är skildringar av urmörker och bottenlös ondska.

– Ibland har jag en svart syn på saker och ting. Människor har olika sidor…

Han talade om sorg i en intervju år 2000.

– Ingen människa kan leva sitt liv utan att drabbas av stora sorger, ibland flera gånger, ibland någon enda gång. Då är det viktigt att man tar hand om sorgen på något sätt och använder den. För det finns någonting nödvändigt och bra i sorg också och man får inte låta sig förlamas av den.

Själv upplevde Hans Alfredson sin första stora sorg när han var femton år gammal och hans pappa dog i leukemi. Han tog händelsen mycket hårt, skolarbetet blev lidande, han underkändes i varje ämne och fick gå om ett år.

– Jag blev hård och tuff på något sätt. Jag konfirmerades samtidigt och kom fram till att jag inte hade någon tro. Kyrkan var ett enda stort hokus pokus, säger Hans Alfredson i ”Svenska Ord & Co”.

Hans andra stora sorg var den femårige sonen Mats död i en elolycka i hemmet 1967.

– Det var otroligt svårt att förlora ett barn. Det är svårt att komma över helt, men man kan inte tänka på det jämt. Men vid vissa tider, vissa årstider, vissa datum, vissa…

Han fullföljer inte meningen.

Och så Tage Danielssons död 1985.

De talade ofta om något som de kallade ”den tillkämpade optimismen”, berättar Hans Alfredson.

– Redan då, och ännu mer nu, var det mycket svårt att se rent optimistiskt på framtiden, hur det ska gå med jorden och människorna och världen. Överfallssamhället. Vi tyckte båda att det fanns något väldigt negativt i utvecklingen, men samtidigt tyckte vi att man inte får lov att låta sig krossas av sina negativa tankar eller sin pessimism. Man kunde väl ha en tillkämpad optimism, sade vi oss. Men på något sätt blir det allt svårare att upprätthålla den där optimismen. Terrorattackerna, kriget i Irak, klimatförändringen… Jag tänker på alla barnbarnen.

Han har åtta. Det yngsta ska just fylla fyra, det äldsta är arton.

Hans Alfredson har fått Guldbaggen för tre av de filmer han regisserat, ”Ägget är löst”, ”Den enfaldige mördaren” och ”Falsk som vatten”. Men den sista filmen han gjorde, ”Vargens tid” (1988), blev ordentligt nedgjord i alla tidningar.

– Det är ju inte som många har för sig att allt vi gjorde var stora framgångar. En del av våra saker gick riktigt taskigt, ”Spader Madame” till exempel, även om den tog sig när den gick på tv och blev guldskiva.

Han skulle egentligen ha velat regissera någon film till, säger han, ”men jag har upptäckt att jag har blivit gammal, jag är sjuttiofyra nu och det är ett stort och tungt arbete att regissera”.

–  Och så har jag ju två söner som fortsatt att göra film. Tomas ska göra en ny film med Klas Östergren och Daniel har blivit något slags chef på SVT Drama. Dom har tagit upp manteln, säger Hans Alfredson på det lite högtidliga sätt han stundom använder.

Sedan går vi till den lilla trädgården utanför Tomelillas bibliotek och konstmuseum och tittar på den skulptur av ett ägg som Svenska Ord skänkte till kommunen i samband med premiären på ”Ägget är löst” (1975). Glasskulpturen föreställer ett stekt ägg vilket förvånade många när det avtäcktes; täckelsen såg förstås ut att dölja ett helt ägg.

”Ägget är löst” hade liksom de flesta av Svenska Ords filmer världspremiär i Tomelilla och många av filmerna spelades helt eller delvis in i trakten och i ateljéer i Filmgården utanför staden, ett Svenska Ord-projekt. Nu vill kommunstyrelsen skapa ett Svenska Ord-museum i Tomelilla. Hans Alfredson tycker att det ska inrymmas i ett mycket litet hus vid järnvägsövergången.

– Det skulle bli världens minsta filmmuseum och samtidigt världens största Svenska Ord-museum.

Vi går dit och tittar in genom järngallret på det lilla utrymmet. Hans Alfredson tycker att man skulle kunna hänga örnen från det gamla apoteket i Tomelilla i taket, den örn som användes i ”Ägget är löst”, där den anföll Gösta Ekman i vattnet.

Det är något oklart vad övrigt finns kvar från Svenska Ords filmepok och som är lämpligt att visa i museet. Kanske stjärt-kliaren ”Nixitch”, en produkt som spelade en central roll i ”Ägget är löst”, och kanske några av de stjärtavtryck som Svenska Ord-filmernas stjärnor avgav i samband med någon av de internationella filmfestivaler som bolaget arrangerade i Tomelilla.

– De lär ligga kvar vid bassängen vid Filmgården, som jag sålde några år efter det att Tage dog. Man kanske skulle kunna placera dem på en bänk utanför museet så att besökarna kunde sätta sig i till exempel Max von Sydows stjärtavtryck, eller någon annans om det passade bättre, säger Hans Alfredson nästan på allvar.

På andra sidan järnvägen finns ett likadant och lika litet hus som det tänkta Svenska Ord-museet. Där har den unge arkitekten och fotbollsfantasten Per-Olof Kippel från Lund skapat en Celtic bar, där den irländska flaggan alltid vajar, ibland vid sidan av den svenska och ibland bredvid en flagga från ett känt ölmärke – utom när Sverige spelar VM-kval, då hänger där två svenska flaggor.

Denna afton ska Björn Ranelid uppträda i baren, som enligt brandchefens förordning bara kan ta trettiofyra gäster. När ska Hans Alfredson uppträda?

– När han vill, jag skulle inget hellre önska, svarar Per-Olof Kippel.

En glimt tänds i Hans Alfredsons ögon.

Sedan går han och handlar mat samt en ny väckarklocka innan han far tillbaka till sitt sommarviste. Ännu är det inte riktigt dags att sätta sig på brunnen en sista gång och lyssna till de sista flugorna.

Kommentera