Lars Forssell skrev något mycket vackert om fotografen Tore Johnson efter dennes alltför tidiga död vid 52 års ålder 1980:

Han gick genom livet som en människa. Tog bilder av allt. Det var ingen som tänkte på honom som fotograf.

Nu ställer Nordiska museet ut ett antal av de bilder Tore Johnson tog i Paris i slutet av 1940-talet och början av 50-talet, då staden var sliten, nedgången, ruffig, ännu präglad av en efterkrigsstämning, men också bilder som han tog senare under 50-talet och i början av 60-talet.

Ja, han gick genom staden som en människa, han dolde inte sina sympatier för de svaga, de utsatta, clocharderna. Två unga flickor betraktar nyfiket en uteliggare som rakar sig vid Seine, en lång rad lunchlediga står på parkett lutade över en mur när ett gäng brandmän bär upp en ung kvinna som uppenbarligen just tagit livet av sig i samma flod, en gammal kvinna i en säng i en mer än fylld sjukhussal ser strängt rakt in i Tore Johnsons kamera.

Han kan berätta en hel historia i en enda bild, om en flicka som talar med sin hund efter att ha köpt en baguette, om en man som fundersamt lutar sig mot ett träd när framhjulet på hans bil vikt sig, om en pojke som tröstar en annan vid en husknut.

Tore Johnson var den mest bohemiske i det berömda fotokollektivet Tio fotografer, som växte fram ur utställningen Unga fotografer 1949. Fotohistorikern Per Lindström skriver i en introduktion till utställningen om Tore Johnson som fotograf:

Hans stil beskrivs bäst som humanistisk och präglas av en känsla för både livets och fotografins halvtoner – något som hade ett pris i form av en ofta förödande  självkritik som gjorde att han hellre tvekade än chansade.

Många bilder på utställningen är väl kända och ofta sedda, men här – och i ännu högre grad i den bok som Nordiska Museet samtidigt ger ut – finns också bilder som aldrig tidigare setts. Allt är vackert nykopierat från originalnegativen, som nu ingår i museets fotoarkiv.

Lite som en överraskning har de ansvariga för utställningen – curatorn Amanda Creutzer och Jonas Hedberg från museets arkiv – i en dörröppning monterat en charmig bild i stort format som den unge Tore Johnson tagit av sig själv i en spegel, en selfie innan företeelsen fanns.

Vid invigningen berättade Tore Johnsons son, filmaren Olof Johnson (som förstås är döpt efter huvudpersonen i farfar Eyvind Johnsons fyrabandsverk Romanen om Olof) charmerande om hur han i slutet av 60-talet, då han var sex-sju år gammal, hade fått hjälpa sin far i mörkrummet, hur solljuset över karparna i dammen på Centralbadets gård stod i stark kontrast till mörkret i mörkrummet, hur fascinerande det var för en liten pojke att se ett porträtt sakta växa fram på det virvlande fotopappret i framkallningsvätskan, om stoppbadet och om sin uppgift att transportera bilden till sköljen och vidare till torken, där det var roligast att titta på den välpolerade torktrumman, så lämplig att göra roliga grimaser framför.

Efter Tore Johnsons död i en hjärtinfarkt 1980 bestämde sig Olof Johnson för att resa med sin kamera till Paris. Även han ville upptäcka staden, skildra den. Han stannade inte länge, han tyckte att Paris var en skitstad, och när han tittade närmare på sina bilder fann han att han hade sökt samma motiv som sin far.

Jag tar en bild på Olof Johnson bredvid utställningens ingångsbild, som visar en ung Tore Johnson sittande på en trappa, sannolikt någonstans i Paris. Marianne Johnson gör samma sak. Hon var Tore Johnsons hustru innan han försvann alltför långt in i spriten, hon är mor till Olof Johnson och hon arbetade i över femtio år, från 1952, som scripta i ett mycket stort antal svenska filmer. Ni har sett många av dem.

Hon talar mycket varmt om Tore Johnson.

Missa inte denna vackra utställning. Den pågår till den 8 maj 2016.

Fotnot: Lars Forssells vackra formulering är ett citat från en intervju med honom i Nils Claessons och Timo Sundbergs dokumentärfilm för Tv2 1986 om Tore Johnson, Man som rakar sig vid Seine.