Kjerstin Dellert, som avled den 6 mars, hade givetvis mycket roligt och drastiskt att säga när jag intervjuade henne 2009 för tidningen Veteranen. Här denna intervju, en av de roligaste jag gjort.

Så var ska vi sätta oss och prata, undrar Kjerstin Dellert. Frågan är retorisk. Självklart bestämmer hon i nästa andetag att vi ska sätta oss på själva scenen i Confidencen, slottsteatern vid Ulriksdal utanför Stockholm. ”Mitt hem, mitt vardagsrum”.

Så vi drar fram var sin stol på scenen. Hon sätter sig med ryggen mot salongen. Ögonen glittrar. Hon har gett tusentals intervjuer under sin långa karriär. Men det finns ingen trötthet i hennes sätt att formulera sig. Hon är hela tiden närvarande, liksom nyfiken på sig själv. Hon tycks inte låta någonting gå bara på rutin.

Confidencens aktuella repertoar – Jacopo Foronis (1825 – 58) ”Drottning Kristina” – ger Kjerstin Dellert anledning att hålla en liten monolog om Tiden. Foroni var husgäst hos Karl XV just här på Ulriksdal, fick kolera, dog – men har alltså kommit tillbaka.

_ Tiden, tiden… Den är ju inte vad vi tror att den är. Folk är slarviga med tiden. Jag hör ibland människor som säger ”Ah, hur ska vi slå ihjäl tiden”. Men tiden är det dyrbaraste vi äger, och det flyktigaste. Man fattar inte hur fort tiden går förrän man blir gammal. I dag kan jag ju praktiskt taget räkna mina återstående år på min två händer.

Hon spärrar ut fingrarna på händerna framför sig och tittar på dem, som förvånad.

_ Kanske får jag leva i tio år till, tänker jag, lika många år som fingrar. Men det är väl inte möjligt… Så varje stund har blivit viktig. Därför sysslar jag så mycket med teater. Det här är mitt hem, det är mitt vardagsrum. Jag trivs här, jag går här. Jag är här varje dag. Det vore hemskt att inte ha ett jobb att åka till.

Men för att vara åttiotre är hon ung till sinnet, och hon ser ung ut om de ännu ganska släta kinderna. Och visst är det möjligt, för att inte säga troligt, med tio år till, och kanske mer.

_ Pappa blev nittosex och mamma blev nittioåtta, och farmor var likadan. Det har med både gener och livsföring att göra.

I Kjerstin Dellerts livsföring ingår att resa mindre eftersom det är så stressigt att flyga, och stress är inte bra. Och hon gymnasisterar, varje dag. Dagen efter vårt samtal ska hon börja spela in en dvd med gymnastik för mogna människor; hon vill gärna lägga gränsen vid åttio, ”det här är gymnastik för åttioåringar”.

Så du sitter på en stol och rör på fötterna och sträcker på armarna?

Hon reagerar snabbt på provokationen och studsar upp från stolen för att visa åtminstone en rörelse som ingår i hennes gymnastikprogram. Hon greppar stolsryggen med handen och sparkar med det ena benet först framåt tio gånger, sedan bakåt och sedan åt sidan lika många gånger. Rörelserna upprepas med det andra benet.

_ Sextio benlyft. Det är bra för att hålla cirkulationen igång i höftlederna. Och så måste man hela tiden tänka på att nå ned till golvet också.

Hon böjer sig framåt och lägger handflatorna i golvet. Sedan vill hon inte avslöja mer av sitt dvd-program, men hon betonar att hon genomför sin gymnastik utomhus så länge det är plusgrader. ”För att få frisk luft”.

Jag nämner att jag läst hennes memoarbok ”I förtroende” (2000), där hon bland annat ingående beskriver sin dåliga relation till sin mamma. Kjerstin Dellert var efterlängtad som barn men inte som flicka. Mamman hade önskat sig en Bengt. Det blev som det blev och i boken slår Kjerstin Dellert till synes osentimentalt fast att hon aldrig älskade sin mamma. Det behöver man kanske inte göra. Men att skriva om det? Även om mamman inte var särskilt snäll?

_ Många har kommenterat just detta, och ibland ångrar jag att jag skrev om det. Men när jag skrev boken var jag besjälad av att våga erkänna hur det förhöll sig, för jag hade upptäckt att oerhört många kvinnor omkring mig hade haft just dåliga relationer med sin mamma men inte vågat tala om det. Om jag nu skriver om detta, tänkte jag, så kanske fler vågar ta upp problemet.

I dag tycker Kjerstin Dellert att hon ändå kanske borde ha varit mer generös.

_ Mamma var bitter, hon levde alltför länge i ett dåligt äktenskap. Men om Nils-Åke, min man, hade varit här hade han sagt att jag var snäll nog i boken. ”Hon var en elak kärring”, skulle han säga.

Nils-Åke Häggbom ja, hennes sjutton år yngre man, som var premiärdansör och balettchef på Operan. De firar fyrtioårig bröllopsdag denna höst. Kjerstin Dellert tar själv upp ämnet. Kanske till en del för att hon tror att det intresserar oss mycket djupt. Men kanske mest för att hon är så tydligt stolt över att äktenskapet, hennes andra, har hållit så länge.

_ Tänk alla människor som beskärmade sig och sa att det aldrig skulle hålla! Jag var väl nästan den första som bröt tabugränsen. Män har ju alltid gift sig med yngre kvinnor, men att en kvinna skulle gifta sig med en sjutton år yngre man! Jag fick hotbrev, men också bravobrev.

Det har ofta blivit rubriker om Kjerstin Dellert. Till exempel när hon sjöng ”Carl Gustaf” för kungen när han skulle gifta sig med Silvia Sommerlath. Och när hon några år senare kom till en kungamiddag i en klänning som avslöjade att hon inte bar bh. Och senast i augusti i år, då aftontidningarna gjorde ett stort nummer av ett praktgräl mellan henne och Jonas Gardell under inspelningen av ”Stjärnorna på slottet”.

Bitterheten från denna konflikt lever kvar och tycks inte låtsad.

_ Om han kommer hit ska han få känna på mina klor. Han förstörde min dag. Det finns människor som inte klarar av att vara nummer två och han är en sådan.

Men om en annan av de manliga stjärnorna på slottet, Loffe Carlsson, talar Kjerstin Dellert med stor värme.

_ Han var så söt, han målade en tavla åt mig med lite skog och ett träd och en liten höna – jag har ju höns. En förfärligt trevlig människa. Varm, mjuk, fylld med humor, positiv utstrålning. En sån som man skulle kunna bli kär i.

Så du har inte slutat att bli kär i folk?

_ Nej, det har jag inte. När jag ser Beckham på tv tänker jag att det hade varit mums. Han är ju så vansinnigt vacker. Jag älskar såna där kroppar. Hårdtränade, fräscha, friska kroppar. Det tycker jag är vackert. De ser ut som grekiska statyer. Men det är förstås bara tankeflykt…

Innan vi lämnar Confidencens scen hinner vi också tala om Kjerstin Dellerts samling av uppstoppade fåglar. Hon har fyrtiofem, en del stora, en del små. Det började med en korp i fönstret till en antikaffär i Gamla stan. Den talade till henne. ”Jaså, kommer du nu äntligen. Kom in och köp mig.” Kjerstin Dellert köpte förstås korpen.

_ Mina fåglar betyder någonting för mig. Man kanske inte kan använda uttrycket ”själ” på en uppstoppad fågel, men för mig är inte fågeln död. När jag ser ugglan, till exempel, den stora kattugglan, så tänker jag på hur han har levt och hur många sorkar han har ätit. Och då tycker jag att han fortfarande finns kvar.

Bortsett från detta, vad får Kjerstin Dellert att vid åttiotre års ålder fortsätta att driva denna teater?

Hon höjer rösten när hon svarar.

_ Vad skulle jag göra annars? Sitta och vänta på döden?

FAKTA:

Kjerstin Dellert, född 1925. Operasångerska, primadonna, teaterchef.

Debuterade 1951 på Stora Teatern i Göteborg i ”Sköna Helena”.

Till Operan i Stockholm ett år senare, som Musette i ”Bohème”, och sjöng ett stort antal stora roller till sin pensionering 1979. Favoritroll: Carmen. ”En härlig spelroll. Sångligt sett är den inte märkvärdig – om man inte kan dansa och agera och inte är vacker ska man inte göra Carmen.”

Turnerade med populärmusik tillsammans med bland andra Lasse Lönndahl, Charlie Norman och Putte Wickman.

Har lett 1700-talsteatern Confidencen vid Ulriksdals slott sedan 1981 och där framträtt som sångerska och skådespelerska, bland annat tillsammans med Elisabeth Söderström och Lena Nyman i ”Bellmans nymfer” och i soloföreställningen ”Masterclass” om en annan primadonna, Maria Callas.

Hon hade i maj 2008 premiär på en föreställning om sig själv, ”en tidsresa om livet på scenen och i kulisserna”.

Gift med förre premiärdansören och chefen för Operabaletten Nils-Åke Häggbom sedan 1968. En son från ett tidigare äktenskap, två sonsöner, två bedlingtonterriers (Schatzy och Figaro) samt ett stort antal andra djur, inklusive hönor.