Tom Alandh

Här en intervju jag gjorde för Senioren med Tom Alandh inför hans dokumentär i tre delar om advokaten Leif Silbersky, som sändes i februari/mars 2019.

 

Tom Alandh har under trettio år gjort en rad lysande och mycket uppskattade TV-dokumentärer om vitt skilda personer och företeelser. Han ”förädlades”, som han själv uttrycker saken, till dokumentärfilmare när han inkluderades i den dokumentärfilmredaktion som SvT skapade 1987. Då hade han i sexton år medarbetat i de flesta av tidens samhällsinriktade program.

Hans dokumentärer handlar ofta om till synes okända människor som det inte gått så bra för i livet men också om kända människor som det gått både bra och dåligt för, som Nacka Skoglund, Cornelis Vreeswijk, Bosse Högberg och Monica Zetterlund. De kan också handla om Ingmar Bergmans hushållerska och om Tom Alandhs egna fosterföräldrar Oscar och Greta och huset de byggde och om Jan Allan och trumpeten som försvann och om Jan Johansson, Tord Grip och Anna Lindh.

Och naturligtvis om Martina Schaub från Mölndal, som föddes med en kromosom för mycket. Om henne har Tom Alandh gjort sju program. Och om Pia Sjögren, som kommit över sitt missbruk har han berättat i tre program. Det ska bli ett fjärde. Han och hans medarbetare har ett fantastiskt material, sju-åtta års filmmaterial om hennes liv och leverne, säger han.

Hur gör man en bra dokumentär?

_ Jag brukar svara att det gäller att hitta en bra fotograf och en bra klippare. Och så står man där i mitten och ställer några frågor och skriver några rader. Jag blev dokumentärfilmare utan att kunna filma, utan att kunna klippa, utan att kunna ta ljud. Men jag jobbar journalistiskt. Jag är en journalist som gör dokumentärfilm. Läs mer

Jules Sylvain

Sensommaren/förhösten 2018 hade jag förmånen att tillbringa några veckor på stipendium i Riva del Sole, som ligger alldeles norr om Castiglione della Pescaia på Italiens västkust. Underbara dagar, fyra minuter bortom pinjeskogen låg havet, Medelhavet. På en gravplats ovanför den lilla staden låg en berömd svensk begravd. Om detta och honom skrev jag en artikel för nyhetsmagasinet Fokus. Så här:

Gravarna ligger tätt, tätt på gravplatsen på en av de allra högsta punkterna i den lilla staden Castiglione della Pescaia vid Medelhavet i den allra sydligaste delen av provinsen Toscana i Italien. Om man tar den smala och ganska branta gången till vänster alldeles efter huvudingången till denna gravplats och sedan tvärt till höger och följer ännu en ganska brant gång når man snart en grav, en sarkofag i gnistrande svart granit med texten
”Jules Sylvain 11.6.1900 – 29.10.1968”.

Jules Sylvain själv ler blygt från ett litet fotografi på sarkofagen.

Läs mer

Jan Malmsjö

I oktober 2017 intog Jan Malmsjö, då 85 år gammal, Målarsalen på Dramaten med Samuel Becketts monodrama ”Krapps sista band”, som handlar om en äldre man som lyssnar på sina gamla rullband och ser tillbaka på sitt liv. Här en intervju jag gjorde med honom för tidningen Senioren inför premiären.

******

_ Dramatenchefen Eirik Stubø kom med förslaget, och jag blev väldigt glad. Visserligen har jag lagt av, numera njuter jag av att se på teater utan att längta upp på scenen. Men just det här förslaget kom faktiskt som en form av välsignelse. Jag ser det som min svanesång. Efter detta är det dags att dra mig tillbaka, säger Jan Malmsjö och häller med en viss stolthet upp kaffe i vackra koppar i sitt vackra vardagsrum med den luftiga utsikten över Nybroviken.

Men han skrattar smittande när jag säger att den här uppsättningen nog inte kommer att bli hans sista.

Läs mer

Om Martin Luther King, Sven Öste och Vietnam

Med anledning av att det gått 50 år sedan Martin Luther King mördades i Memphis, Tennessee erinrade jag mig en liten artikel jag skrev i Dagens Nyheter för 20 år sedan. Här:

När Martin Luther King mördades för 30 år sedan hade han i innerfickan på sin kavaj ett kuvert på vars baksida han skrivit ned tio budord mot kriget i Vietnam.

Budorden hade formulerats av Sven Öste, som var Dagens Nyheters korrespondent i Washington under en stor del av 60-talet och som nära följde både medborgarrättskampen i USA och kriget i Vietnam.

Läs mer

Georg Oddner och jazzen

Här en artikel om Georg Oddner som jazzmusiker, vilket han var innan han blev fotograf. Artikeln ursprungligen publicerad i OrkesterJournalen nummer 6, 2017.

Georg Oddner (1923-2007) var som bekant jazzmusiker innan han blev en av Sveriges mest framstående och hyllade fotografer. Han spelade trummor. Klarinettisten Putte Wickman beskrev honom som ”en av de bättre vi har haft i det här landet”. Oddner ingick i slutet av 1940-talet i Putte Wickmans sextett – men hösten 1950 sålde han sina trummor, for till USA och inledde vid återkomsten till Sverige sin lysande karriär som fotograf.

Hur blev Georg Oddner jazzmusiker? Och hur kom det sig att han övergav jazzen? En legendar i svensk jazzhistoria spelar en viss roll i svaret på den första frågan. Åke Hasselgård.

Läs mer

Kjerstin Dellert

Kjerstin Dellert, som avled den 6 mars, hade givetvis mycket roligt och drastiskt att säga när jag intervjuade henne 2009 för tidningen Veteranen. Här denna intervju, en av de roligaste jag gjort.

Så var ska vi sätta oss och prata, undrar Kjerstin Dellert. Frågan är retorisk. Självklart bestämmer hon i nästa andetag att vi ska sätta oss på själva scenen i Confidencen, slottsteatern vid Ulriksdal utanför Stockholm. ”Mitt hem, mitt vardagsrum”.

Så vi drar fram var sin stol på scenen. Hon sätter sig med ryggen mot salongen. Ögonen glittrar. Hon har gett tusentals intervjuer under sin långa karriär. Men det finns ingen trötthet i hennes sätt att formulera sig. Hon är hela tiden närvarande, liksom nyfiken på sig själv. Hon tycks inte låta någonting gå bara på rutin.

Läs mer

Magdalena Ribbing

Här min intervju med den nu tragiskt bortgångna Magdalena Ribbing i tidningen Veteranen, numera Senioren, 2010.

Detta hade man inte anat under DN-tiden, skriver Magdalena Ribbing i ett e-postmeddelande, ”alltså att det skulle finnas intresse för ens torftiga personlighet”.

Hon ger exempel ur sin almanacka för att jag verkligen ska förstå att hon inte larvar sig när hon säger att hon har svårt att finna en tid för lunch.

Filminspelning, föreläsning på Svenskt Tenn, större intervju för Gastronomiska Akademien, huvudgäst i SvT Morgon, värdperson i SvT:s Go´kväll, föredrag på Slottet, möte på jordbruksdepartementet om Matlandet Sverige, möten för en kommande bok. Plus några timmars frågesvarande för DN:s hemsida nästan varje dag om ”hyfs och stil”, ett samlingsbegrepp hon föredrar framför ”etikett”.

Läs mer

Katinka Faragó

Med anledning av en bok om Katinka Faragó gjorde jag 2008 en intervju med henne i Dagens Nyheter. I januari 2017 fick hon en hedersguldbagge. Här intervjun från 2008:

På omslagsbilden till ”Katinka och regissörerna” har bokens huvudperson blicken fäst långt i fjärran, långt bortom den andra personen på bilden, han som just håller på att säga något till henne. Jaja, tycks Katinka Faragó tänka. Jag hör vad du säger. Men det ordnar sig.

Bokens undertitel, ”125 filmer och 55 år bakom kameran”, säger också något om Katinka Faragó, född i Wien för sjuttioett år sedan av ungerska föräldrar. ”Hon är den svenska filmhistorien”, skriver hennes medförfattare Birgitta Kristoffersson i förordet till boken.

Läs mer

Hans Alfredson

Jag hade lyckan att intervjua Hans Alfredson sommaren 2005 med anledning av den bok om Svenska Ord som Staffan Schöier och Stefan Wermelin gav ut på hösten samma år. Intervjun byggde på ett samtal med Hans Alfredson i Tomelilla och ett framträdande som han gjorde i Simrishamn några veckor tidigare.

Här intervjun som den publicerades i Dagens Nyheter den 21 augusti 2005.

***

Nej, Hans Alfredson tänker inte skriva några memoarer. Han tycker inte om själva formen. Men han hade en gång en bra idé, säger han när vi träffas i Tomelilla. Han skulle skriva en kontrafaktisk självbiografi, en berättelse om sitt liv sådant det kunde ha blivit om han vid en viss punkt i livet hade gjort ett annat val än det han i själva verket gjorde.

Läs mer

Gilbert Kaplan död

Multimiljonären, amatördirigenten och Mahler-specialisten Gilbert Kaplan har avlidit i New York, 74 år gammal efter att ha drabbats av en aggressiv form av cancer. Han var framför allt känd för två saker, att ha startat den mycket framgångsrika tidskriften Institutional Investor och för att ha dirigerat ett enda verk, Gustav Mahlers andra symfoni, otaliga gånger över hela världen. Här en intervju jag gjorde med honom i Dagens Nyheter hösten 2008.

*************

Gilbert Kaplan tillrättavisar mig. Han vill inte använda ordet ”besatt” för att beskriva sitt förhållande till Gustav Mahler i allmänhet och hans andra symfoni i synnerhet.

Han säger att det helt enkelt handlar om en kärlekshistoria som bara fortsätter och fortsätter och som hans egen hustru accepterar, med glädje.

Läs mer