Katinka Faragó

Med anledning av en bok om Katinka Faragó gjorde jag 2008 en intervju med henne i Dagens Nyheter. Nu, i januari 2017, har hon fått en hedersguldbagge. Här intervjun från 2008:

På omslagsbilden till ”Katinka och regissörerna” har bokens huvudperson blicken fäst långt i fjärran, långt bortom den andra personen på bilden, han som just håller på att säga något till henne. Jaja, tycks Katinka Faragó tänka. Jag hör vad du säger. Men det ordnar sig.

Bokens undertitel, ”125 filmer och 55 år bakom kameran”, säger också något om Katinka Faragó, född i Wien för sjuttioett år sedan av ungerska föräldrar. ”Hon är den svenska filmhistorien”, skriver hennes medförfattare Birgitta Kristoffersson i förordet till boken.

Den andra personen på omslagsbilden är Ingmar Bergman, en av de många regissörer – men långt ifrån den ende – som Katinka Faragó arbetade tillsammans med under sin långa karriär som scripta, produktionsledare och producent. Den viktigaste, kanske. Under de trettio år de samarbetade lärde han henne allt som är värt att veta om film, säger hon.

Och Katinka Faragó betydde mycket för Ingmar Bergman. Julen 1982 sände han henne med posten en bok med titeln ”Fanny och Alexander”, manuskriptet i bokform till filmen med en vacker dedikation prydd med ett handritat hjärta: ”Till Katinka med kärlek. Utan dej hade den här filmen aldrig blivit av, så är det, helt enkelt. Från Ingmar.”

Men hjärtat betydde inte att Katinka Faragó var en av Bergmans kvinnor på det sättet, säger hon för säkerhets skull. Och det är inte på grund av dedikationen hon först nämner ”Fanny och Alexander” som den hon minns med allra störst glädje och behållning av de 125.

– Jag väljer den för att den är så fantastisk, och för att Ingmar var så positivt överraskad över att vi kunde göra den i Sverige.

Om det senare skulle Katinka Faragó också kunna säga ”vad var det jag sa”, men det ligger inte direkt för henne. Under planeringen inför inspelningen hade Ingmar Bergman ringt från sin frivilliga landsflykt i München och uppmanat sin produktionsledare att resa till Ungern och filma 1850-talstorg för några viktiga utomhusscener. ”Varför inte Uppsala?”, hade Katinka frågat. ”Det går inte”, hade regissören svarat. Åk!

Det gjorde Katinka Faragó, och hon filmade många ungerska torg, men till slut visade det sig att det gick mycket bra, och bättre, att spela in scenerna i Uppsala.

Sedan börjar Katinka Faragó tala om ”God afton, herr Wallenberg” (1989), som hon producerade och som Kjell Grede regisserade, och hennes röst blir ännu varmare.

– Den låg ju så nära min egen bakgrund. Vi spelade in den i Budapest. När vi provade kläder på gamla judar som var statister visade många sina egna schutzpass (skyddspass, utfärdade av Raoul Wallenberg i krigets slutskede). Vi var så nära det som hände då, under krigets slutskede. När vi ”sköt” människor och kastade ned dem i Donau… Folk grät ju, en del hade själva varit med när det verkligen hände.

Alexander Faragó, Katinkas far, var författare och journalist i Budapest och skrev på 1930-talet flammande oppositionsartiklar mot Ungerns ultrakonservative riksföreståndare Miklós Horthy. Familjen tvingades 1936 fly till Wien, där Katinka föddes.

– Men så kom Hitler i mars 1938 (Anschluss) och eftersom vi var judar var vi tvungna att försvinna över en natt, till Prag. När Hitler kom dit ett år senare gällde det att försvinna igen. Via Warszawa kom vi till Helsingfors och sedan, 1940 under vinterkriget, till Haparanda och Sverige.

Först många år senare upptäckte Katinka Faragó att hennes far hade dolt familjens judiska bakgrund och registrerat dem som katoliker hos de svenska myndigheterna.

Familjen bosatte sig i Solna, Alexander Faragó började skriva för filmen.

– Han skrev konstiga manu-
skript, ”Loffe blir polis” och sådant, och han skrev mycket för Gösta Bernhard, de hade ett slags humor som passade ihop. Jag förstår inte hur det gick till, han var ju inte så bra på svenska.

En gång följde Katinka med sin far till en filminspelning och fick i uppdrag att ta hand om skådespelaren Elof Ahrles hund, en liten foxterrier. Hon var tretton år gammal men anförtroddes uppdraget att vara filmens scripta sedan den ordinarie inte infunnit sig. Det gick bra. Det var Katinka Faragós första jobb i filmbranschen, och hon har egentligen inte slutat ännu även om hon är pensionerad. Hon sitter i Gotlands filmfond, bland annat, och i Guldbaggejuryn.

Du blev snabbt uppskattad, ja nödvändig för en rad filmer?

– Ja. Det var ont om folk i branschen, och det gjordes hur mycket film som helst. En av mina första filmer var ”Vägen till Klockrike”. Den filmades samtidigt som Alf Sjöberg gjorde ”Barabbas”, som var Sandrews prestigeprojekt den sommaren. Vi fick nästan slåss om ateljéerna. Men så brann det i perukmakeriet och perukerna till ”Barabbas” brann upp. Hurra, sa vi, då kan vi få ta lite bilder i ateljén på dagtid…

Jobbet medförde att Katinka Faragó kom tre veckor för sent till skolan, Solna läroverk, efter sommarlovet. Latinläraren blev oerhört sårad. Några veckor senare skällde hon ut henne för att några killar bråkat med henne.

– Då reste jag mig och sa att jag aldrig mer skulle gå i den där skolan. Jag tog spårvagnen in till Nya Elementar för flickor på Östermalm, klev upp till rektorn Inge­gerd Granlund och sa att jag ville börja där. Det fick jag, och jag betalade terminsavgiften själv med de pengar jag tjänat. Jag kom inte tillbaka till Solna läroverk förrän över fyrtiofem år senare, då vi spelade in några nattscener där för ”Tic Tac”.

Med ett undantag har Katinka Faragó samarbetat med alla framstående svenska regissörer, förutom Bergman och Grede till exempel Hasse Ekman, Mai Zetterling, Jan Troell, Vilgot Sjöman, Colin Nutley, Daniel Alfredson. Undantaget är Bo Widerberg, ”för jag tillhörde ju fel lag, lag Bergman”.

Hon berättar om skådespelarna. Ingrid Bergman som till en början inte förstod ”Höstsonaten”, som handlar om en icke-relation mellan en mor och en dotter.

– När vi körde den färdiga filmen första gången för henne sade hon bara åh, så tråkigt, stackars publik. Men sedan var jag med henne tre veckor i New York när hon skulle dubba sin roll till engelska. En dag kom hon ut till mig i kontrollrummet efter en viss scen, med stora ögon. ”Nu förstår jag vad Ingmar menar”, sa hon.

Och om Ulla Sjöblom som var nunna i en film som spelades in i Paris och mitt i natten i full utstyrsel hamnade på ett kafé som också var bordell, om Monica Zetterlund, som sjöng för bara Katinka Faragó i en liten båt på Mississippi under inspelningen av ”Utvandrarna”, om Bibi Andersson, som hon träffade första gången när de var sjutton år under inspelningen av Edvard Persson-filmen ”En natt på Glimmingehus”.

Katinka Faragó försöker värja sig inför frågan om vad det var som gjorde henne till en bra scripta, produktionsledare, producent – men tillstår att hon möjligen varit bra på ordning och reda. Och ja, till viss del kan hon känna igen sig i Erland Josephsons beskrivning av henne i boken:

”Katinka är inte som en vanlig svensk. Hon är också ungersk judinna. Det finns något östeuropeiskt över henne. Hon är kall-varm, som Ljubov Andrejevna i Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Fylld av känslor och ändå förmögen till helt nyktra beslut.”

Kall-varm?

– Kanske, ibland. Jag tror att det är nödvändigt, för man bestämmer ju saker hela tiden, särskilt som produktionsledare och producent. Ibland är det inte så fördelaktiga beslut för alla och då gäller det att stå på sig. Det är väl kylan, antar jag.

Hon saknar inte själva jobbet, framför allt inte att behöva vara nervös för pengarna. Men hon saknar människorna, kamratskapet, ”den där gängkänslan”.

– Det var så roligt, att samlas och jobba intensivt för en produktion och sedan skiljas och gå åt olika håll men kanske träffas igen på en annan produktion. I början bröt man ju fullständigt samman när en inspelning var slut, men man lärde sig.

I den meningen minns Katinka Faragó arbetet med Jan Troells ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” med särskild värme.

– Det blev ett helt liv, ett helt år. Två gånger till Amerika, vi pendlade mellan Långasjö i Småland och Krageholm i Ystad, olika årstider, och vi blev verkligen ett gäng. Vi hade ungar med oss, och barnflickor, hyrde lägenheter, det var inte bara det praktiska med inspelningen man måste ordna, det var också privatlivet.

Nu har hon lite mer tid att ägna sig åt sin familj, mannen, barnen, barnbarnen, hunden. Och två gånger i veckan, helst tre, går hon på vattengympa med frukost på Sturebadet tillsammans med ett gäng judiska damer.

Hans Alfredson

Jag hade lyckan att intervjua Hans Alfredson sommaren 2005 med anledning av den bok om Svenska Ord som Staffan Schöier och Stefan Wermelin gav ut på hösten samma år. Intervjun byggde på ett samtal med Hans Alfredson i Tomelilla och ett framträdande som han gjorde i Simrishamn några veckor tidigare.
Här intervjun som den publicerades i Dagens Nyheter den 21 augusti 2005.

Denna punkt i hans levnads bana inföll när han vid 19 års ålder mönstrade till militärtjänst. Han hade svarat så sanningsenligt han kunde på de frågor som ställdes till mönstrande ynglingar på den tiden, exakt i mitten av det förra seklet.

– En fråga löd ”Kan du laga cyklar?”. Det är väl inte så svårt, tänkte jag och svarade ja, vilket var idiotiskt. Jag blev placerad på ett cykelkompani i Boden.

Dit ville inte Hans Alfredson. Det var för långt från kompisarna i Helsingborg, hemstaden som på den tiden stavades Hälsingborg, och framför allt från hans unga fästmö Gunilla.

– Men det fanns en väg ur det där – nämligen att anmäla sig till officersutbildning, för då fick man välja regemente.

Hans Alfredson gjorde sitt val. Han som varken förr eller senare förknippats särskilt starkt med något militärt valde officersutbildning på P 2, Kungliga skånska pansarregementet i Hässleholm, det närmaste han kunde komma Helsingborg och sin unga fästmö. (Efter nio månader straffade han ut sig från officersutbildningen och slutade sin militära bana som vicekorpral.)

I sin påhittade självbiografi skulle Hans Alfredson sanningsenligt skildra sitt liv fram till denna punkt – men sedan ge en fantasibeskrivning av sitt liv sådant det blivit om han i stället hamnat på det där cykelkompaniet i Boden.

Han berättar och sammanfattar, fabulerar och släpper fram infallen, nöjd och nästan uppsluppen:

– Jag kom så långt från min Gunilla och mina kompisar som det går att komma i Sverige. Jag fick nya kompisar däruppe, och en ny tjej. Sedan flyttade jag med henne till Uppsala, för hon var därifrån. Började läsa konsthistoria, litteraturhistoria och filosofi, precis som jag i verkligheten gjorde i Lund. I Uppsala träffade jag ordföranden för ett företag som hette Svenska Ord, Tage Danielsson. Han höll ett vårtal men jag lärde inte känna honom närmare. Däremot blev jag bekant med några andra personer, som Hatte Furuhagen och Carl-Uno Sjöblom. Jag skrev in mig i Södermanland-Nerikes nation – det finns väl något som heter så? – för pappa var ju från Sörmland.

– Ja, och så skrev vi lite spex och sånt. Jag träffade visserligen Jörgen Cederberg men jag fick aldrig göra några radioprogram på riktigt, bara vara med i ett program där man skulle skriva julklappsverser.

– Men sedan blev jag journalist på Upsala Nya och började göra amatörrevyer i Rimbo. Jag hade en viss framgång med en figur som hette Lindeman men han blev inte känd längre bort än i Tierp. Och sedan skickade jag in manus till en film som skulle heta ”Den enfaldige mördaren” men ingen ville ha den. Jag fick inga barn med den där flickan. Vi skildes. Sedan blev jag gammal och dog.

Han skrattar, nöjd med sin egen berättelse, säkert också nöjd med att hans liv inte kom att präglas så mycket av Boden, Uppsala och Rimbo, mera av Lund, hustrun Gunilla, Tage Danielsson och Svenska Ord.

Varför inga riktiga memoarer?

– Mycket av det mest spännande man gjort kanske man inte ska skriva ned med hänsyn till andra. Och så glömmer jag mycket. Jag har en underbar glömska som gör att man kan stryka över och gå vidare…

Men det finns mycket att minnas, mycket kring Hans Alfredson att minnas för oss alla, och mycket kring hans långa samarbete med Tage Danielsson, det som blev Hasseåtage, och deras Svenska Ord.

Det mesta sammanfattas i Staffan Schöiers och Stefan Wermelins bok ”Svenska Ord & Co” (Albert Bonniers förlag) som kommer ut den 16 september och som bygger på radioserien ”The Svenska Ord story”. Den sändes i trettiosex avsnitt somrarna 2002 och 2003 och går nu i repris med två avsnitt varje veckohelg långt in på hösten.

Förteckningen över vad Hans Alfredson och Tage Danielsson, som dog 1985, gjorde tillsammans och var för sig sedan de började samarbeta 1957 sträcker sig över tolv sidor i boken: scen- och revyproduktioner, filmer, radio- och tv-program, böcker, skivor.

I förordet till boken fastslås med rätta att Hans Alfredson och Tage Danielsson påverkat och präglat flera generationer svenskar genom att alltid vara i tiden eller ligga ett steg före i revyer, filmer, böcker och samhällsdebatt. Schöier och Wermelin talar om värme och generositet, om högt och lågt, råflabb och tårar, om ett kulturarv och om att Svenska Ord kryddat, späckat och garnerat det svenska språket med uttryck som blivit bevingade.

En del av dessa uttryck listas på ett uppslag i slutet av boken:

”Aftonbladet eller Expressen”.

”Billetten”.

”Jag har närt en kommunist vid min barm”.

”Livet är som en påse”.

”Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?”.

”Robert Lind i Kramfors”.

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa. Hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”.

”Skulle jag ha suttit och smygtagit en konjak?”.

”Jag hade ju knäppt ihop västen med gylfen”.

”Hålla handen”.

Och så vidare.

– Jag har inte legat på latsidan, säger Hans Alfredson, tydligt tillfreds med den omfattande produktivitet som boken ”Svenska Ord & Co” så noga redovisar.

Han erinrar om att han inte varit fast anställd någonstans sedan han slutade på Sveriges Radio 1959, med undantag för de tre åren som chef för Skansen i början av 1990-talet – ”och det skulle jag väl egentligen ha varit lite längre, men jag tyckte att det blev för mycket pärmar och sådant”.

Vad minns han mest och bäst? Den inte särskilt intelligenta frågan besvarar han förstås med att det alltid är svårt att säga vad man tycker bäst om.

– Man kan svara kåldolmar. Men det är ju också så att man tycker mycket om jordgubbar med vispgrädde.

Men mer allmänt tycker han att det är bra att han vågat göra många olika saker – regisserat, sjungit, varit skådespelare, gjort kostymer och dekor.

– Jag har använt olika delar av huvudet och det är bra med växelbruk. I princip tycker jag att det vore nyttigt om alla människor kunde ordna sitt liv så att de fick göra mer än en sak. Om man är polis skulle det vara bra om man vore polis kanske fyra dagar i veckan och trädgårdsmästare i tre dagar.

Men han kan tyvärr inte spela något instrument säger han och berättar en historia om avbrutna pianolektioner:

– Jag tog pianolektioner som liten men jag tyckte att det var så tråkigt att jag rymde. En gång när jag var åtta nio år gammal bad jag några kompisar som var lite äldre än jag att de skulle binda mig nere i källaren för att jag skulle slippa pianolektionen. Där satt jag bland stora hinkar med konserverade ägg i vattenglas och ropade på hjälp. Jag fick sitta rätt länge innan någon hörde mig. Men vad gör du här?, sa pigan som kom och släppte ut mig. Rövare har bundit mig, sa jag. Men det var förstås bara för att slippa gå på pianolektionen.

Nu ångrar han att han inte lärde sig spela.

– Men egentligen skulle jag hellre ha velat spela trombon. Det är ett tufft instrument, och jag beundrade Jack Teagarden mycket.

Hans Alfredson och Tage Danielsson tillämpade också ett slags växelbruk i Svenska Ord, som de bildade i oktober 1961 efter att ha känt varandra i fyra år och samarbetat om, med och i diverse roligheter i radio (”Mosebacke monarki”, till exempel) och på revyscener (sångtexter till Nils Poppes ”Spetsbyxor”, ”Fingal Olsson” för Martin Ljung i Povel Ramels ”Funny Boy” och mycket annat).

– Vi bestämde oss för att vi skulle göra en grej tillsammans varje år, en revy, en film, en pjäs eller någonting. Men sedan skulle vi göra annat på egen hand också. Både Tage och jag skrev ju böcker, jag åtog mig vissa filmroller.

Blev samarbetet fruktbart även för det ni gjorde var och en för sig?

Hans Alfredson ser trött ut inför frågan.

– Det kan jag inte analysera. I så fall måste man ligga på en soffa och tala med en skäggig människa som bryter på tyska…

Däremot har han ett svar på den givna frågan varför samarbetet mellan honom och Tage Danielsson blev så tätt och bra.

– Vi var egentligen ganska olika. Även om vi hade ungefär samma bild av världen och tyckte likadant i mycket ideologiskt och tankemässigt och skrattade åt ungefär samma saker och gillade samma slags musik var vi var ganska olika – en lång, en kort (fniss) – och vi var olika till kynnet. Men vi bråkade mycket sällan, grälade egentligen aldrig. Visst hade vi olika uppfattning ibland, men vi kunde tala med varandra om detta. Vi hade väldigt god hand med varandra.

Alfredson och Danielsson satte också upp några andra viktiga förhållningsregler när de startade sin firma. De skulle inte skaffa och driva någon egen teater ty de ville undvika att ”tvingas köpa in engelska salongskomedier”, och de skulle i görligaste mån hålla privatlivet utanför medierna.

– Och så bestämde vi att bolaget skulle upphöra om någon av oss trillade av pinn. Det gjorde det också när Tage dog.

Hans Alfredson berättar hur det kom sig att Svenska Ord förlade sin skapande och administrativa verksamhet till en liten stuga i Vitabergsparken på Söder i Stockholm.

Han och hans Gunilla hade ingenstans att bo när de flyttade till Stockholm men fick tips om stugan av fotografen Christer Strömholm, som Hans Alfredsons kusin kände.

– En glasmästare hade den där kåken som ett slags älskarinnebostad. Hyran var låg, tjugofyra kronor i månaden. Huset var litet – det var bara det vi kallade stora salongen och så köket – men vi hyrde det och flyttade in där på hösten 1956. Sedan, när vi hade fått i gång ett barn i stugan, fick vi en lägenhet på Vedevågsslingan i Hagsätra men behöll stugan eftersom hyran var så låg.

Stugan står fortfarande på Hans Alfredson och är nu högkvarter för hans eget lilla bolag som passande nog heter Skrivstugan.

I boken om Svenska Ord återges en officiell och säkert alldeles sann version av hur Hans Alfredson och Tage Danielsson träffades. Det skedde utan större dramatik. Hans Alfredson var 25 år gammal och provanställd på radion. Tage Danielsson var tre år äldre och nybliven chef för talsektionen på underhållningsavdelningen. ”Eftersom det inte var så många som arbetade på Banérgatan började de prata med varandra på lunchen och vid kaffet.”

Hans Alfredson redovisade en annan – och kanske i någon mening också sann – version av det första mötet när Tage Danielsson var huvudpersonen i Lasse Holmqvists tv-program ”Här har du ditt liv” 1981:

”Jag höll på med tidningen Lundagård lite grann och blev en gång uppskickad till Uppsala på studenttidningskonferens. På kvällen gick vi till Gillet och åt, och när jag skulle gå hem var min hatt borta. Jag hade en sådan där swingpjattshatt, och den var borta. När jag började utgjuta mig över att alla uppsaliensare stjäl som korpar kom en mycket lång, rödhårig man emot mig, omgiven av ett beundrande hov, och sa så här – på vers givetvis: ’Sörj ej mer din puttefnasker, du kan ta min gamla basker’.”

Och i tv-programmet lämnade Hans Alfredson tillbaka en virkad basker till sin vän och kompanjon, som såg lika förvånad som förtjust ut.

Hans Alfredson döljer inte att han ogillar att försöka analysera sig själv och sina egna gåvor och färdigheter. Men han ger med en karaktäristisk blandning av stolthet och blyghet sina föräldrar en stor del av äran.

– Min mamma var en glad och livad människa. Det var min pappa också, men han dog när jag var femton år. Han skrev ofta små visor till fester och sådant. Det är väl därifrån jag fått det där att skriva. Och mamma skrev också lite grand. Men det finns en bok som heter ”Min skånska barndom”. Där står det en massa, där kan du läsa så slipper jag upprepa.

Boken är en antologi som gavs ut 1973 av Skånes författarsällskap. Hans Alfredsons bidrag heter ”Min barndoms Skåne”. Där berättar han om soliga dagar i den stuga familjen hyrde i Saltvik vid Barsebäck men också om lukten av fattigdom i en överbefolkad statarstuga och den överdrivet tacksamma kvinnan när Hans och hans mamma och syster kom för att lämna gamla leksaker till barnen.

De årliga besöken av en kringresande marionett-teater var det roligaste i skolan; Hans Alfredson minns särskilt en mycket skickligt gjord föreställning av ”Tors färd till Utgårdaloke”, skriver han.

I boken om Svenska Ord kan man inhämta att Hans Alfredsons pappa Folke och mamma Aina var sällskapsmänniskor som gärna ordnade fester med lekar och maskerad. Folke Alfredson var motståndare till nazismen och medlem i Anglo-Swedish Society; man anar en tidig grogrund för sonens senare engagemang mot diktaturer och rasism, för flyktingar och förföljda. Föreningen ordnade under andra världskriget bland annat visning av Chaplins film ”Diktatorn”, som Hans Alfredson fick följa med och se.

I ”Min barndoms Skåne” skriver han om den tiden:

”De vuxnas krig trängde sig också på: mörkläggning och små knappar som pappa målade med fosfor, att bäras i knapphålet så att man inte skulle springa på varann på de mörka gatorna; flyktingar som kom över sundet – en judinna som familjen träffat i Köpenhamn före kriget ringde plötsligt på en kväll; hon hade tagit sig över i en öppen kanot. Hon fick bo i mitt rum, och hängde genast upp en karikatyr av Hitler över sängen med texten: Farvel Hr. Schickelgruber! Hon var mager och eländig och stod inte att känna igen; jag kom ihåg henne som en mullig och välsvarvad brunett, älskarinna åt en välbeställd charkuterist i Köpenhamn med lustyacht, som då och då kom över till Helsingborg före 1939.”

Den unge Hans Alfredson fantiserade
ibland om hur det skulle bli om kriget kom till Sverige, står det i hans barndomsskildring. Långt senare, 1996, gav han ut en roman med kontrafaktiskt tema. ”Attentatet i Pålsjö skog” handlar om vad som hände när Tyskland ockuperade Sverige och Hitler steg i land från en slup på Kungstrappan i Helsingborg.

När Hans Alfredson en onsdagskväll tidigare denna sommar framträdde i Simrishamn vid en berättarafton tillsammans med Jacques Werup, ordnad av Fritiof Nilsson Piraten-sällskapet, valde han att bland annat läsa ett avsnitt ur ”Min barndoms Skåne”. Det slutar med en händelse en höstsöndag när han var i tonåren. Ett stort gräl med föräldrarna slutade med att han brast i gråt och sprang hemifrån ut i Pålsjöskog nedför slänten till järnvägen.

”Där stod jag tryckt intill brovalvet när tåget dånade förbi en meter ifrån mig. Sedan ristade jag med en pennkniv i murbruket: ”Jag skall aldrig glömma hur jag känner och tänker nu! Glöm inte detta, Hasse!”

Ja, han minns episoden tydligt, skriver han, men hur han kände och vad grälet handlade om har han glömt. Och ja, han har återvänt till brovalvet och sett efter men av ristningen finns nu inga spår, berättar han senare.

Vid berättaraftonen i Simrishamn visade Hans Alfredson också upp andra delar av sitt breda register, från en burlesk historia om en skön Sally ur antologin ”Åtta glas”, utgiven förra året av ett numera upplöst berättarsällskap med samma namn där både Hans Alfredson och Jacques Werup var medlemmar, till favorithistorier ur verkliga livet.

En av dem handlar om hur han träffade Louis Armstrong när han låg i Lund och hamnade på ett lyckat party där trombonisten Trummy Youngs instrument dessvärre försvann och dessbättre återfanns. Några år senare kom filmen ”High Society” (med Armstrong, Grace Kelly, Frank Sinatra, Bing Crosby) och där fanns en replik av Trummy Young om ett fantastiskt party i Sverige.

– Måste vara vårt party, sade Hans Alfredson och sjöng givetvis sedan med sin numera något skrovliga röst den lätt sentimentala sången ”True Love”, som Bing Crosby sjöng i filmen. Intet öga var torrt men en stund senare sjöng han en betydligt roligare egen visa som han diktat och framfört vid en picknickklubbs utflykt till Blå jungfrun för några år sedan:

”Av alla jungfrurna de små
så älskar jag nog mest den blå
En evig jungfru fast bestigen
av glada gubbar ideligen”

Ytterligare en stund senare läste han en allvarligare dikt, ”Att låsa och fara”, som handlar om vemodet i att stänga sommarhuset, och vemodet i livet:

”Svalorna far över taknocken till sin sista kull i ladan.
Ljusgrå tyll svävar över ostronhimlen. Det bleka augustiljuset.
/…/
Bära in trädgårdsmöblerna. Vinda upp 
vattenslangen. Sätta sig på brunnen
en sista gång och lyssna till de sista 
flugorna…
Svårare för varje år. Ett plötsligt åldrande; snart är man upphunnen.
/…/
Det är vått av dagg. Ett varsel om slutet i kvällsbrisens sus…
Nyckeln vrids om i mitt hjärta, när jag låser mitt sommarhus.

Temat för denna berättarafton i Simrishamn var ett klassiskt Piraten-citat: ”Den som tittar i kulissen ser komedien också i det tragiska.” Med åren tycks också motsatsen ha kommit att gälla mer och mer för Hans Alfredson. Några av hans filmer , ”Den enfaldige mördaren” och ”Falsk som vatten”, är skildringar av urmörker och bottenlös ondska.

– Ibland har jag en svart syn på saker och ting. Människor har olika sidor…

Han talade om sorg i en intervju år 2000.

– Ingen människa kan leva sitt liv utan att drabbas av stora sorger, ibland flera gånger, ibland någon enda gång. Då är det viktigt att man tar hand om sorgen på något sätt och använder den. För det finns någonting nödvändigt och bra i sorg också och man får inte låta sig förlamas av den.

Själv upplevde Hans Alfredson sin första stora sorg när han var femton år gammal och hans pappa dog i leukemi. Han tog händelsen mycket hårt, skolarbetet blev lidande, han underkändes i varje ämne och fick gå om ett år.

– Jag blev hård och tuff på något sätt. Jag konfirmerades samtidigt och kom fram till att jag inte hade någon tro. Kyrkan var ett enda stort hokus pokus, säger Hans Alfredson i ”Svenska Ord & Co”.

Hans andra stora sorg var den femårige sonen Mats död i en elolycka i hemmet 1967.

– Det var otroligt svårt att förlora ett barn. Det är svårt att komma över helt, men man kan inte tänka på det jämt. Men vid vissa tider, vissa årstider, vissa datum, vissa…

Han fullföljer inte meningen.

Och så Tage Danielssons död 1985.

De talade ofta om något som de kallade ”den tillkämpade optimismen”, berättar Hans Alfredson.

– Redan då, och ännu mer nu, var det mycket svårt att se rent optimistiskt på framtiden, hur det ska gå med jorden och människorna och världen. Överfallssamhället. Vi tyckte båda att det fanns något väldigt negativt i utvecklingen, men samtidigt tyckte vi att man inte får lov att låta sig krossas av sina negativa tankar eller sin pessimism. Man kunde väl ha en tillkämpad optimism, sade vi oss. Men på något sätt blir det allt svårare att upprätthålla den där optimismen. Terrorattackerna, kriget i Irak, klimatförändringen… Jag tänker på alla barnbarnen.

Han har åtta. Det yngsta ska just fylla fyra, det äldsta är arton.

Hans Alfredson har fått Guldbaggen för tre av de filmer han regisserat, ”Ägget är löst”, ”Den enfaldige mördaren” och ”Falsk som vatten”. Men den sista filmen han gjorde, ”Vargens tid” (1988), blev ordentligt nedgjord i alla tidningar.

– Det är ju inte som många har för sig att allt vi gjorde var stora framgångar. En del av våra saker gick riktigt taskigt, ”Spader Madame” till exempel, även om den tog sig när den gick på tv och blev guldskiva.

Han skulle egentligen ha velat regissera någon film till, säger han, ”men jag har upptäckt att jag har blivit gammal, jag är sjuttiofyra nu och det är ett stort och tungt arbete att regissera”.

–  Och så har jag ju två söner som fortsatt att göra film. Tomas ska göra en ny film med Klas Östergren och Daniel har blivit något slags chef på SVT Drama. Dom har tagit upp manteln, säger Hans Alfredson på det lite högtidliga sätt han stundom använder.

Sedan går vi till den lilla trädgården utanför Tomelillas bibliotek och konstmuseum och tittar på den skulptur av ett ägg som Svenska Ord skänkte till kommunen i samband med premiären på ”Ägget är löst” (1975). Glasskulpturen föreställer ett stekt ägg vilket förvånade många när det avtäcktes; täckelsen såg förstås ut att dölja ett helt ägg.

”Ägget är löst” hade liksom de flesta av Svenska Ords filmer världspremiär i Tomelilla och många av filmerna spelades helt eller delvis in i trakten och i ateljéer i Filmgården utanför staden, ett Svenska Ord-projekt. Nu vill kommunstyrelsen skapa ett Svenska Ord-museum i Tomelilla. Hans Alfredson tycker att det ska inrymmas i ett mycket litet hus vid järnvägsövergången.

– Det skulle bli världens minsta filmmuseum och samtidigt världens största Svenska Ord-museum.

Vi går dit och tittar in genom järngallret på det lilla utrymmet. Hans Alfredson tycker att man skulle kunna hänga örnen från det gamla apoteket i Tomelilla i taket, den örn som användes i ”Ägget är löst”, där den anföll Gösta Ekman i vattnet.

Det är något oklart vad övrigt finns kvar från Svenska Ords filmepok och som är lämpligt att visa i museet. Kanske stjärt-kliaren ”Nixitch”, en produkt som spelade en central roll i ”Ägget är löst”, och kanske några av de stjärtavtryck som Svenska Ord-filmernas stjärnor avgav i samband med någon av de internationella filmfestivaler som bolaget arrangerade i Tomelilla.

– De lär ligga kvar vid bassängen vid Filmgården, som jag sålde några år efter det att Tage dog. Man kanske skulle kunna placera dem på en bänk utanför museet så att besökarna kunde sätta sig i till exempel Max von Sydows stjärtavtryck, eller någon annans om det passade bättre, säger Hans Alfredson nästan på allvar.

På andra sidan järnvägen finns ett likadant och lika litet hus som det tänkta Svenska Ord-museet. Där har den unge arkitekten och fotbollsfantasten Per-Olof Kippel från Lund skapat en Celtic bar, där den irländska flaggan alltid vajar, ibland vid sidan av den svenska och ibland bredvid en flagga från ett känt ölmärke – utom när Sverige spelar VM-kval, då hänger där två svenska flaggor.

Denna afton ska Björn Ranelid uppträda i baren, som enligt brandchefens förordning bara kan ta trettiofyra gäster. När ska Hans Alfredson uppträda?

– När han vill, jag skulle inget hellre önska, svarar Per-Olof Kippel.

En glimt tänds i Hans Alfredsons ögon.

Sedan går han och handlar mat samt en ny väckarklocka innan han far tillbaka till sitt sommarviste. Ännu är det inte riktigt dags att sätta sig på brunnen en sista gång och lyssna till de sista flugorna.

”Den allvarsamma leken”, på film för tredje gången

Hjalmar Söderbergs kärleksroman Den allvarsamma leken har förvandlats till film för tredje gången, den här gången i regi av Pernilla August efter ett manus av danska Lone Scherfig och med Karin Franz Körlof i rollen som Lydia, Sverrir Gudnason som Arvid och Michael Nyqvistsom chefredaktör Markel.

Filmen får svensk premiär först den 9 september men hade världspremiär den 16 februari i samband med filmfestivalen i Berlin. Den möttes där med artiga men inte överentusiastiska applåder av publiken i det nästan fullsatta Friedrichstadt-Palast, som rymmer 1 800 åskådare.

De första internationella recensionerna var med ett undantag också ganska ljumma, och svenska MovieZine gav filmen fyra stjärnor av fem möjliga.

Brittiska Screen betecknar filmen som en ”visuell fröjd”. Recensenten finner både humor och energi ”i det stela kostymdramat” men klagar över att filmen är lite för mycket av en ”konventionell melodram”.

”Faktum att de två älskande är ganska osympatiska – deras romans är egennyttig och destruktiv – mildras något av glimtar av humor i manuset. Scenerna på tidningsredaktionen, med Michael Nyqvist som sanningssägande redaktör, är särskilt skarpa. Handkameran ger filmen ett dynamiskt, ungdomligt drag, även om energin mattas av alltför många bilder där Arvid och Lydia ser på varandra med plågad men fotogenisk längtan.”

Filmen är inte dålig, skriver amerikanska Hollywood reporter, men recensenten är ändå kritisk mot det mesta: manus, rollbesättning, skådespelarnas insatser och 4:3-formatet, som ger lite för mycket TV-känsla.

Men i den brittiska nättidningen The Upcoming ger recensenten Sean Gallen filmen fyra stjärnor av fem möjliga. Filmen har en ”obestridlig charm” och kemin mellan Körlof och Gudnason ”brinner med en tyst intensitet som  gör det spännande att följa deras tragiska relation”, skriver Gallen. Han beundrar också filmens foto, ”som tycks låna samma varsamma ljus och klara färger från den impressionistiska period som filmen skildrar”.  Enligt Gallen är det enda negativa med filmen att de älskandes respektive partners inte får tillräckligt mycket utrymme i berättelsen, vilket skulle ha kunnat bryta upp den fram-och-tillbaka-rytm som den fastnar i.

- Hjalmar Söderberg roman vilar tryggt i händerna på Pernilla August och Lone Scherfig… Varje bildruta är som en vacker oljemålning och tonsättaren Matti Bye har fångat upp handlingens alla nyanser i sin melodislinga… Regin är drabbande… och skiner som starkast i scenerna mellan Lydia och Arvid, skriver recensenten Victoria Machmudov i MovieZine.

I romanen berättas historien huvudsakligen ur Arvid Stjärnbloms perspektiv, men i filmen får både Lydia och Arvids hustru Dagmar större utrymme. Filmen är ett försök att förstå både Lydia och Arvids hustru Dagmar bättre.

Scherfig/August har givetvis av filmiska skäl tagit sig vissa friheter med både personerna och handlingen i romanen. Några av romanens personer har slagits ihop till en, de båda kvinnliga huvudpersonernas barn spelar mera framträdande roller i filmen än i romanen och en del nyckelscener har förlagts till andra lokaler och platser. Men ändå finns det goda förutsättningar för att även den som kan sin Den allvarsamma leken utan och innan kommer att känna igen sig i både miljöerna och själva kärleksdramat.

De flesta exteriörscenerna i Stockholmsmiljö spelades i själva verket in i Budapest, av kostnadsskäl, men några scener spelades förstås in på Johannes kyrkogård i Stockholm; Lydia bor ju intill kyrkogården. Där tog jag denna bild på de två huvudrollsinnehavarna sent en eftermiddag i maj förra året:

Lydia o Arvid

Jag hade också möjlighet att tala med dem om Arvid, Lydia och deras kärlekshistoria.

Sverrir Gudnason:

Arvid och Lydia… Det är som att deras kärlek mår bäst av att avnjutas på håll. Även om tidsandan och samhället hindrar dem så har de ju faktiskt möjlighet att välja varandra, men det gör de ju inte …

När jag läste Den allvarsamma leken fick jag känslan av att Lydia trollbinder alla. Jag blir irriterad på henne. Jag tror att det beror på att det är Arvid som leder berättelsen. Därför förstår man honom. Men när det gäller Lydia får man plötsligt veta saker och ting om henne som man inte gillar… De är nog lika goda kålsupare båda två.

Karin Franz Körlof:

Det finns mycket hos Lydia som fascinerar mig, bland annat hur hon – som jag upplever det – känner sig fångad, kvävd. Det finns mycket av många kvinnor i Lydia. Jag känner igen mig i jättemycket. För ett tag sedan när jag hade gjort slut med min pojkvän fick jag en egen lägenhet för första gången i mitt liv. Jag var helt överväldigad, det var min första egna lägenhet, med eget namn på dörren, som Lydia.

De flesta kvinnor jag talar med gillar Lydia och jag tror att det är en identifieringsfråga. Man har ju alltid diskuterat Lydia mer än Arvid. Det handlar väl om den kvinnliga sexualiteten, om man verkligen får lämna sitt barn, om man får man ligga med flera killer. Om en man ligger med 30 kvinnor anses det inte vara något problem, men om en kvinna ligger med 30 män rynkar de flesta på näsan. Det tycker jag säger mycket om synen på manligt och kvinnligt, synen på sexualitet.

Någonstans vill man ju att det ska bli de två, men samtidigt är det så skönt när hon säger ifrån, at than inte kan fortsätta på det där sättet.

Ur ett perspektiv kan man förstås klandra Lydia för att hon blir förbannad på Arvid när han måste resa hem till sin sjuke far. Men ur ett annat perspektiv äer det fantastiskt att Lydia tar sig rätten att bestämma över honom och se till sina egna intressen. Det är bra för berättelsen.

Jag gillar när karaktärer får mera komplexitet och mera djup. Jag kanske inte tycker om Lydia  på det personliga planer, men jag tycker om henne som en kvinnlig gestalt.

Jag har hela tiden försökt få fram de där sidorna av Lydia som är lite mindre positiva, för alla människor har sådant i sig. Jag också. Ingen är endimensionell. Jag tycker också att det är viktigt att visa på alla sidor av en karaktär, och det finns en brist i filmhisorien på kvinnor som tillåts vara lite osympatiska.

Så långt Karin Franz Körlof. Visst är det märkligt att Lydia Stille och Arvid Stjärnblom och deras egentligen olyckliga kärlekshistoria förmår engagera och kännas så levande aktuell över hundra år efter det att Hjalmar Söderberg skrev sin roman.

(Den allvarsamma leken har alltså filmats två gånger tidigare, av Rune Carlsten 1945 med Viveca Lindfors och Olof Widgren i huvudrollerna och av Anja Breien 1977 med Lil Terselius och Stefan Ekman.)

Detta inlägg har också publicerats på Söderbergsällskapets hemsida, www.soderbergsallskapet.se.

 

Ann-Marie Rauer, ”Sverige!”

Enastående, tycker Johan Croneman i Dagens Nyheter om hennes intervjukonst.

”Hon utstrålar en genuin nyfikenhet på människor och hjälper oss på så vis att förstå både andra och oss själva”, hette det i motiveringen när hon för någon tid sedan utsågs till ”Årets hässleholmare”.

Ann-Marie Rauer leder sedan snart tio år det halvtimmeslånga kulturprogrammet ”Sverige!”, som sänds varje lördag kväll på SvT. Halva programmet består av reportage från olika delar av Sverige, den andra halvan av hennes intervju med en mer eller mindre känd, gärna aktuell person ur kultur- och nöjeslivet. Det måste vara någon som hon själv är nyfiken på – det är det allra viktigaste.

_ Jag är jätteglad för allt beröm. Men det gör inte nästa intervju lättare. Själva arbetet är likadant nästa gång också…

En anledning till att hennes intervjuer ofta är så fascinerande är att hon har förmågan att lyssna. Hon visar att hon verkligen är intresserad av att få svar på de noga genomtänkta frågor hon ställer, att det är viktigt för henne själv.

_ Jag vill att det ska finnas hög angelägenhetsgrad i frågorna. Ja, det är viktigt att lyssna, och att fundera. Lyssnar gör jag i stunden, men funderar gör jag före intervjun. Vad har hänt i den här personens liv? Var finns smärtpunkten? Hur hänger allt ihop? Jag är intresserad av livet och människor, mig själv, det man funderar på.

Hon förbereder sig noga under den vecka som hon har till sitt förfogande, hon vill verkligen koncentrera sig på den människa hon ska intervjua. Inför en intervju med Klas Östergren i början av december läste hon fem av hans böcker, några av dem för första gången. Samtalet kom bland annat att handla om döden och dödsskräck. Det blev några magiska minuter.

_ Det handlar om att försöka förstå livet, människor, sig själv. Det finns så mycket yta överallt, hela tiden. Men under ytan pågår själva livet, och det vill jag prata om. Jag vill föra in det allvarliga samtalet i vardagsrummet.

Ann-Marie Rauer citerar med uppenbart gillande det svar Klas Östergren gav på hennes fråga om de verkligen kan ha roligt i den så seriösa Svenska Akademien, där han är ledamot sedan ett år. ”Absolut, det är jätteroligt att vara seriös”, svarade Östergren.

Så vad har hänt i Ann-Marie Rauers eget liv?

Hon föddes för 52 år sedan i Göingebygden i norra Skåne. Hennes morfar och hans familj, inklusive flickan som skulle bli Ann-Marie Rauers mor, kom som flyktingar från Estland på en gammal potatisbåt, till en ö i Stockholms skärgård. Morfar Rauer hamnade så småningom i Skåne som lagårdsförman.

_ Jag kan inte estniska, men språket talades hela tiden hemma. Det var ett julklappsspråk, ett språk för hemligheter. Estland var ett fantasiland för mig, det fanns inte på riktigt – men efter Sovjetunionens upplösning kunde vi resa dit för att besöka släktingar.

Ann-Marie Rauer hade ingenting med sig hemifrån som handlar om kultur, säger hon. ”Vi hade kanske sju böcker i bokhyllan”.

Varifrån kom då hennes intresse för kultur?

Via musiken. Hon började spela piano tidigt, till en början på ett tangentbord som hon ritat upp på ett papper, senare kunde hon spela på det piano som hon bevekat sina föräldrar att köpa. Hon intresserade sig för teater, gick en tvåårig regiutbildning för Ronny Danielsson på Studioteatern i Malmö, där hon så småningom satte upp en rad föreställningar. Den sista var Harry Martinsons ”Aniara” i en egen bearbetning.

Dessvärre, tyckte hon då, kom hon inte in på någon av de högskoleutbildningar inom det konstnärliga området som hon sökte till. Helst av allt ville hon bli konsertpianist, men hon kom inte heller in på Musikhögskolan.

_ Och när jag inte kom in på DI (Dramatiska Institutet) sade arbetarungen i mig nej, nu får du skaffa dig ett riktigt jobb. Jag blev journalist.

Vägen till SvT Malmö gick via Radio Kristianstad, Radio Malmöhus, TV4 Sydost i Växjö och Sydnytt, där Ann-Marie Rauer var nyhetsankare, ”med nerv, direktsändningar, debatter, gäster”.

”Sverige!” har omkring 600 000 tittare, fler än något annat kulturprogram i TV. Hon tänker fortsätta med sina intervjuer ett bra tag till men sticker inte under stol med att hon gärna skulle vilja göra längre intervjuprogram. Som förebilder nämner hon Lars Ulvenstam och Stina Dabrowski.

Vad oroar du dig för? (Ja, det låter som en Rauer-fråga).

Samma saker som alla andra, svarar hon, och nämner oro för de tre barnen, och världsläget. Hon går inte närmare in på någon smärtpunkt och övergår efter en stund till att tala om sin blygsel.

_ Jag var väldigt blyg när jag var barn, och jag är fortfarande blyg. Men jag fick aldrig höra det som mina barn får höra, att man måste ta för sig även om man är blyg. Det är ett slags mantra som upprepas. Men på bekostnad av vem ska man ta för sig? Vem ska lyssna, vem ska ta in? Varför är det inte längre fint att vara blyg? I blygheten samlar man mycket. Vad kan man samla om man hela tiden ska ta för sig?

Innan vi skiljs åt säger hon att det skulle vara roligt att skriva en bok om sina intervjuer.

Lunchintervju med Ann-Marie Rauer i Fokus nr 3, 2016.

Gilbert Kaplan död

Multimiljonären, amatördirigenten och Mahler-specialisten Gilbert Kaplan har avlidit i New York, 74 år gammal efter att ha drabbats av en aggressiv form av cancer. Han var framför allt känd för två saker, att ha startat den mycket framgångsrika tidskriften Institutional Investor och för att ha dirigerat ett enda verk, Gustav Mahlers andra symfoni, otaliga gånger över hela världen. Här en intervju jag gjorde med honom i Dagens Nyheter hösten 2008.

*************

Gilbert Kaplan tillrättavisar mig. Han vill inte använda ordet ”besatt” för att beskriva sitt förhållande till Gustav Mahler i allmänhet och hans andra symfoni i synnerhet.

Han säger att det helt enkelt handlar om en kärlekshistoria som bara fortsätter och fortsätter och som hans egen hustru accepterar, med glädje.

Men han ler nästan blygt när jag påpekar att det ena inte utesluter det andra, och han medger att han nog ägnar hälften av sin arbetstid åt Gustav Mahler (1860 – 1911). Den andra hälften ägnar han åt investeringar, konsultverksamhet och annat som i slutändan inte bara gagnar honom själv och hans familj ekonomiskt utan också Mahler, eller i varje fall minnet av Mahler.

Gilbert Kaplan undervisar och föreläser om Gustav Mahler, äger originalpartituret till Mahlers andra symfoni, Uppståndelsesymfonin med tonsättarens slutgiltiga korrigeringar, ger inom kort ut detta partitur med omfattande musikaliska och musikologiska kommentarer. Han har gett ut ett praktverk med alla kända fotografier av Mahler och skrivit ett stort antal artiklar om tonsättaren. Han har bidragit ekonomiskt till att restaurera den stuga vid Steinbach am Attersee i närheten av Salzburg där Mahler skrev sin andra symfoni.

På ett bord i salongen i hans bostad på Femte avenyn i New York med utsikt över Central Park står skulptören Auguste Rodins byst av Mahler. En del hävdar att det finns påfallande yttre likheter mellan Gustav Mahler och Gilbert Kaplan.

Men framför allt: Gilbert Kaplan dirigerar Uppståndelsesymfonin, detta monumentala, komplicerade åttio minuter långa verk om död, uppståndelse, försoning, liv för stor orkester, stor kör, sopran och mezzosopran. Det är inte lätt. Många tempoväxlingar. Flera avsnitt med ”fjärran musiker”, som Kaplan brukar placera på översta raden i konsertlokalen och dirigera via en tv-monitor.

Han dirigerar denna symfoni om och om igen. Sedan september 1982 har han gjort det över hundra gånger med femtiosju olika orkestrar över hela världen, från New York till Beijing, från Stockholm (två gånger) till Melbourne. Han försöker alltid lära sig det lokala språket lite grand så att han kan tala med orkestrarna på deras eget språk under repetitionerna.

_ Efter att ha dirigerat den i Ryssland sex gånger är min ryska inte så dåligMahlers andra symfoni är det enda verk Gilbert Kaplan kan och vill dirigera, men det var länge sedan någon kallade honom amatördirigent. Hans cd-inspelning av Mahlers andra med London Symphony Orchestra (1988) har sålts i 180 000 exemplar, mer än någon annan Mahler-inspelning. Hans inspelning av samma verk med Wienerfilharmonikerna (2003) har sålts i 40 000 exemplar.

Allt började en dag i början av april 1965. Gilbert Kaplan var tjugofyra år gammal, ekonom på American Stock Exchange, musikälskare sedan barnsben hemma i Lawrence, en välbärgad förort till New York. En god vän tog med honom till Carnegie Hall i New York för att lyssna på en repetition av Mahlers andra symfoni med American Symphony Orchestra. Leopold Stokowski dirigerade.

Gilbert Kaplan hade inte hört någonting av Mahler tidigare. Han blev fascinerad, så fascinerad att han köpte en biljett till konserten samma kväll. Mötet med Uppståndelsesymfonin blev känslomässigt omvälvande, stormande på ett sätt som han fortfarande, fyrtiotre år senare, har svårt att förklara utan att glida in i ”psykobabbel”, som han säger, och det vill han inte.

Denna konsert förändrade helt enkelt hans liv.

Det insåg han kanske först så småningom. Han fortsatte med sitt jobb på Wall Street, fick ett och ett halvt år senare en snilleblixt och startade med lånade pengar Institutional Investor, en tidskrift för penningplacerare på stora företag, försäkringsbolag och institutioner. Efter sex nummer gick tidskriften med vinst. Inom två år hade Gilbert Kaplan tjänat sin första miljon.

Men Mahlers andra symfoni fanns hela tiden i hans medvetande. Han missade aldrig ett tillfälle att lyssna på den när den spelades i New York eller på andra platser där han råkade befinna sig. Han skaffade alla tillgängliga inspelningar av verket, försökte förstå det, läste partituret.

Så småningom började en tanke, en dröm växa inom honom. Att han skulle lära sig dirigera för att verkligen tränga in i den, dyrka upp den. ”Komma innanför musiken”.

_ Men det tog ett helt år från det att jag tänkte att jag kanske skulle göra det tills jag verkligen började försöka lära mig.

Han avråddes, förstås. Mahlers andra är ett mycket komplicerat verk. Gilbert Kaplans praktiska musikaliska bakgrund inskränkte sig till tre års pianolektioner när han var mellan sju och tio.

Vi talar om detta i Cincinnati, Ohio samma dag som han ska dirigera symfonin med sin femtiosjunde orkester, den världsberömda Cincinnati Symphony Orchestra, med sopranen Janice Chandler-Eteme och mezzosopranen Christianne Stotijn som solister.

_ Jag hör inte till dem som söker utmaningen bara för utmaningens skull, som att bestiga Mount Everest. Men samtidigt försöker jag alltid genomföra det jag verkligen vill göra, även om målet tycks långt borta och omöjligt att nå.

Så Gilbert Kaplan började studera partituret till Uppståndelsesymfonin ingående tillsammans med en dirigent från Juilliard School of Music, nio timmar om dagen.

_ Efter två veckor hade jag bara lärt mig fjorton sidor. Jag tänkte sluta. Det föreföll omöjligt, jag skulle aldrig klara av det. Men sedan slog det mig att fjorton sidor på två veckor betydde att jag hade lärt mig en sida om dagen. Partituret är på 207 sidor. Det skulle ta mig sju månader. Jag kunde se slutet.

Och så blev det. Efter nästan exakt sju månader hade Gilbert Kaplan lärt sig att dirigera hela Mahlers andra symfoni. Han hade fått öva med American Symphony Orchestra och uppmuntrats av musikernas spontana applåder. Han hade fått tillfälle att diskutera och öva verket med en mästare som Georg Solti i dennes hem i London. Och han hade lärt sig hela partituret utantill. Fullständigt absurt och tokigt, säger han nu om detta. Men nödvändigt för honom själv.

För att förverkliga sin dröm hade han förstås en viss hjälp av sina egna ekonomiska resurser. Han kunde fira sin tidskrifts femtonårsjubileum 1982 med att hyra American Symphony Orchestra och Avery Fisher Hall i Lincoln Center i New York och bjuda 2 500 affärskontakter och vänner på middag och Uppståndelsesymfonin med honom själv som dirigent.

Bortsett från detta, hur vågade han?

_ Jag hade kommit fram till att det egentligen bara fanns två stora risker med projektet. Den ena – om jag försökte – var att jag skulle göra mig löjlig. Den andra – om jag inte försökte – var att jag skulle tvingas leva resten av mitt liv med frågan om vad som skulle ha hänt om jag hade försökt. Jag kunde ta den första risken – jag var gift, jag hade barn, jag ägde mitt företag, jag hade tjänat pengar. Jag skulle inte förlora något viktigt på att göra mig löjlig. Men den andra risken ville jag inte ta.

Gilbert Kaplan var skräckslagen när han gick ut på scenen i Avery Fisher Hall. Men samtidigt, hävdar han, kunde han känna att de som kommit för att se honom dirigera var ännu mer skräckslagna.

_ De såg sig själva i mig. De såg sina egna ouppnådda drömmar. Boken som de aldrig skrev, den där äventyrsresan som de aldrig genomförde, den där flickan de aldrig fick…

Gilbert Kaplan har starka minnen från själva konserten och framför allt av de stående ovationerna, som pågick längre än han kunde ha väntat sig. Kanske var det så, säger han, att åhörarna applåderade sig själva. Många skrev till honom efteråt och berättade att de hade blivit oerhört berörda, att konserten hade förändrat deras liv.

_ De berättade personliga saker. En kvinna skrev att hon äntligen hade bestämt sig för något hon skulle ha gjort långt tidigare, att lämna sin man. Jag skrev senare en artikel i New York Times om detta att fullfölja sina drömmar, om att man alltid kan göra mycket mera än man tror att man kan och att man har allt att vinna på att försöka. Jag träffar ännu i dag, tjugofem år senare, människor som har den där artikeln på kylskåpsdörren.

Gilbert Kaplan hade inte tänkt sig att dirigera ”Uppståndelsesymfonin” mer än en gång. De musikkritiker som var på plats i Avery Fisher Hall hade uppmanats att inte recensera konserten. Några skrev i alla fall, mycket positivt. Det ledde till att Kaplan inbjöds att dirigera symfonin med andra orkestrar, över hela världen. Han fick stor uppmärksamhet och goda recensioner. Han gick in i en ny karriär vid sidan av sitt yrke.

Han sålde sin tidskrift några år senare (och blev riktigt ekonomiskt oberoende) men fortsatte att arbeta med den till en bit in på 90-talet.

_ På sätt och vis saknar jag den där första tiden, då jag både dirigerade och ägde mitt bolag. Det handlade om att använda både vänster och höger hjärnhalva, och jag var mycket aktiv. När jag till exempel skulle dirigera symfonin i Novosibirsk for jag först till Moskva och gjorde en intervju med Michail Gorbatjev för Institutional Investor. Sedan satte jag mig på transsibiriska järnvägen och fortsatte till Novosibirsk. Jag gillade kombinationen, och jag kan sakna den.

Men han tycker att han ändå hållit sig kvar inom journalistiken genom sitt program ”Mad about music” på public radio-stationen WNYC i New York, där han regelbundet sedan 2001 samtalar om musik med ofta högt uppsatta personer inom olika områden i samhället. På den imponerande gästlistan finns namn som expresidenten Jimmy Carter, HD-domaren Ruth Bader Ginsburg, utrikesministern Condoleezza Rice, förre ordföranden i världsbanken James Wolfensohn, dirigenten Zarin Mehta, skådespelaren Alec Baldwin, sångerskan Renée Fleming, m fl.

Dessutom föreläser Gilbert Kaplan sedan sex år regelbundet på Juilliard School of Music i New York om alla Mahlers tio symfonier i kurser på tretton veckor.

_ Det är först när man förbereder sig för att lära ut någonting som man inser hur många luckor det finns i ens egen kunskap och förståelse.

Så hur förklarar han sin kärlek till Mahlers andra symfoni, ja sin besatthet?

Han talar gärna om att detta verk kanske mer än något annat handlar om känslor, att Mahlers musik går under huden på lyssnaren.

_ Det beror bland annat på att Mahler uttrycker motsatta känslor samtidigt. De flesta kompositörer har kanske först ett avsnitt med lycklig stämning, sedan ett dystrare. Men Mahler lägger ofta olika stämningar ovanpå varandra. I hans andra symfoni finns lycka, hopp, längtan, mörka moln, solsken och mycket annat samtidigt – allt på en och samma gång.

Han ger ett exempel. I symfonins första sats finns ett avsnitt med en begravningsmarsch som följs av ett lyriskt tema. Han sjunger temat.

_ Man hör den där vackra melodin som stråkarna spelar i harmoni med de franska hornen. Så skulle de flesta kompositörer göra. Men vad gör Mahler? Jo, under stråkarnas smärtsamt vackra melodi lägger han ett helt annat tema för cello och bas. Dystrare, repetitivt.

Uppståndelsesymfonin har naturligtvis ett religiöst tema, men detta är inte skälet till att den gripit Gilbert Kaplan så djupt. Han är inte på något sätt religiös, påpekar han.

_ Det finns en viss ambivalens i Mahlers förhållande till religionen. Han var en gudasökare även om han inte trodde på religion i organiserade former. Han gick aldrig i synagogan och aldrig i kyrkan sedan han konverterat till katolicismen. Han skrev sin andra symfoni för att söka svaret på några brännande frågor. Varför lever vi, varför kämpar vi på om livet inte är något mer än ett skrämmande skämt, finns det ett liv efter detta? För honom var uppståndelsen inte en domens dag. Ingen straffas, alla är välkomna i en allt omfattande kärlek.

Gilbert Kaplan tar gärna fasta på en alternativ tolkning av begreppet uppståndelse. På kinesiska – ”som jag naturligtvis lärde mig när jag dirigerade i Kina”, säger han med en viss ironi – är ordet uppståndelse dubbeltydigt. Det kan också betyda självförnyelse, livsbekräftelse.

_ Det gillar jag…

Kaplan är nu en av världens mest framstående specialister på Gustav Mahler. Andra dirigenter söker hans råd om detaljer i hur Uppståndelsesymfonin ska tolkas. Han har analyserat partituret mer ingående än någon annan och kommit fram till att verket alltför ofta tolkats på ett sätt som Mahler själv inte avsåg. Även om han medger att hans egna konserter är högst personliga tolkningar är han innerst inne en Mahler-purist: varför inte spela Uppståndelsesymfonin som Mahler tänkte sig att den skulle spelas?

Vad i hans personlighet har gjort honom till en så bra Mahler-tolkare?

Han har inte något bra svar på frågan, säger han lite undvikande.

_ Det är ett av de stora mysterierna. Jag kan inte förklara det. Jag tror inte att det bara kan förklaras med hårt arbete. Jag tror att det är något annat, och detta något är oförklarligt. Jag vill inte tala om det alltför mycket, men jag tror att jag har en kontakt (med Mahlers andra symfoni) som går utöver det som kan förklaras. Jag vet bara att någonting händer när jag dirigerar verket.

Ångrar du att du inte gick på musikskola så att du kunnat ägna dig åt musik professionellt?

_ Jag skulle ha älskat att studera musik. Men jag skulle inte ha velat arbeta med musik professionellt, för musikyrket skiljer sig inte från andra yrken. Man tror att det är något speciellt. Men det är samma kamp om pengar och positioner, samma konkurrens, och jag skulle inte vilja syssla med sådant i samband med musik.

Han berättar en historia från sitt arbetsmöte med Georg Solti. Han hade undrat om han tröttade ut Solti med alla sina frågor om dirigerandets hemligheter och mycket annat.

_ Nej, kära du, hade Solti svarat. Det är bara roligt att tala musik med dig, en man från Wall Street. När jag träffar mina musikerkolleger talar vi bara om pengar.

Eftersom musiken betyder så mycket för Gilbert Kaplan har han ibland svårt att inte bli alltför överväldigad, carried away, när han står där på podiet och dirigerar.

_ Men det får inte hända. Man har inte rätt att låta det hända. Det har hänt mig, och då har jag alltid blivit väldigt arg på mig själv. Det är oansvarigt. Det är publikens uppgift att gråta, inte dirigentens.

Vi träffade Gilbert Kaplan samma dag som han på kvällen skulle dirigera Cincinnati Symphony i Mahlers andra symfoni. Han hade förberett konserten i veckor, som vanligt med att studera ett alldeles fräscht partitur, utan anteckningar, och som vanligt med att löpträna runt reservoaren i Central Park och träna dirigentmusklerna med vikter runt handlederna. Han hade ägnat två dagar åt repetitioner och var imponerad över orkesterns professionalism.

_ Lade du märke till att de inte pratade på scenen? Inget pladder!

Under repetitionen hade Kaplan betonat för stråksektionen hur Mahler ville ha pizzicato-avsnittet i den andra satsen; det skulle spelas som på gitarr. Efteråt kom en del musiker fram och undrade hur de skulle göra för att få fram ”det skri av ångest” som Kaplan hade talat om.

Han hade visat i sitt läderinbundna, fullklottrade arbetsexemplar av partituret och svarat tålmodigt. Han hade också ägnat några timmar åt särskilda genomgångar med solisterna, utan orkester men med en pianist. Han hade slutit ögonen av välbehag inför den mahlerska klangen i den holländska mezzosopranen Christianne Stotijns röst och bett henne att som en ynnest sjunga hans absoluta favoritsång av Mahler, ”Ich bin der Welt abhanden gekommen”, en enligt hans mening kanske bästa sång som någon någonsin skrivit.

Som tack hade Cristianne Stotijn fått en kopia av Mahlers originalpartitur till just denna sång,  som Gilbert Kaplan inte överraskande äger.

Alldeles före kvällens uppförande höll han en fyrtiofem minuter lång föreläsning om Gustav Mahler och hans liv, till etthundrafemtio ljustbilder och trettio ljudillustrationer. Han hade hållit samma föreläsning många gånger tidigare. Men som så ofta bröts hans röst när han mot slutet berättade om Mahlers sista tid, om hans treåriga sejour som dirigent i New York, om hans sjukdom – och om hans sista resa tillbaka till Europa, där han dog i Wien 1911.

Den 8 december ska Gilbert Kaplan än en gång dirigera Gustav Mahlers andra symfoni i Avery Fisher Hall i New York, den här gången med New York Philharmonic Orchestra för första gången – på dagen ett hundra år efter det att kompositören själv första gången dirigerade verket i New York.

Och det är redan nu klart att Gilbert Kaplan i mars 2010 kommer till Konserthuset i Stockholm för att dirigera Stockholmsfilharmonikerna i Mahlers andra symfoni för tredje gången, i samband med 150-årsminnet av kompositörens födelsedag.

FAKTA.

Gilbert Kaplan, född 1941. Ekonomijournalist, förläggare, dirigent, föreläsare, Gustav Mahler-kännare.

Grundade tidskriften Institutional Investor 1967. Grundade stiftelsen Kaplan Foundation 1986 med syfte att publicera litteratur om och musik av Gustav Mahler.

Dirigerar Mahlers andra symfoni. Lärare vid Juilliard School of Music. Föreläser, skriver och stödjer forskning och andra aktiviteter kring Gustav Mahler. Leder radioprogrammet ”Mad about music”.

Samlar surrealistisk konst. I hans vardagsrum trängs Dali, Magritte, de Chirico och många andra – men i sovrummet hänger två akvareller av Carl Larsson.

Gift med svenska Lena, född Biörck.

Fyra barn, fyra barnbarn.

Bor i New York City. Sommarställen i East Hampton och på Värmdö.

Frank Sinatra

Frank Sinatra, the one and only, skulle ha fyllt 100 den 12 december.

Jag började lyssna på hans skivor på 50-talet, då han han ”kom tillbaka” – ”Songs for swingin´ Lovers”, ”A Swingin´ Affair”, etc. Jag noterade med en viss besvikelse att han stödde republikanen Richard Nixon i valkampen 1972 – så till den grad att han satt på podiet under republikanernas konvent i Miami Beach i augusti detta år – ”sporting his new toupé”, som det stod i de amerikanska tidningarna.

Nå. När  han dog i maj 1998 var jag stationerad i Washington, DC, och jag  skrev  följande, djupt känt:

På Piccolo’s Clam Bar i Hoboken, New Jersey, tystnade musiken på fredagen. De brukar spela Frank Sinatra-låtar dagen lång för sina kunder. Så inte denna dag, ty Frank Sinatra, som gjort Hoboken känt över världen genom att låta sig födas där för drygt 82 år sedan, hade avlidit i en hjärtattack på ett sjukhus i Los Angeles under natten.

- Om det inte vore för Frank skulle Hoboken vara en ingenstans-stad, sade Ed Shirak, som bland mycket annat skrivit en bok om stadens store son.

Vid en minnesplakett, givetvis stjärnformad, på trottoaren där Frank Sinatra bodde som liten hopades blommor. I teve- och radiosändningar över hela USA sveptes Indonesiens kris och Mellanösterns kris och kärnvapenprovens kris åt sidan för uttömmande skildringar av Frank Sinatras liv och karriär.

Sinatras död kom inte oväntat. Han hade varit sjuk i över ett år och inte synts offentligt sedan i januari förra året, då han fördes till sjukhus för en första hjärtattack.

Därför var det lätt för många att på fredagen låta sorgen guldkantas av minnesprogrammens många exempel på hans konst.

Alla hade synpunkter denna dag. I Birmingham meddelade president Bill Clinton att han beundrat Sinatra ”enormt”, samt, med syftning på sångarens signaturmelodi ”My Way”:

- Jag tror att varje amerikan måste le och säga att han verkligen gjorde saker på sitt sätt.

Sångaren Mel Tormé, själv en fantastisk sångare men inte legend, konstaterade att Sinatra hade tusentals imitatörer men att han aldrig själv lät sig påverkas av en enda person.

Det var en dag då en ung dotter, som tidigare med milt överseende sett sin far lyssna på mossiga Sinatra-inspelningar, anförtrodde fadern att visst, när hon och hennes kompisar har fest är det Sinatra som gäller.

Och i november arrangerar Hofstra University utanför New York en tre dagar lång konferens då lärda forskare skall belysa Frank Sinatras musik med avseende på psykologi, filosofi, mytologi, moral, poesi, biografi, juridik,med mera med mera.

Frank Sinatra var, för att låna en rad från en av hans sånger, ”a puppet, a pauper, a pirate, a poet, a pawn and a king” – spratteldocka, fattiglapp, pirat, poet, en pjäs på livets schackbräde och kung.

Nej, kanske inte så mycket fattiglapp. Han hade delat ut cigarettändare i guld för 50 000 dollar (cirka 400 000 kronor) innan han fyllde 30. Men definitivt sin genres kung, en av detta sekels stora sångare i underhållningsbranschen.

En förebild som breddade sin konst med karaktärsskådespeleri på film och fick en Oscar för sin roll som menige Maggio i ”Härifrån till evigheten”, en trendsättare som få kunde bortse från under större delen av hans fem decennier långa karriär och som ingen i någon mening kunde tränga sig förbi.

Men också en pirat, en arrogant, odräglig rebell med ibland tvivelaktiga kontakter i åtminstone halvgangstervärlden, en man som trodde att man kunde köpa det mesta med tuff charm och för pengar, och som ofta lyckades göra just detta.

Denne Sinatra kunde sända en skvallerkrönikör som skrivit något förgripligt om honom en gravsten med hennes namn på, skicka ”medarbetare” att hjälpa Joe DiMaggio att slå in en dörr för att denne misstänkte att Marilyn Monroe hade något på gång med någon annan bakom denna dörr, be smågangstern Sam Giancana hjälpa John Kennedy vinna primärvalet i West Virginia 1960, köra en golfbil genom fönstret på ett spelhotell i Las Vegas för att han inte fick spela på kredit. Etcetera.

Oändligt mycket viktigare än sådant är dock hans sång, hans konst.

I Frank Sinatras fingersnäppande, svängiga hyllningar till det älskande livet fanns en stor självsäkerhet som gav oss lätta dansfötter. Men under långa perioder i hans karriär fanns där under självsäkerhetens tuffa clownansikte också en vek, svart, mjuk ensamhet som tog sig uttryck i ballader som kunde trösta folk från Hoboken till Yokohama, från Ystad till Haparanda – eller fördjupa vederbörandes vemod, kärleks-smärta, förtvivlan.

Frank Sinatra sade vid ett tillfälle att denna ”överintensiva förmåga till både sorgsenhet och upprymdhet” berodde på att han var ”18 karats manodepressiv” och att han ”hade levt i våldsamt känslomässiga motsatser”.

De som tror att deras egna liv och själva tidsandan inte djupt påverkats av Frank Sinatra har antingen inte lyssnat på honom eller inte levat, skrev en av alla dem som hyllade honom i ord när han fyllde 80 i december 1995.

Så bland dem som hyllade honom i musik i ett TV-program vid samma tillfälle fanns inte bara medelålders rockare som Bruce Springsteen och Bob Dylan utan också rappande, åldersmässiga barnbarn till Sinatra som Salt-n-Pepa.

En jazzgigant som Miles Davis såg i Frank Sinatra en förebild för att han visste att sätta en ton rätt som en jazzmusiker. Luciano Pavarotti och hans tenorkompisar sjunger ”My Way”, en Sinatra-klassiker som inte heller punkaren Sid Vicious och Sex Pistols kunde lämna orörd.

Det har gjorts balett på hans sånger. Filmindustrin plockar upp hans klassiska inspelningar från 50-talet som ledmotiv till filmer som görs nu. Och vad är, egentligen, Shakespeares ”to be or not to be” annat än en blek föraning om Sinatras ”do be do be do”

 

Francis Albert Sinatra – han var ibland noga med formalia – föddes 1915 i Hoboken, New Jersey, som ligger på andra sidan Hudson-floden från New York City. Han överlevde knappt födseln. En doktor slant med något verktyg så att han fick ett livslång ärr på halsen.

Han var tunn som tonåring och långt in i sångkarriären, så tunn att han nästan försvann i sina stora kostymer, bakom de stora mikrofonerna, under de vida, bredbrättade hattarna.

Men hans röst så stor att hans första smeknamn var The Voice, Rösten. Han utvecklade den till ett instrument för vad som ansågs vara en ny sångstil eftersom han tyckte att det redan fanns tillräckligt många Bing Crosbys i denna värld.

-Jag bestämde mig för att experimentera litet grand och kom på att jag kunde sjunga som bel canto i italiensk stil utan att egentligen göra något väsen av det. Det var svårare än Crosby-stilen, mycket svårare.

Där föddes kännemärket: fraseringen, känslan för timing, det där som gör att han svävar över melodin som en Fred Astaire över dansgolvet, så naturligt men så oefterhärmligt.

Han sjöng med The Hoboken Four från det han var 20, jobbade som sjungande servitör på Rustic Cabin i Eaglewood, New Jersey till 1939, upptäcktes av Harry James, turnerade med dennes orkester ett halvår innan han började hos Tommy Dorsey 1940.

Ett kort mellanspel hos Benny Goodman några år senare. Därefter solokarriär och när den var över hade han sjungit in över 2 000 låtar, de flesta ur den stora amerikanska sångboken: Gershwin, Porter, Berlin, Rodgers and Hart, Mercer. Och han hade arbetat med tidens stora orkestrar och arrangörer – Nelson Riddle, Gordon Jenkins, Billy May, Don Costa – och gett ut över 240 skivalbum.

40-talet: Frankie Boys förödande kombination av vek sårbarhet och smeksam passion drev tidens tonårsflickor till en hysteri som världen sedan inte skulle få uppleva förrän Elvis Presley och The Beatles nådde scenen.

Sedan krasch i det första äktenskapet, med Nancy och dessvärre också för rösten. Nu är det 50-tal. Förvirring, ett nytt äktenskap, med Ava Gardner, bra sammanfattat i ”I´m a Fool to Want You” (1951), bland annat en hånad folkparksturné i Sverige, ny skilsmässa.

Men sedan filmer som ”Härifrån till Evigheten” och ”Mannen med den gyllene armen” vid sidan av de lättare musikfilmerna. Framför allt pånyttfödelsen som sångare och Capitol-åren med album som pärlor på ett snöre: ”Songs for Young Lovers”, ”Songs for Swingin´ Lovers”, ”A Swingin´ Affair”, ”Come Fly With Me”, etc, etc.

60-talet: Rat Pack-åren, påkostade shower i Las Vegas och annorstädes, ”Chairman of the Board”, äktenskap med Mia Farrow, filmer (många anser att ”Den manchuriske kandidaten” är Frank Sinatras bästa) och fler album.

Frank Sinatra skapade under dessa tre decennier Legenden och Myten Frank Sinatra. 1971 kunde han pensionera sig för att återkomma bara två år senare. Han gifte sig för fjärde gången, med Barbara Marx, änka efter Zeppo Marx.

Han gav konserter och genomförde turneer med titlar som ”The Main Event” (i Madison Square Garden, med Howard Cosell som sanslöst hyberbolisk konferencier), ”The Summit” (med Ella Fitzgerald och Count Basies orkester), ”The Ultimate Event” (en turné med Sammy Davis Jr och Dean Martin, den senare snabbt ersatt av Liza Minelli), ”The Diamond Jubilee Tour” (50 år i show business), etc – allt för att det över hela världen fanns och finns en köpstark medelålders publik, människor som fortfarande känner sig unga i hjärtat bara han sjunger och som städse är beredda att ropa ”Frankie, I love you”.

Ibland gnistrade det till med något nytt, som ”New York, New York” och ”L A is My Lady”. Och i två ”Duets”-album (1993 och 1994) sjöng Frank Sinatra tillsammans med en rad något och i en del fall mycket yngre megastjärnor (Aretha Franklin, Barbra Streisand, Bono, t ex) utan att behöva tillbringa en sekund i samma studio som desamma.

Vad gjorde det att det alltid fanns anledning att notera att rösten inte längre bar ända fram och att kroppshyddan började bli både omfångsrik och orörlig

Konserterna var utsålda och Duets I såldes i fler exemplar än något tidigare Sinatra-album.

Nu, bara en annan rad ur en annan sång: ”The night is bitter, the stars have lost their glitter, the wind grows colder, and suddenly you´re older”.

 

Gertrud blir film, igen

Än en gång bekräftas Hjalmar Söderbergs ständiga aktualitet. Samtidigt som Pernilla August håller på att slutklippa sin film baserad på Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) kommer nyheten att Söderbergs första och mest spelade drama, Gertrud (1907) än en gång ska bli film. Skådespelerskan Moa Gemmel är regissör och kreativ producent. Hon skriver också manus tillsammans med författaren Karolina Ramqvist.

– Det var min idé, jag gjorde en modernisering av grundmanuset och nu skriver Karolina vidare med input från mig. Det är jättekul att jobba med Karolina, jag älskar hennes sätt att skriva och tolka kvinnliga karaktärer, säger Moa Gammel till Dagens Nyheter.

– Jag tackade ja, mycket för att jag tycker att Gertrud är en intressant och rolig karaktär att skildra, säger Karolina Ramqvist till SvT:s Kulturnyheterna.

Gertrud behåller sina karaktärsdrag från Söderbergs drama men flyttas i Ramqvists och Gammels version till Hollywood. Hon har förlorat ett barn när hon följer med sin man, som är TV-producent, till Los Angeles och börjar hänga i ett svenskt community.

– Den miljön känns så just nu. Svenskar som reser tillsammans med den här mediemiljön där tidens värderingar blir väldigt synliga, och kanske också lite löjliga, säger Karolina Ramqvist.

Det är osäkert när filmen blir klar. Man arbetar just nu med finansieringen.Skådespelarna är inte heller klara, men Karolina Ramqvist vet vem hon helst vill se som Gertrud:

– Moa. Hon har det där som Gertrud har, en dragning till flera olika saker, ett sökande. Gertrud är en person som vill mycket, har filmroller, är före detta fotomodell, och hon vill också skriva. Rollen är som gjord för Moa, även om hon själv säkert inte skulle säga det.

Gertrud filmades 1964 av den danske regissören Carl Dreyer, inspirerad av Sten Reins doktorsavhandling 1962, där Söderbergs älskarinna under åren 1902-06, Maria von Platen avslöjades som förebild för pjäsens titelperson. Ett år tidigare, 1963, gjorde regissören Bengt Lagerkvist en version för TV-teatern med Anita Björk som Gertrud. Ännu en TV-version gjordes 1999 med Ulla Gottlieb som regissör och Marie Richardson i titelrollen

Lindansaren

Nu går ”The Walk” på biograferna, spelfilmen om lindansaren Philippe Petits hisnande, spektakulära vandring på stålvajer mellan World Trade Center-tornen den 7 augusti 1974, dagen innan Richard Nixon avgick som USA:s president, vanärad i Watergate-skandalen.

Jag såg Petit uppträda en gång, under mer blygsamma men ändå fascinerande former.

Det hände en februaridag 1981 i hörnet av West Broadway och Prince Street i Soho, New York. Petit försörjde sig vid denna tid som gatuunderhållare, och han var lysande. Han hade som vanligt ritat en stor rund cirkel på trottoaren och ryktet spred sig snabbt i området. ”Petit är här, Petit är här” och människor hade snabbt samlats för att titta på honom och hans konster.

Han jonglerade med bollar och facklor och drog ned skrattsalvor när han plockade fram en extra underarm ur sin väska så att han fick tre händer att plocka bollar och facklor med, och efter en stund började han jonglera med extraarmen också. Han trollade fram mynt ur barns hår och vuxnas rockärmen. Han mimade hela tiden och kommenterade ljudlöst det som hände bland åskådarna och på gatan. När någon tog fram en cigarett var han blixtsnabbt framme för att låtsastända den med tummen och pekfingret. När en bil tutade grävde han snabbt fram en visselpipa ur sin stora hemlighetsfulla väska för att plötsligt bli trafikpolis.

Och så spände han upp en lina några meter upp i luften mellan ett hushörn och en trafikstolpe och dansade fram och tillbaka på linan medan han jonglerade med sina facklor.

Tre poliser kom med tummarna i sina bälten och de skruvade sig fram mellan åskådarna, först med ena axeln före, sedan den andra, liksom vaggande, lunkande. ”Skingra er”. Publiken buade. Poliserna var obevekliga. Petit störde ordningen, han blockerade trottoaren, någon kunde skadas…

Petit avslutade snabbt sina konster, rädd för att poliserna skulle lägga beslag på hans väska med alla hemligheter. Någon i publiken gick runt med hans svarta hatt och många av oss lade dollarsedlar och mynt i den.

Sedan tog han sin hatt, satte den på sitt huvud, kastade sig upp på sin enhjuling och försvann med väskan över axeln söderut, där man i februaridiset ännu kunde skönja World Trade Center – där han hade stört ordningen en den där augustidagen 1974. Polisen kom då också.

Tjugo år efter denna händelse i hörnet av West Broadway och Prince Street, i september 2001, utsattes World Trade Center-tornen för ett terroristattentat och störtade. Några dagar senare intervjuades Philippe Petit i NPR-programmet ”All things considered”.

Han berättade, med tung, fransk brytning:

_De där tornen var mina torn, mitt hem, mina barn. Jag tycker att de skall byggas upp igen. Om de byggs på nästan samma sätt som de såg ut och där de stod, skall jag förstås dansa mellan dem igen… Jag är lycklig över att vara lindansare, ty jag är ett hoppets instrument.

Philippe Petit är fransman förstås, son till en överste i franska flygvapnet. Men han lärde sig trolla när han var sex och jonglera i tonåren, och att gå på lina för att han ville gå i luften som de gör på cirkus.

Han såg, och ser, dans på lina som en gåva till mänskligheten, ett stycke konst, ett sätt att hylla livet. Linan är en metafor för livet: en resa som börjar med ett första steg, en början och ett slut. År 1971 dansade han mellan tornen på Notre Dame-katedralen i Paris, två år senare över Sydney Harbor Bridge och 1974 alltså mellan World Trade Centers båda torn.

Han hade drömt om det i åratal, och planerat noga, ända sedan han första gången såg en teckning av byggnadsverken i en tidskrift av de då endast planerade byggnadsverken.

Det fanns ett stort problem: hur skulle man kunna spänna själva linan mellan tornen. Petit och hans vän Jean-Louis Blondeau, som är fotograf, ritade en karta över de två tornen i en kohage i Neveres i Bourgogne. Efter en lång rad misslyckade försök kom Blondeau på den mest eleganta tekniska lösningen, den som skulle visa sig fungera: de skulle använda pilbåge.

Petit anlände till New York alldeles före jul 1973. Han förberedde sin lindans med många besök på utsiktsvåningen i World Trade Centers södra torn, oftast förklädd – journalist, filmare, arkitekt, byggnadsarbetare. Han mätte och fotograferade.

Under några hektiska dagar i början av augusti 1974 smugglade han och hans medarbetare in utrustning som de gömde i städskrubbar och andra skrymslen i tornets högsta våningsplan.

På eftermiddagen den 6 augusti gömde de sig i World Trade Center. På morgonen den 7 augusti sköt Blondeau en pil med en fisklina från det norra tornet till den södra. Sedan kunde de hala in den riktiga, tjocka linan till det södra tornet. De fäste den, stadigt, och klockan sju vandrade Philippe ut på den stramt spända linan.

Han höll balansen med hjälp av en drygt åtta meter lång stång. Han var helt klädd i svart, på fötterna hade han egenhändigt sydda mockasiner av buffelskinn och han gick den 40 meter långa sträckan mellan tornen fram och tillbaka sju gånger. En gång tog han några danssteg.

Långt där nere på Liberty Plaza hejdade sig finansvärldens folk och bara tittade på honom, skräckslagna, förtjusta, förundrade.

_ Jag ville ge Manhattan, Amerika och världen en föreställning om det omöjliga. Jag ville säga något som kan flytta berg och visa att det omöjliga inte existerar, sade Philippe Petit i den där radiointervjun när hans torn inte längre fanns.

_ Jag hade valt en fin dag. Vinden var inte så stark. Turbulenserna bara dansade runt mig, men jag var medveten om dem och därför kan jag sitta här och berätta om dem.

Och han berättade att de två tornen vibrerade en aning. Det kändes som om de andades. Polisen kom, förstås, och de var ”mycket, mycket arga på mig”.

_ De visste inte hur man närmar sig en poet som dansar i luften.

Philippe fick bara ett symboliskt straff för sitt tilltag. Han dömdes att uppträda på lina för barnen i Central Park, vilket han gjorde med glädje.

Jag såg ”Man on Wire” (2008), dokumentärfilmen om Petits äventyr på lina 415 meter upp i luften 1974, och jag ska nog se ”The Walk” också – men jag tror att jag alltid kommer att minnas Philippe Petit mest som en man som gick på lina två meter över marken i hörnet av West Broadway och Prince Street och därmed förgyllde en vanlig dag i New York en dag i februari 1981.

Claes Andersson om döden och lyckan

Så på Bokmässans sista dag kommer man i god tid till seminarielokalen F4 – och studsar inför den långa kön. Så många tonåriga flickor! Så roligt att Claes Andersson drar så mycket publik! Denne finlandssvenske poet, 78 som just kommit med sin tjugosjätte diktsamling (om jag räknat rätt) sedan debuten 1962 och som nu ska tala om detta med poetkollegan Bengt Berg under rubriken ”Det underfundiga åldrandet”.

Tonåringarna längst fram i kön fnissar, och rodnar kanske en aning. Det framgår att de står i kö för följande programpunkt i samma lokal. De väntar på bloggaren och komikern Clara Henry, 21, som ska tala om sin bok ”Ja, jag har mens hur så?”.

Men det blir ändå ganska fullt i lokalen när Bengt Berg drar igång ett underfundigt samtal med Claes Andersson, som vid sidan av sitt omfattande författarskap har gjort karriär som psykiatriker, vänsterpolitiker (kulturminister 1995-98), jazzpianist och, i sin ungdom, fotbollsspelare på elitnivå.

Anderssons nya diktsamling har den fina titeln ”En morgon vid havet – inandning, utandning”. Bengt Berg går rakt på väsentligheterna. Häromdagen lyssnade han på ett samtal med Claes Andersson i den finska montern på Bokmässan, sade han. Samtalet handlade bland annat om döden, sade Berg, och han hade slagits av att ämnet ändå väckte stor munterhet bland åhörarna.

Berodde detta på att åhörarna likt barn valde att fnissa åt det de är rädda för? Eller berodde det möjligen på något slags längtan efter döden?

Claes Andersson börjar med att upprepa något han brukar säga: det finns bara två saker värda att skriva om, död och sex. Men sedan plockar han fram ett citat av Gustaf Fröding: ”Man måste vänja sig vid att vara död”.

_ Det är stor visdom. Om man avskärmar sig från sin egen död förminskar man sig själv i stället för att njuta av sin egen livsupplevelse så länge man kan. Man lever så kort tid och är död så länge. Bengt Berg påpekar att Claes Andersson i en intervju har sagt att meningen med livet är att försvinna.

_ Ja, det anser jag. Det betyder att man inte längre finns som fysisk gestalt. Man kan existera om människor minns en, men efter en tid finns man över huvud taget inte ens i någons minne. Samtidigt är det något trösterikt i detta. Att man lever och dör är en förutsättning för att livet ska fortsätta. Det trösterika är barn, barnbarn och t o m barnbarnsbarn – något fortsätter.

Ja, Claes Andersson försöker i sin poesi skildra livets grundläggande ambivalens, meddelade han. Skräcken, men samtidigt glädjen, i att åldras.

När han besöker äldreboenden brukar han inleda med att konstatera att det är underbart att åldras. Det blir alltid protester, men då brukar han mana sina åhörare att tänka på alternativet, att vara död. Därefter blir det vanligen en bra diskussion på äldreboendet.

_ Det blir protester, men då säger jag: tänk på alternativet. Då blir det en bra diskussion.

Han uppmanas att läsa en dikt om sorgen ur den nya boken. Han gör det, men fortsätter sedan med en mer hoppfull dikt:

 

En morgon vid havet med sol, vind, fåglars rop och vingslag                                                   förstår jag hur vacker världen är

För ett ögonblick upplever jag en så häftig lycka att jag inte vet om jag vågar leva längre

I själva verket har jag redan lämnat allt och väntar bara på att jag själv skall komma efter

Det dröjer en stund och jag har all tid i världen

 

Samtalet fortsätter och handlar bland annat om den nuvarande situationen i Finland och i världen. Claes Andersson skräder inte orden:

_ Det går inte att värja sig mot allt som händer, det går inte att dra sig undan. Att idag bo i Finland och se att vi har en utrikesminister som öppet visar sitt förakt för flyktingar och de som söker sig till Finland. Den nuvarande ledningen är demokratiskt vald, men det är förfärligt att få uppleva detta i mitt land.

Men sedan är det dags att lämna lokalen för något helt annat. Tonårsflickorna stormar in.

 

Ja, varför inte bygga en radiostudio på Bokmässan?

På väg till Bokmässan i onsdags lyssnade jag på ”Nordegren och Epstein” i P1. De talade om mässan. Thomas Nordegren framförde en viss kritik mot Sveriges Radios direktsända mässprogram, inför publik, med usel ljudkvalitet. Varför bygger de inte en riktig radiostudio i mässhallen?

För atmosfärens skull, föreslog Louise Epstein, men jag höll med Nordegren. Det blir inte njutbart för radiolyssnarna att få favoritprogrammet förstört av sorl och allt möjligt annat i bakgrunden. Ännu mera höll jag med i fredags morse, jag lyssnade på P1 Morgon innan jag tog spårvagnen till mässan.

Den utomordentlige programledaren Johar Bendjelloul intervjuade Kerstin Ekman om hennes nyutkomna bok om naturforskaren och Linnélärjungen Clas Bjerkander, som aldrig nådde någon ryktbarhet. En ekande ödslighet låg som ett filter över den intressanta intervjun, Bendjelloul och Ekman var uppenbarligen ensamma på scenen i SR:s monter, kanske med någon tekniker, men i bakgrunden hördes steg och dunsar, det svischande ljuder av något elfordon på väg med ännu flera böcker till någon monter.

Men intervjun var som sagt intressant, som alltid när Kerstin Ekman intervjuas om sina böcker och sitt skrivande. Hon hade blivit förälskad i honom, för hans kärleksfulla beskrivning av växter, och för att han var rolig. Och så ville hon visa att det hände mycket ute i landsorten också under 1700-talet, i detta fall det Västergötland, inte bara i huvudstaden.

Nej, hon var inte alls frestande att fylla ut fakta om denne Bjerkander med romanfabulerande, hon såg det nog som en utmaning att berätta om en människa endast med utgångspunkt från fakta. Med åren har hon ju utvecklat en viss skicklighet i att skriva romaner.

I intervjun berördes finstämt åldrande och försvinnande, och hur nära man kan komma en människa, egentligen. Kerstin Ekman hade känt en viss närhet till Bjerkander, berättade hon, när hon i sin hand fick en av de nattvardskalkar denne använt i sitt värv.

Jag försökte undvika SR:s monter under lördagen, men på eftermiddagen fann jag mig ändå stående vid montern då man skulle spela in ett kommande avsnitt av underhållningsprogrammet ”Bästa minnet”, inför publik. Det berodde inte på att jag tycker att själva programmet är oemotståndligt, men nu skulle tre favoriter delta: Svante Weyler, Erik Blix och Barbro Hedvall, den senare nu med nya uppseendeväckande stora och mycket runda glasögon.

Det blev en livlig, rolig inspelning – trots att det även på plats stundom var svårt att höra vad som sades. Här ska inte mycket mer avslöjas om programmet än att Barbro Hedvall fick tillfälle att uttrycka sig negativt om det numera nedlagda Folkhälsoinstitutet. Vad folkuppfostran beträffar räcker det så bra med henne själv och Magdalena Ribbing, slog hon fast med vanlig emfas, och kanske lite självironi.

Men allt skulle bli ännu bättre med en riktig studio på mässan!