Georg Oddner, Sovjetunionen 1967

I Jan Troells film ”Ole dole doff” (1968) spelar hans vän fotografen Georg Oddner en fotograf vid namn Georg – ja, sig själv alltså. I en underbar scen i Malmö hamn tar han modebilder. ”Paraplyt, paraplyt, paraplyt, fint, still, så vackert, rör dig bara lite till…”, ropar han till modellen. Efter fotosessionen går Georg och filmens huvudperson, läraren Sören Mårtensson spelad av Per Oscarsson, hem till fotografens ateljé.

Läraren tittar på Georg Oddners bilder – skrattande barn i Hiroshima, skånska repgubbar – och fotografen tar några bilder på läraren.

_ Jag tycker om att röra på mig. Du får ursäkta att jag håller på och pillar med kameran här. Du vet, jag ska iväg nästa vecka på en reportageresa österut, till Sovjet. Tre månader. Jag kollar mätaren, säger fotografen.

Läs mer

Om boktjuven på KB

En dag i somras fick jag för mig att kolla det hus jag bodde i för länge sedan i min gamla hemstad, detta Eskilstuna. Flerfamiljshuset med fyra lägenheter på andra våningen utöver fastighetsägarens lägenhet i hela bottenvåningen stod kvar liksom det mindre huset på samma tomt. Utedassen försvann redan på min tid.

Backen där vi åkte bob och kälke var inte så brant som jag minns den, men stenmuren längs backens ena sida var sig lik, den vassa stenmur som jag skadade ett knä mot när jag vid ett tillfälle av någon anledning valde att dyka över den för att fånga upp en boll. Ärret på knät syns fortfarande. Skogsbacken ovanför backen var sig inte lik.

Jag kom att tala med den man som nu äger fastigheten med flerfamiljshuset och det mindre huset. Vi talade om den märklige man, bördig från min hemstad, som var anställd på Kungliga biblioteket och stal värdefulla böcker därifrån. Boktjuven som sålde de flesta av de stulna böckerna vidare utomlands men som avslöjades – och hann spränga sig själv till döds i sin lägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm innan åtal väcktes.

Nu stod vi mellan flerfamiljshuset jag bodde i och skogsbacken som inte är sig lik. Vi kom att tala om boktjuven, ty bara några dagar tidigare hade tidningarna rapporterat att en av de stulna böckerna hade återlämnats till KB vid en ceremoni i New York. Fastighetsägaren var bekymrad över vad som hade hänt med de kanske tjugo stulna böcker som han personligen räddat till eftervärlden.

Så han var inblandad?

Indirekt, förklarade fastighetsägaren. En ung dam som hyrde det lilla huset intill flerfamiljshuset hade någon dag efter explosionen på Surbrunnsgatan anförtrott fastighetsägaren att boktjuven hade dumpat ett antal böcker i hennes källare; hon var en av hans före detta flickvänner. Nu var hon rädd. Hon tänkte bränna upp böckerna.

Stopp, hade fastighetsägaren sagt, och sedan hade han ringt polisen som kom och hämtade böckerna.

Men var fanns de nu?

I säkert förvar på KB, försäkrade en bibliotekarie med insyn i dramat som jag träffade några veckor senare.

Det stör mig en aning att vi delar barndomsstad, jag och boktjuven, och att han gick i mitt gamla läroverk. Jag kände honom inte, han var så mycket yngre än jag. Men det stör mig ändå.

(Denna krönika har tidigare publicerats i Eskilstuna-Kuriren.)