Georg Oddner, Sovjetunionen 1967

I Jan Troells film ”Ole dole doff” (1968) spelar hans vän fotografen Georg Oddner en fotograf vid namn Georg – ja, sig själv alltså. I en underbar scen i Malmö hamn tar han modebilder. ”Paraplyt, paraplyt, paraplyt, fint, still, så vackert, rör dig bara lite till…”, ropar han till modellen. Efter fotosessionen går Georg och filmens huvudperson, läraren Sören Mårtensson spelad av Per Oscarsson, hem till fotografens ateljé.

Läraren tittar på Georg Oddners bilder – skrattande barn i Hiroshima, skånska repgubbar – och fotografen tar några bilder på läraren.

_ Jag tycker om att röra på mig. Du får ursäkta att jag håller på och pillar med kameran här. Du vet, jag ska iväg nästa vecka på en reportageresa österut, till Sovjet. Tre månader. Jag kollar mätaren, säger fotografen.

Jan Troell har berättat att detta samtal i fotografens ateljé till stora delar improviserades fram under inspelningen av filmen. Fotografen talade förstås om sig själv. En vecka senare skulle Georg Oddner inleda en tre månader lång reportageresa i Sovjetunionen på uppdrag av tidningen Vi med anledning av ryska revolutionens 50-årsjubileum kommande höst. Resan förde honom från Moskva via bland annat Leningrad, Kiev, Jalta, Georgien, Uzbekistan och Kamtjaka till Vladivostok, varifrån han reste hem via Tokyo.

Oddners uppdrag var att skildra människors vardag i Sovjetunionen, som på den tiden var en världsmakt ”som också vi är avhängiga av”, som Vi:s chefredaktör Örjan Wallqvist uttryckte saken i det nummer av tidningen som utkom den 30 september 1967 och som nästan helt fylldes av Georg Oddners stora bildreportage.  Wallqvist skrev också:

”Hur sinsemellan olika de människor är som vi kallar ’ryssar’. Hur lik deras vardag kan vara vår, men också hur annorlunda, särskilt genom deras dyrkan av Lenin. Idoler finns det också i Sverige. Men gudar har vi ont om. Lyckligtvis.”

Under resan tog Oddner några av sina mest kända bilder, bilder som nästan alltid senare ingick i hans utställningar, som bilden på en herde i Azerbadjan som sitter på sin häst med ett lamm i famnen, och bilden på en ung pappa med sin son på axlarna när de tittar på en jätteraket under en parad på Röda torget. Båda dessa bilder finns med i reportaget i Vi, till skillnad från en tredje av Georg Oddners emblematiska bilder från denna resa, bilden på en liten pojke som undrande och blygt tittar fram halvt dold bakom en stol vid ett bord.

 

Georg Oddner tog naturligtvis tusentals bilder. Efter publiceringen i Vi arkiverades hela samlingen hos föreningen Tio fotografer i Stockholm. Med undantag för några få bilder föll samlingen i glömska – tills de för några år sedan inventerades på Malmö Museer, där alla Oddners bilder och negativ förvaras efter hans död för sex år sedan.

Nu ska ett bredare urval av bilderna visas på Fotografins rum i Malmö. De flesta har inte visats tidigare, och de är alla i färg till skillnad från merparten av bilderna i Vi-numret. Många bilder är naturligtvis ypperliga och skulle ha platsat i vilken tidigare Oddner-utställning som helst.

Oddner var väl förtrogen med Sovjetunionen. Han hade gjort flera reportageresor i landet tidigare, den första redan 1955 tillsammans med journalisten Marianne Höök (1918-70) på uppdrag av Veckojournalen, mitt under det kalla kriget. De utsända ingick i en av de första turistresorna till landet, och även under denna resa tog Georg Oddner flera av de bilder som blivit klassiska, bland annat den kanske allra mest kända, bilden på en dansande matros i Kiev.

Men han hade en kluven inställning till Sovjetunionen. Det berodde till en del på hans egen bakgrund; hans mor hette Julia Fjodrovna Karabanova och kom från Archangelsk. Under första världskriget träffade hon en man vid namn Carl Emil Ohlsson på den svenska legationen i Petrograd (tidigare S:t Petersburg, senare Leningrad, nu åter S:t Petersburg). Han hade hand om de tyska krigsfångarna eftersom Sverige vid denna tid var skyddsmakt för Tyskland.

De gifte sig, och mot slutet av revolutionen flydde de från Petrograd till Stockholm, där namnet Ohlsson byttes till Oddner. Deras yngste son Georg föddes i oktober 1923. Fadern svärmade för allt ryskt och gav sina barn namnet Mirskij efter det slaviska ordet för fred.

När han var liten avskydde Georg Oddner allt som hade med Ryssland att göra, och detta av den enkla anledningen att han inte ville vara annorlunda än andra barn.

_ Mamma talade ryska med mig, jag måste gå i ryska kyrkan, och det fanns många ryssar i Stockholm på den tiden, och det var kosacker, överstar och präster med långa, långa skägg. Och de var naturligtvis fantastiska människor, de kom i trappan med buller och bång, en kontrast till de tysta svenskarna som alltid var så korrekta, sade han när jag intervjuade honom för elva år sedan.

 Men i det som verkade främmande fanns också något lockande och spännande, och detta ville Georg Oddner så småningom undersöka och skildra.

_ Ryssland är fortfarande ett land fyllt av hemligheter, och står med ett ben i det förgångna och det andra i det okända, och med ett underligt vakuum där emellan, skrev han 1966 i ett brev till en fotohistoriker.

Han hade behållit lite av sin ryska från barndomen och kunde använda språket bättre och bättre under sina resor. Det var säkert en anledning till att han kom människor mycket nära i det då totalitära och ännu slutna Sovjetunionen, trots rigid övervakning av tolkar och andra övervakare.

I mottot för sin retrospektiva bok ”Genomresa” sammanfattade Georg Oddner koncist sin syn på fotografi: ”Man gör en bild för att betrakta och behålla ett stycke tid, alltså ett ögonblick att återvända till”.

Under den ryska resan 1967 fann han många ögonblick som vi nu kan återvända till. Men så här betecknade fotografen Georg sin verksamhet i samtalet med läraren Sören i ”Ole dole doff”:

_ Jag jagas ju av att hitta nytt nytt nytt. Så fort jag har något ska jag göra det på något annat sätt. Du etablerar ju något. Jag håller på däruppe och gör något sorts snirklar…

Så kan man ju också uttrycka saken, men bra snirklar blev det.

Nedan: några av Georg Oddners inte tidigare publicerade bilder från hans resa i Sovjetunionen 1967.

 

Georg Mirskij Oddner (ursprungligen Ohlsson), född 1923-10-17, död 2007-10-07. I början av 1950-talet flyttade han till Malmö och började sin karriär som reklam-, mode-, dokumentär- och porträttfotograf. 1958 var han en av grundarna av fotogruppenUtställningen ”Resa i Sovjet 1967” visas från den 30 november till den 19 januari nästa år på Fotografins rum i Malmö. Den ställs mot Lina Haskels utställning ”Folkets Hus – space in common” och är den första av tre utställningar där Georg Oddners bilder ska möta bilder av yngre fotografer. Lina Haskel har tilldelats det nyinstiftade Georg Oddner-priset.

GOO 001

 

En dag för krigets barn

I onsdags, den 20 november, hölls en minnesstund i Finska kyrkan i Stockholm för alla krigs barn på initiativ av finska krigsbarn, som kom till Sverige från Finland under andra världskriget och som nu vill göra denna dag till ”En dag för krigets barn” i almanackan.

Dessa krigsbarn, som nu nått en bra bit in i pensionsåldern, vill använda sina egna både ljusa och mörka erfarenheter av förflyttningen från ett krigshärjat land för att hjälpa och stödja dagens krigsbarn, inte minst de ensamkommande.

Omkring 70 000 barn fördes från Finland till Sverige under andra världskriget, först under vinterkriget och sedan under fortsättningskriget. Både de barn som stannade i Sverige efter kriget och de som återvände till Finland 1945 och senare präglades djupt av att förflyttas till ett land där de oftast inte förstod språket och sedan, vid återkomsten till de biologiska föräldrarna – om dessa ännu inte stupat i kriget, kanske ha glömt bort finskan. Hos många krigsbarn lever ännu känslan av att ha blivit övergiven inte bara en utan två gånger, först av sina finska föräldrar, sedan av svenska fosterföräldrar.

De finska krigsbarnens initiativ har fått gehör av Finlands ambassad i Stockholm, som den 20 november nästa år kommer att stå som värd för ett seminarium om krigets barn, alla krigs barn, sade ministern vid ambassaden Mikael Antell vid minnesstunden i onsdags.

I ett annat anförande berättade riksdagsmannen Pyry Niemi, S att han för sex-sju år sedan såg den uppmärksammade filmen ”Den bästa av mödrar”, som handlar om ett finskt krigsbarn som kommer till Skåne under andra världskriget, tillsammans med sina föräldrar.

Niemi visste att hans mor var finskt krigsbarn, men det kom som en total överraskning när hans far mitt under filmen berättade att också han var finskt krigsbarn. Fadern hade tidigare inte velat tala om detta.

Så har det varit för många finska krigsbarn; först som äldre har de velat, vågat och orkat börja tala om den händelse som radikalt förändrade deras liv, på gott och ont. Nu vill de finska krigsbarnen försöka dela med sig av sina erfarenheter och därmed hjälpa senare tiders krigsbarn, inte minst de som kommer ensamma till Sverige undan krigets fasor i vår tid. Ett sätt att göra det är att kunna samlas kring ”En dag för krigets barn”.

Ett liknande initiativ har tagits i Storbritannien, där brittiska krigsbarn – som fördes till landsbygden undan bomberna över London under andra världskriget – för tredje året i rad höll en minnesstund den 20 novbember för krigets barn, alla krigs barn, i Westminister Abbey i London.

Dagen den 20 november har valts som en lämplig dag för denna manifestation eftersom det var just denna dag 1989 som FN:s generalförsamling antog konventionen om barnens rättigheter.

Om boktjuven på KB

En dag i somras fick jag för mig att kolla det hus jag bodde i för länge sedan i min gamla hemstad, detta Eskilstuna. Flerfamiljshuset med fyra lägenheter på andra våningen utöver fastighetsägarens lägenhet i hela bottenvåningen stod kvar liksom det mindre huset på samma tomt. Utedassen försvann redan på min tid.

Backen där vi åkte bob och kälke var inte så brant som jag minns den, men stenmuren längs backens ena sida var sig lik, den vassa stenmur som jag skadade ett knä mot när jag vid ett tillfälle av någon anledning valde att dyka över den för att fånga upp en boll. Ärret på knät syns fortfarande. Skogsbacken ovanför backen var sig inte lik.

Jag kom att tala med den man som nu äger fastigheten med flerfamiljshuset och det mindre huset. Vi talade om den märklige man, bördig från min hemstad, som var anställd på Kungliga biblioteket och stal värdefulla böcker därifrån. Boktjuven som sålde de flesta av de stulna böckerna vidare utomlands men som avslöjades – och hann spränga sig själv till döds i sin lägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm innan åtal väcktes.

Nu stod vi mellan flerfamiljshuset jag bodde i och skogsbacken som inte är sig lik. Vi kom att tala om boktjuven, ty bara några dagar tidigare hade tidningarna rapporterat att en av de stulna böckerna hade återlämnats till KB vid en ceremoni i New York. Fastighetsägaren var bekymrad över vad som hade hänt med de kanske tjugo stulna böcker som han personligen räddat till eftervärlden.

Så han var inblandad?

Indirekt, förklarade fastighetsägaren. En ung dam som hyrde det lilla huset intill flerfamiljshuset hade någon dag efter explosionen på Surbrunnsgatan anförtrott fastighetsägaren att boktjuven hade dumpat ett antal böcker i hennes källare; hon var en av hans före detta flickvänner. Nu var hon rädd. Hon tänkte bränna upp böckerna.

Stopp, hade fastighetsägaren sagt, och sedan hade han ringt polisen som kom och hämtade böckerna.

Men var fanns de nu?

I säkert förvar på KB, försäkrade en bibliotekarie med insyn i dramat som jag träffade några veckor senare.

Det stör mig en aning att vi delar barndomsstad, jag och boktjuven, och att han gick i mitt gamla läroverk. Jag kände honom inte, han var så mycket yngre än jag. Men det stör mig ändå.

(Denna krönika har tidigare publicerats i Eskilstuna-Kuriren.)