Jörn Donner, fotograf

Den mångsidige Jörn Donner var inte bara författare, filmregissör, filmproducent, journalist, politiker. En utställning i Helsingfors röjer att han också var en mycket bra fotograf, och i den sista intervju han gav före sin död 2020 fördjupar han ytterligare bilden av sig själv.

_ Ingen visste att Jörn Donner var en så bra fotograf, inte ens han själv. Han hade ju rykte om sig att vara arrogant, lite snobbig, jobbig – men i sina bilder visar han en helt annan sida av sig själv, säger utställningens kurator, den finländska fotografen Hannamari Shakya.

Utställningen, ”Jörn Donner – på resa 1951-68” i Villa Hagasund på Mannerheimvägen, består av tidigare okända fotografier som Donner tog under sina många resor under den period då han etablerade sig som författare, bland annat med ”Rapport från Berlin” (1958), ”Rapport från Donau” (1962) och ”Världsboken” (1968). 

Under denna tid verkade han också som filmkritiker, besökte alla stora filmfestivaler och inledde en karriär som filmregissör. Han fick sitt första barn redan som 22-åring men sade långt senare att de två sönerna från hans första äktenskap kändes som kvarnstenar runt hans hals. 1962 inledde han en relation med Harriet Andersson som visserligen upphörde i slutet av 60-talet men som så småningom övergick i livslång nära vänskap.

Allt detta speglas i Donners bilder. Han är där, han iakttar, observerar. Med sin kamera fångar han nyfiket och känsligt till exempel en ensam man med portfölj vid ett skyltfönster i en klädesbutik i Östberlin 1959, unga partipionjärer i Budapest 1962, en icke uppbjuden dam utanför en balsal i Wien, en liggande man, kanske död, på en gräsmatta fylld med flygblad i Lima, lekande barn på en gata i Edinburgh.

Östberlin 1959. Foto Jörn Donner (Copyright Donner Productions)
Budapest 1962. Foto Jörn Donner (Copyright Donner Productions)

En del av hans bilder påminner om bilder tagna vid ungefär samma tid av fotograferna i gruppen Tio fotografer, till exempel Georg Oddner eller Tore Johnson. Internationell klass, fastslås det i introduktionen till utställningen.

Med samma närhet och nyfikenhet som Jörn Donner fotograferade människor på gatan fångade han kända människor när han fick tillfälle, och det fick han ofta. I utställningen finns till exempel bilder på en fundersam Kirk Douglas i Cannes 1951 och Anthony Perkins i Cannes tio år senare, på presidentkandidaten Robert Kennedy på en flygplats i Los Angeles 1968 två veckor innan han mördades och på Harriet Andersson vilande, blundande, fjärran under en paus i en filminspelning i Budapest 1966.

Budapest 1966. Foto Jörn Donner (Copyright Donner Productions)

Hannamari Shakya:

_ Jörn Donner såg på människor med stor förståelse, medmänsklighet, ömhet, respekt. Han såg inte ned på dem han fotograferade, men han satte dem inte heller på piedestal. Han var öppensinnad och genuint intresserad av människor, det måste man vara för att kunna ta den här typen av bilder.

Hela denna fotoskatt var i stort sett okänd vid Jörn Donners död i januari 2020. Den röjdes av en tillfällighet när dokumentärfilmaren John Webster sammanställde sin film ”Donner – privat”, som bygger på en lång intervju med Jörn Donner i slutskedet av hans liv och kommentarer med människor som stått honom mer eller mindre nära.

Donners bilder hade förvarats lite huller om buller, kopior kontaktkartor och negativ om vartannat, i ett underskåp i hans arbetsrum i det donnerska huset på Norra kajen 12, som var hans barndomshem, senare hem och till slut arbetslokal. John Webster fick tillgång till bilderna och kunde använda många av dem i sin film, som väckte stor uppmärksamhet när den hade premiär i januari 2021. 

Filmen väckte också tanken på en bok och en utställning med dessa Jörn Donners bilder. En arbetsgrupp tillsattes med Donner-medarbetaren Anders Carpelan, förläggaren Tuula Kuosa och Hannamari Shakya. 

_ Jag arbetade med materialet – kanske 30 000 bilder – i tre månader i hans arbetsrum på Norra kajen. Det kändes som om han var närvarande i rummet och liksom tittade mig över axeln när jag gick igenom hela hans liv genom fotografierna, säger Hannamari Shakya.

I utställningen kompletteras fotografierna med annat material från Jörn Donners många resor: brev, kopior på intressanta sidor ur hans många pass, kartor, tändsticksplån och vackra brevpapper som han samlade från de hotell han bodde på och en mycket omfattande samling mynt från hela världen, samlade i en kopparkittel.

Den där sista intervjun med Jörn Donner är förstås det kanske viktigaste i John Websters film ”Donner – privat”, men filmen hade nog inte blivit lika drabbande om Webster inte hade kunnat använda Donners egna bilder, både bilder från resor och familjebilder. De senare är kanske inte riktigt lika fotomässigt intressanta som den förra, men de är viktiga för bilden av människan Jörn Donner.

Han var mycket sjuk när han gav den här sista intervjun för filmen. Han såg ganska dystert tillbaka på sitt liv, både professionellt och privat.

_ Ibland undrar jag om jag är någonting alls…På sätt och vis betraktar jag mitt liv som ett fenomenalt men långvarigt misslyckande. Jag var en exhibitionist. Jag avslöjade en massa saker men inte om mig själv….Jag borde ha satsat fullt på film. Varför fortsatte jag inte till 100 procent, bara till 95 procent.

Om relationen till de två sönerna i det första äktenskapet:

_ Jag var antagligen en mycket dålig far. Jag tappade bort både henne (den första hustrun) och barnen.

Och i filmen vittnar framför allt den äldste sonen, Johan Donner, om den dåliga relationen.

_ Bort bort bort, det var hans ständiga behov… Han var inte fysisk, inte bekräftande… När jag var 17, 18 sökte jag kontakt med honom, men jag blev inte godkänd. Bortvändhetens språk, det var Jörns språk.

Men sonen Rafael från det tredje äktenskapet säger i filmen:

_ Han var inte en bra pappa för alla sina barn, men för mig var han en bra pappa. Showen Jörn Donner bara fortsätter. Han var arrogant, självupptagen, en skitstövel – men samtidigt älskansvärd.

I slutet av filmen säger Jörn Donner själv att han inte har någon hög uppskattning om sig själv och att hans ensamhet, den psykiska ensamheten varit påfallande.

_ Men skrivandet är ett bot mot ensamheten….Jag har varit en ordets hantverkare, snickrat ord… Vissa bra böcker, vissa bra filmer, vissa bra insatser och vissa dåliga. Men andra får bedöma om det var någon mening med det hela.

*

Utställningen ”Jörn Donner – på resa 1951-1968” i Villa Hagasund pågår till den 3 september 2023.

John Websters film ”Donner – privat” hade premiär i februari 2021 på det finländska TV-bolaget Yle. Den hade svensk premiär på Bergmanveckan på Fårö i juli 2021 men har därefter underligt nog inte visats i Sverige, varken på biograf eller på TV.

Från utställningen.

Lämna ett svar