Hjalmar Söderberg som docka ligger hjälplös i en monter i Isaac Grünewald-utställningen på Waldemarsudde. Han grinar illa, näsan är svårt skadad och han saknar inte bara en av sina skor utan också en fot.
Dockan Hjalmar var förhoppningsvis i betydligt bättre kondition när den användes i det dockspel som gavs i en vacker våning på Floragatan intill Humlegården en kväll 1913 som en hyllning till kulturpersonligheten och salongsvärdinnan Anna Thiel på hennes 50-årsdag.
Själva texten till dockspelet har bevarats och bär titeln ”I väntan på middagen”. Det består av samtal och dialoger mellan några av tidens kulturpersonligheter i Anna Thiels våning före en middag som hon inbjudit dem alla till. Dockan Hjalmar har bara några få repliker.
_ God dag, säger han till värdinnan. Aj, jag tappade cigarren! Och brände hål på mattan. Förlåt! Jag ville bara säga att jag inte kan äta middag här för jag ska spela schack med Ernest. Jag måste ha revansch.
_ Mycket nöje då! Men revansch, det får ni aldrig av Ernest, svarar Anna, som är huvudpersonen i dockspelet.
Även dockan Anna finns i montern på Waldemarsudde, tillsammans med dockor som föreställer skalden Verner von Heidenstam, dennes hustru Olga och den irländske författaren George Bernard Shaw, som dock till skillnad från paret Heidenstam inte var med i dockspelet på Floragatan. Dessa fyra dockor visas till skillnad från dockan Hjalmar stående i montern.
Den Ernest som nämns i spelet var förstås Söderbergs vän och gynnare Ernest Thiel, bankiren och konstsamlaren. Kvällens värdinna Anna Thiel, allmänt beundrad för sin värme och skönhet, var hans första hustru. De hade gift sig 1884, fått fem barn men skilts 1897 sedan Ernest förälskat sig i en barnflicka.
Anna Thiel gifte aldrig om sig, men hon fortsatte att flitigt umgås med tidens yppersta författare, konstnärer och kritiker i sina vackra hem, först på Villagatan och sedan i åttarumsvåningen på Floragatan med utsikt över Humlegården och Floras kulle.
Texten till dockspelet hade författats av Anna Thiels äldsta dotter Signe Henschen, som var bara tolv år när föräldrarna skildes. Vid föreställningen 1913 skötte Isaac Grünewald själva dockorna i spelet tillsammans med sin vän Ragnar Thiel, Annas äldste son. De svarade också för rösterna i spelet tillsammans med bland andra Folke Henschen, Signes man, och Anna Thiels jungfru Lydia.
Både dockorna och texten till dockspelet förtjänar en vidare uppmärksamhet.
Dockorna.
Föreställningen 1913 var varken första eller sista gången som Isaac Grünewald bidrog till underhållningen hemma hos Anna Thiel. Ett av hennes många barnbarn, Susanna Ramel (1920-2020, hustru till Povel Ramel) har berättat att Grünewald långt senare deltog i Anna Thiels stora fester.
_ Han hade dockteater med sig och gjorde konster. Vi ungar älskade honom, berättar hon i Lars Ragnar Forssbergs biografi om Ernest Thiel (2015).
Det är väl känt att Isaac Grünewald (1889-1946) som ung pojke tillverkade sprattelgubbar som hans syster sålde på Söders gator. Att han senare som etablerad konstnär skapade handdockor är dock relativt okänt.
De dockor som nu ställs ut på Waldemarsudde är inlånade från Scenkonstmuseet på Nybrogatan i Stockholm. Där finns ytterligare sju dockor av Grünewalds hand, däribland dockor som föreställer författaren Oscar Levertin, konstnären Oscar Björk, författaren och kritikern Tor Hedberg samt Anna Thiels jungfru Lydia.
Även dessa dockor användes i dockspelet på Floragatan, men de är nu i alltför dåligt skick för att ställas ut. I samlingen på Scenkonstmuseet ingår också Grünewald-dockor som föreställer Döden, Djävulen och Kasper, men de användes inte i föreställningen vid Anna Thiels 50-årsdag. Döden och Kasper ingår nu i den permanenta utställningen på Scenkonstmuseet.
Grünewalds dockor bevarades länge inom familjen Thiel, men 1999 förvärvades de av Marionettmuseet, som marionettisten och regissören Michael Meschke, nu 91 år gammal, drev vid sidan av Marionetteatern. Där visades de permanant fram till våren 2003.Därefter har de inte ställts ut förrän nu, på Waldemarsudde.
_ På Marionettmuseet visade vi dockorna upphängda på flaskor – det är så man brukar visa dockor – i en specialtillverkad rund monter. Man kunde sticka in händerna genom runda hål i montern och animera figurerna, berättar Michael Meschke, som är mycket glad över att denna kulturskatt nu åter uppmärksammas.
_ Jag vet inte så mycket om hur de kom till, men jag gissar att Grünewald inspirerades till att göra dockor när han umgicks i konstnärskretsar i Paris.
Marionettmuseet lades ned 2003 och dess samlingar, inklusive dockorna, införlivades genom en donation av stiftelsen Marionettmuseet till staten och förvaras nu på Scenkonstmuseet.
Texten.
_ I slutet av 1800-talet och början av 1900.-talet var det ganska vanligt i borgerliga familjer att man gav föreställningar med handdockor eller s. k. modellteater vid fester och högtidliga tillfällen, berättar Elisabeth Beijer Meschke som var intendent och curator vid Marionettmuseet i en liten skrift om donationen.
Anna och Ernest Thiels dotter Signe bör alltså ha varit väl bekant med företeelsen. ”I väntan på middagen” var säkert inte det första dockspel hon skrev för en familjefest, och definitivt inte det sista. Hon skrev till exempel en pjäs i samma stil till sin far Ernest Thiel inför hans 70-årsdag i augusti 1929.
”I väntan på middagen” är försedd med ett motto, ”Små grytor ha också öron”. Signe Henschen, som var född 1885, har använt en del av det hon som barn och tonåring – och även senare – hörde i salongerna. I sin text blandar hon ganska friskt ämnen och företeelser som varit aktuella vid tidsmässigt olika tillfällen.
Där finns till exempel en referens till Ernest Thiels ekonomiska engagemang i Svenska Dagbladet 1897, och Verner von Heidenstam klagar inför Anna Thiel över att Karl XII spökar för honom på slottet Noor, där Heidenstam vistades under en period just år 1897 för att färdigställa Karolinerna.
Och i föreställningen talar Oscar Levertin med värdinnan om sina kärlekskval. Ska han eller ska han inte fortsätta sin kärleksförbindelse med den gifta societetskvinnan Anna Sjöberg, som han så poetiskt kallat Nike i sina dikter? Även detta replikskifte tyder på att Signe Henschen förlagt middagen i dockspelet till år 1897. Detta år tog svärmeriet mellan Nike och Levertin slut.
Men ett annat replikskifte tyder på att den tänkta middagen hålls några år senare, år 1902, eftersom Anna Thiel uppmanar Heidenstam att läsa upp en dikt ”som du skrev kl 11 e.m. den 21 april”. Detta leder till att skalden läser ”I Biarritz sitter kungen”. Att denna antimonarkistiska dikt skrevs 1902 vet vi bland annat för att Tor Bonnier i sin memoarbok Längesen (1972) berättar om den händelse som föranledde Heidenstam att snabbt skriva den.
Den 20 april 1902 var Tor Bonnier bjuden på middag hos Anna Thiel, var hans moster. På väg till Villagatan hamnade han i ett upplopp föranlett av att poliser stoppat ett demonstrationståg med arbetare som var på väg till slottet för att kräva rösträtt. I tumultet fick Tor Bonnier ett slag av en polissabel ”som stack hål på min hatt”. Han lyckades ta sig till middagen, visade upp hatten och berättade vad han varit med om. ”Heidenstam blev upprörd, försvann från bordet och kom tillbaka efter en stund med en revoltdikt.”
(Heidenstam skilde sig för övrigt 1903 från sin hustru Olga och gifte sig med den 17-åriga Greta Sjöberg, dotter till den ovan nämnda Nike. Detta äktenskap varade i bara tre år. Greta Sjöberg/Heidenstam gifte senare om sig med en av Heidenstams kolleger i Svenska Akademien, Anders Österling.)
En del av det som sägs i ”I väntan på middagen” är lite rörande och skvalleraktigt på ett sätt som inte alltid kan förstås av nutida läsare men som säkert uppskattades av dem som fick njuta av dockspelet på plats för över hundra år sedan; de inte bara kände till dem som gestaltades i spelet, de gestaltades också själva i många fall.
En av dockorna på Waldemarsudde, den som föreställer George Bernard Shaw, hade alltså ingen roll i föreställningen hos Anna Thiel, men den kan mycket väl ha använts i något annat dockspel. Shaw var 1908 gäst hos Ernest Thiel i hans nybyggda hus på Blockhusudden och då kan Grünewald förstås ha träffat honom.
Annas Thiels dotter Signe gifte sig 1909 med Folke Henschen (1881-1977), som svarade för en av rösterna när ”I väntan på middagen” uppfördes. Han blev senare professor i patologisk anatomi och följde sin far Salomon Eberhard Henschen till Moskva i början av 1923 dit fadern kallats för att hjälpa till att undersöka den döende Lenin. Folke Henschen stödde under andra världskriget Adolf Hitler. Han och Signe hade då skilts och hon var liksom sin mor aktiv i Amelie Posses antinazistiska Tisdagsklubben.
Signe Henschen var för övrigt älskarinna till en annan av de läkare som undersökte Lenin i Moskva, den tyske hjärnfoskaren Oskar Vogt. Om detta och mycket annat berättade hennes barnbarn Helena Henschen i sin hyllade bok Hon älskade (2008).
Bland annat återges där en incident som inträffade på en av Anna Thiels middagar, ett hetsigt meningsutbyte mellan Verner von Heidenstam och den då mycket unga Signe om Leo Tolstoj, som Heidenstam föraktfullt kallade för ”den där skomakaren”.
”Det blir Hjalmar Söderberg som räddar henne, som utan att märka vad som hänt och på sitt valhänta sätt drar henne åt sidan. Med cigarren i handen viftar han stolt med ett halvskrivet pappersark som han ber henne läsa. Askan flyger i luften…”
Av Helena Henschens skildring framgår det dock inte om Söderbergs cigarr vid detta tillfälle brände hål på mattan.
/”