Isaac Grünewalds dockor

Hjalmar Söderberg som docka ligger hjälplös i en monter i Isaac Grünewald-utställningen på Waldemarsudde. Han grinar illa, näsan är svårt skadad och han saknar inte bara en av sina skor utan också en fot.

Dockan Hjalmar var förhoppningsvis i betydligt bättre kondition när den användes i det dockspel som gavs i en vacker våning på Floragatan intill Humlegården en kväll 1913 som en hyllning till kulturpersonligheten och salongsvärdinnan Anna Thiel på hennes 50-årsdag.

Själva texten till dockspelet har bevarats och bär titeln ”I väntan på middagen”. Det består av samtal och dialoger mellan några av tidens kulturpersonligheter i Anna Thiels våning före en middag som hon inbjudit dem alla till. Dockan Hjalmar har bara några få repliker.

_ God dag, säger han till värdinnan. Aj, jag tappade cigarren! Och brände hål på mattan. Förlåt! Jag ville bara säga att jag inte kan äta middag här för jag ska spela schack med Ernest. Jag måste ha revansch.

_ Mycket nöje då! Men revansch, det får ni aldrig av Ernest, svarar Anna, som är huvudpersonen i dockspelet.

Även dockan Anna finns i montern på Waldemarsudde, tillsammans med dockor som föreställer skalden Verner von Heidenstam, dennes hustru Olga och den irländske författaren George Bernard Shaw, som dock till skillnad från paret Heidenstam inte var med i dockspelet på Floragatan. Dessa fyra dockor visas till skillnad från dockan Hjalmar stående i montern.

Den Ernest som nämns i spelet var förstås Söderbergs vän och gynnare Ernest Thiel, bankiren och konstsamlaren. Kvällens värdinna Anna Thiel, allmänt beundrad för sin värme och skönhet, var hans första hustru. De hade gift sig 1884, fått fem barn men skilts 1897 sedan Ernest förälskat sig i en barnflicka. 

Anna Thiel, målad av Isaac Grünewald.

Anna Thiel gifte aldrig om sig, men hon fortsatte att flitigt umgås med tidens yppersta författare, konstnärer och kritiker i sina vackra hem, först på Villagatan och sedan i åttarumsvåningen på Floragatan med utsikt över Humlegården och Floras kulle. 

Texten till dockspelet hade författats av Anna Thiels äldsta dotter Signe Henschen, som var bara tolv år när föräldrarna skildes. Vid föreställningen 1913 skötte Isaac Grünewald själva dockorna i spelet tillsammans med sin vän Ragnar Thiel, Annas äldste son. De svarade också för rösterna i spelet tillsammans med bland andra Folke Henschen, Signes man, och Anna Thiels jungfru Lydia.

Både dockorna och texten till dockspelet förtjänar en vidare uppmärksamhet. 

Dockorna.

Föreställningen 1913 var varken första eller sista gången som Isaac Grünewald bidrog till underhållningen hemma hos Anna Thiel. Ett av hennes många barnbarn, Susanna Ramel (1920-2020, hustru till Povel Ramel) har berättat att Grünewald långt senare deltog i Anna Thiels stora fester.

_ Han hade dockteater med sig och gjorde konster. Vi ungar älskade honom, berättar hon i Lars Ragnar Forssbergs biografi om Ernest Thiel (2015).

Det är väl känt att Isaac Grünewald (1889-1946) som ung pojke tillverkade sprattelgubbar som hans syster sålde på Söders gator. Att han senare som etablerad konstnär skapade handdockor är dock relativt okänt.

De dockor som nu ställs ut på Waldemarsudde är inlånade från Scenkonstmuseet på Nybrogatan i Stockholm. Där finns ytterligare sju dockor av Grünewalds hand, däribland dockor som föreställer författaren Oscar Levertin, konstnären Oscar Björk, författaren och kritikern Tor Hedberg samt Anna Thiels jungfru Lydia. 

Även dessa dockor användes i dockspelet på Floragatan, men de är nu i alltför dåligt skick för att ställas ut. I samlingen på Scenkonstmuseet ingår också Grünewald-dockor som föreställer Döden, Djävulen och Kasper, men de användes inte i föreställningen vid Anna Thiels 50-årsdag. Döden och Kasper ingår nu i den permanenta utställningen på Scenkonstmuseet.

Grünewalds dockor bevarades länge inom familjen Thiel, men 1999 förvärvades de av Marionettmuseet, som marionettisten och regissören Michael Meschke, nu 91 år gammal, drev vid sidan av Marionetteatern. Där visades de permanant fram till våren 2003.Därefter har de inte ställts ut förrän nu, på Waldemarsudde.

_ På Marionettmuseet visade vi dockorna upphängda på flaskor – det är så man brukar visa dockor – i en specialtillverkad rund monter. Man kunde sticka in händerna genom runda hål i montern och animera figurerna, berättar Michael Meschke, som är mycket glad över att denna kulturskatt nu åter uppmärksammas.

_ Jag vet inte så mycket om hur de kom till, men jag gissar att Grünewald inspirerades till att göra dockor när han umgicks i konstnärskretsar i Paris. 

Marionettmuseet lades ned 2003 och dess samlingar, inklusive dockorna, införlivades genom en donation av stiftelsen Marionettmuseet till staten och förvaras nu på Scenkonstmuseet.

Texten.

_ I slutet av 1800-talet och början av 1900.-talet var det ganska vanligt i borgerliga familjer att man gav föreställningar med handdockor eller s. k. modellteater vid fester och högtidliga tillfällen, berättar Elisabeth Beijer Meschke som var intendent och curator vid Marionettmuseet i en liten skrift om donationen.

Anna och Ernest Thiels dotter Signe bör alltså ha varit väl bekant med företeelsen. ”I väntan på middagen” var säkert inte det första dockspel hon skrev för en familjefest, och definitivt inte det sista. Hon skrev till exempel en pjäs i samma stil till sin far Ernest Thiel inför hans 70-årsdag i augusti 1929.

”I väntan på middagen” är försedd med ett motto, ”Små grytor ha också öron”. Signe Henschen, som var född 1885, har använt en del av det hon som barn och tonåring – och även senare – hörde i salongerna. I sin text blandar hon ganska friskt ämnen och företeelser som varit aktuella vid tidsmässigt olika tillfällen.

Där finns till exempel en referens till Ernest Thiels ekonomiska engagemang i Svenska Dagbladet 1897, och Verner von Heidenstam klagar inför Anna Thiel över att Karl XII spökar för honom på slottet Noor, där Heidenstam vistades under en period just år 1897 för att färdigställa Karolinerna.

Och i föreställningen talar Oscar Levertin med värdinnan om sina kärlekskval. Ska han eller ska han inte fortsätta sin kärleksförbindelse med den gifta societetskvinnan Anna Sjöberg, som han så poetiskt kallat Nike i sina dikter? Även detta replikskifte tyder på att Signe Henschen förlagt middagen i dockspelet till år 1897. Detta år tog svärmeriet mellan Nike och Levertin slut.

Men ett annat replikskifte tyder på att den tänkta middagen hålls några år senare, år 1902, eftersom Anna Thiel uppmanar Heidenstam att läsa upp en dikt ”som du skrev kl 11 e.m. den 21 april”. Detta leder till att skalden läser ”I Biarritz sitter kungen”. Att denna antimonarkistiska dikt skrevs 1902 vet vi bland annat för att Tor Bonnier i sin memoarbok Längesen (1972) berättar om den händelse som föranledde Heidenstam att snabbt skriva den.

Den 20 april 1902 var Tor Bonnier bjuden på middag hos Anna Thiel, var hans moster. På väg till Villagatan hamnade han i ett upplopp föranlett av att poliser stoppat ett demonstrationståg med arbetare som var på väg till slottet för att kräva rösträtt. I tumultet fick Tor Bonnier ett slag av en polissabel ”som stack hål på min hatt”. Han lyckades ta sig till middagen, visade upp hatten och berättade vad han varit med om. ”Heidenstam blev upprörd, försvann från bordet och kom tillbaka efter en stund med en revoltdikt.”

(Heidenstam skilde sig för övrigt 1903 från sin hustru Olga och gifte sig med den 17-åriga Greta Sjöberg, dotter till den ovan nämnda Nike. Detta äktenskap varade i bara tre år. Greta Sjöberg/Heidenstam gifte senare om sig med en av Heidenstams kolleger i Svenska Akademien, Anders Österling.)

En del av det som sägs i ”I väntan på middagen” är lite rörande och skvalleraktigt på ett sätt som inte alltid kan förstås av nutida läsare men som säkert uppskattades av dem som fick njuta av dockspelet på plats för över hundra år sedan; de inte bara kände till dem som gestaltades i spelet, de gestaltades också själva i många fall.

En av dockorna på Waldemarsudde, den som föreställer George Bernard Shaw, hade alltså ingen roll i föreställningen hos Anna Thiel, men den kan mycket väl ha använts i något annat dockspel. Shaw var 1908 gäst hos Ernest Thiel i hans nybyggda hus på Blockhusudden och då kan Grünewald förstås ha träffat honom.

Signe Henschen, målad av Axel Törneman 1924

Annas Thiels dotter Signe gifte sig 1909 med Folke Henschen (1881-1977), som svarade för en av rösterna när ”I väntan på middagen” uppfördes. Han blev senare professor i patologisk anatomi och följde sin far Salomon Eberhard Henschen till Moskva i början av 1923 dit fadern kallats för att hjälpa till att undersöka den döende Lenin. Folke Henschen stödde under andra världskriget Adolf Hitler. Han och Signe hade då skilts och hon var liksom sin mor aktiv i Amelie Posses antinazistiska Tisdagsklubben.

Signe Henschen var för övrigt älskarinna till en annan av de läkare som undersökte Lenin i Moskva, den tyske hjärnfoskaren Oskar Vogt. Om detta och mycket annat berättade hennes barnbarn Helena Henschen i sin hyllade bok Hon älskade (2008).

Bland annat återges där en incident som inträffade på en av Anna Thiels middagar, ett hetsigt meningsutbyte mellan Verner von Heidenstam och den då mycket unga Signe om Leo Tolstoj, som Heidenstam föraktfullt kallade för ”den där skomakaren”. 

”Det blir Hjalmar Söderberg som räddar henne, som utan att märka vad som hänt och på sitt valhänta sätt drar henne åt sidan. Med cigarren i handen viftar han stolt med ett halvskrivet pappersark som han ber henne läsa. Askan flyger i luften…”

Av Helena Henschens skildring framgår det dock inte om Söderbergs cigarr vid detta tillfälle brände hål på mattan.

/”

Gunnar Smoliansky 1933-2019

JAG TRÄFFADE och intervjuade fotografen Gunnar Smoliansky vid två tillfällen, första gången i april 2002. Han hade då två utställningar samtidigt i Stockholm, dels på Waldemarsudde med sina klassiska bilder från Slussen 1952, dels i The Life Gallery med bilder tagna mellan 1977 och 1987.

Här den första artikeln, publicerad i DN den 27 april 2002 under rubriken:

STOCKHOLMSLIV. BILDSKATT FRÅN 1952

GUNNAR SMOLIANSKY bär en liten oansenlig kamera över axeln när vi släntrar genom en gång han trodde inte längre fanns i Slussens inre. Förbi en icke-plats med sandningsrester, ett övergivet hörn i trafikmaskinens buller. Trappor och räcken som kastar skuggor.

Han bär som sagt en kamera, men han tar inga bilder. Inte nu. Inte här. Inte som för 50 år sedan.

Då var det tidig morgon med starkt ljus från öster. Då gick en man genom gången under Slussen och hans skugga var mycket lång. En annan man, också han med keps av ett slag som ingen längre använder, kånkade en spånkorg uppför en trappa till Slussens övre. En äldre man i längre rock vandrade dröjande över järnvägsspåren under Slussen, mot ljuset.

Eller det var en morgon med mjukare ljus och en man stod vid Djurgårdsfärjans kaj nedanför Slussen.

Just denna bild inleder den utställning med Gunnar Smolianskys 24 bilder från Slussen 1952 som nu visas på Waldemarsudde, som anas på andra sidan det stora vattnet.

– Den där mannen … jag hoppas ju att han står och gråter … men det kan vara så att han snyter sig, säger fotografen nu, 50 år senare.

Han var bara nitton år när han tog dessa bilder. Några av dem har visats en gång tidigare, 1987, då Gunnar Smoliansky ställde ut 130 bilder under samlingsnamnet ”Vi ses igen” i den före detta biografen Lido på Hornsgatan. Åter några av bilderna har han inte tagit fram ur negativen förrän nu, inför utställningen på Waldemarsudde.

Hans kamera var en Rolleiflex och han hade just börjat fotografera. Han arbetade vid tullen och i jobbet ingick att gå nattvakt. Det gav honom möjlighet att ta Slussenbilderna.

Gunnar Smoliansky är sedan länge ett stort namn i svensk fotografi. Numera har han statlig konstnärslön, men han säger att han alltid ”bara varit en amatörfotograf”. Visserligen arbetade han i tio år som industrifotograf på Atlas Copco, men det var på fritiden han till exempel fotograferade ”Barn på Söder 1955-1965” (bok och utställning på Moderna museet 1982).

För utställningen ”Hemma” 1984 tog han bilder i sitt föräldrahem med storbildskamera. För en utställning på BarBar i Stockholm 1985 använde han en resekamera från 1800-talet med skynke och stativ.

Sådant kan bädda för ett meditativt bildspråk och en tillbakahållen melankoli, har det sagts. En kritiker tycker att Smolianskys bilder uttrycker en ”förundran inför omvärlden”, en annan har beskrivit dem som ”brottstycken ur ett liv”.

Vid sidan av utställningen på Waldemarsudde visar Gunnar Smoliansky just nu också bilder på The Life Gallery på Kammakargatan, bilder tagna mellan 1977 och 1987.

Han finner och förmedlar magi och mening i fönsterhakar, stubbar, stenar som blir berg, lavar, bark.

– Man vet ju vad man vill göra. Man går där ens bilder möjligen finns. Finns dom där så talar dom om det för en. Så enkelt tycker jag att det är.

En del av dessa bilder är tagna med en vanlig enkel lådkamera och kontaktkopierade 6 x 9, inte förstorade. Han tycker att ”fotografi skall vara en intim historia”.

– När bilderna är små står man där med näsan i dem. Det blir en sak mellan bilden och mig när jag tittar.

 

DEN ANDRA intervjun med Gunnar Smoliansky gjorde jag i maj två år senare inför en utställning av hans bilder från Waldemarsudde på Waldemarsudde. Här denna artikel, publicerad i Dagens Nyheter den 16 maj 2004 under rubriken:

WALDEMARSUDDE I FINSTÄMDA VALÖRER. FOTO: GUNNAR SMOLIANSKY

Den svenska fotografins mästare  i små valörer, Gunnar Smoliansky, har sedan 1992 troget men inte alltid regelbundet besökt Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Alltid med kamera. Nu visar han sextiotre av sina bilder från dessa besök i en stor utställning i prinsens ateljé.

Bysten av prinsen i snö, popplar i dimma, en bågskytt i brons som spänner sin båge mot klarblå himmel, det ser man tydligt även om bilden är svartvit. Mörka märken efter tavlor på en tapet, tysta verktyg i trädgårdsmästarens bod, bokryggar, grov bark, en tunn växt mot en vit vägg.

Så utställningen kan ses som frukten av ett tolvårigt projekt

Den snart sjuttioettårige fotografen värjer sig.

– Jag har inte haft något uppdrag att skildra någonting. Då blir det så att man tar en bild när något talar till en, och när man hela tiden återvänder får man mycket på köpet. Allt byter skepnad med väderleken. Snön gör sitt, dimman gör sitt, och solen.

Hur angriper du motivet när du ser en bild

– På enklaste sätt. Det gäller att hitta ett bra ställe att ställa sig på. Det är det som fotografi handlar om.

Inga människor syns på bilderna. Helt avsiktligt, säger Gunnar Smoliansky, förvånad över mitt blotta påpekande.

– Det har inte ens fallit mig in. Vad skulle dom göra i bilderna

Men sedan medger han att det faktiskt finns en människa på en av bilderna.

– Jag stod vid de där påskliljorna och försökte göra en bra bild på den där skamfilade eken, och då ser man i bilden därnere en liten prick som går bortåt. Det är Hans Henrik Brummer som är på väg hem för att äta lunch.

I ett samtal för tre år sedan sade Gunnar Smoliansky att han vill att fotografi ska vara en intim historia. När bilderna är små ”blir det en sak mellan mig och bilden när jag tittar”. Bilderna från Waldemarsudde är åtta gånger åtta centimeter.

– Minimalism. Små bilder, stort rum.

Han står i mörkrummet så gott som varje dag och han kopierar alla sina bilder själv.

– Det är väldigt viktigt. Eftersom det inte händer så mycket i bilderna lever de på tonfallet, de små valörerna. Hela anslaget i tonskalan – det är ju det som är innehållet.

Sedan talar Gunnar Smoliansky nästan lyriskt om långsamhet och att han inte ”känner sig bekväm” med att ta bilder för att omedelbart visa för någon.

– Att lägga bilder i en kartong är min stil. Fotografi tjänar alltid på att det går lite tid innan bilderna visas. Fotografi handlar om tid.

Och om att återvända gång på gång, som till Waldemarsudde.

En annan plats Gunnar Smoliansky ofta återvänder till är ett dike i närheten av hans hem i Saltsjö-Boo. I diket ligger sedan 1965 en Volkswagen. En bäck rinner genom bilen. Plåten börjar bli illa medfaren, men kromen är som ny. Han brukar fotografera denna bil.

Kanske blir det en utställning så småningom. En liten.

 

 

 

I Hjalmar Söderbergs spår

Här en artikel om Hjalmar Söderberg och hans Stockholm jag skrivit för tidningen Senioren, publicerad i dess nummer 9/2019.

Stockholm lever i Hjalmar Söderbergs klara, finslipade prosa. Staden är alltid närvarande i de flesta av hans verk. Vi som läser honom känner lätt igen oss i hans stad och i de stämningar han fångade i sitt författarskap vid det förra sekelskiftet.

När Hjalmar Söderberg föddes 1869 var Stockholm med europeiska mått en småstad – låt vara med ungefär 135 000 invånare.  Hans barndoms Stockholm framstår i den skildring han ger i genombrottsromanen ”Martin Bircks ungdom” (1901) som en lantlig idyll. Men under hans första trettio levnadsår växte och förvandlades staden dramatiskt. Vid sekelskiftet, då Söderberg hade inlett sitt författarskap på allvar, hade antalet invånare mer än fördubblats till drygt 300 000.

Läs mer

Jan Troell

Här en intervju jag gjort med Jan Troell, publicerad i Senioren nummer 3, 2019.

Jan Troell öppnar dörren till sitt hem i Smygehamn – så långt söderut i Sverige man kan komma – och jag ser att han är glad, tillfreds, rent av lycklig. Några timmar senare förstår jag varför. Han visar mig den senaste versionen av den kortfilm han arbetat med under senare tid. Nu har han tillsammans med Oliver Lazarevski, som bland mycket annat är oerhört skicklig vid det digitala klippbordet, skapat en näst intill klar, helgjuten version av sin film.

Filmen heter Svanen och är knappt sex minuter lång. Den handlar om två ganska torra löv som hängande i tunna spindelvävstrådar tycks dansa med varandra rörande och dramatiskt till den franske kompositören Camille Saint Saëns Le Cygne (Svanen).

Filmen inleds med ett citat av Erik Axel Karlfeldt:

Längtan heter min arvedel,

slottet i saknadens dalar.

_ Jaja, säger Jan Troell. Givetvis handlar det om längtan.

Han ler. Läs mer

Tom Alandh

Här en intervju jag gjorde för Senioren med Tom Alandh inför hans dokumentär i tre delar om advokaten Leif Silbersky, som sändes i februari/mars 2019.

Tom Alandh har under trettio år gjort en rad lysande och mycket uppskattade TV-dokumentärer om vitt skilda personer och företeelser. Han ”förädlades”, som han själv uttrycker saken, till dokumentärfilmare när han inkluderades i den dokumentärfilmredaktion som SvT skapade 1987. Då hade han i sexton år medarbetat i de flesta av tidens samhällsinriktade program.

Hans dokumentärer handlar ofta om till synes okända människor som det inte gått så bra för i livet men också om kända människor som det gått både bra och dåligt för, som Nacka Skoglund, Cornelis Vreeswijk, Bosse Högberg och Monica Zetterlund. De kan också handla om Ingmar Bergmans hushållerska och om Tom Alandhs egna fosterföräldrar Oscar och Greta och huset de byggde och om Jan Allan och trumpeten som försvann och om Jan Johansson, Tord Grip och Anna Lindh.

Och naturligtvis om Martina Schaub från Mölndal, som föddes med en kromosom för mycket. Om henne har Tom Alandh gjort sju program. Och om Pia Sjögren, som kommit över sitt missbruk har han berättat i tre program. Det ska bli ett fjärde. Han och hans medarbetare har ett fantastiskt material, sju-åtta års filmmaterial om hennes liv och leverne, säger han.

Hur gör man en bra dokumentär?

_ Jag brukar svara att det gäller att hitta en bra fotograf och en bra klippare. Och så står man där i mitten och ställer några frågor och skriver några rader. Jag blev dokumentärfilmare utan att kunna filma, utan att kunna klippa, utan att kunna ta ljud. Men jag jobbar journalistiskt. Jag är en journalist som gör dokumentärfilm. Läs mer

Jules Sylvain

Sensommaren/förhösten 2018 hade jag förmånen att tillbringa några veckor på stipendium i Riva del Sole, som ligger alldeles norr om Castiglione della Pescaia på Italiens västkust. Underbara dagar, fyra minuter bortom pinjeskogen låg havet, Medelhavet. På en gravplats ovanför den lilla staden låg en berömd svensk begravd. Om detta och honom skrev jag en artikel för nyhetsmagasinet Fokus. Så här:

Gravarna ligger tätt, tätt på gravplatsen på en av de allra högsta punkterna i den lilla staden Castiglione della Pescaia vid Medelhavet i den allra sydligaste delen av provinsen Toscana i Italien. Om man tar den smala och ganska branta gången till vänster alldeles efter huvudingången till denna gravplats och sedan tvärt till höger och följer ännu en ganska brant gång når man snart en grav, en sarkofag i gnistrande svart granit med texten
”Jules Sylvain 11.6.1900 – 29.10.1968”.

Jules Sylvain själv ler blygt från ett litet fotografi på sarkofagen.

Läs mer

Jan Malmsjö

I oktober 2017 intog Jan Malmsjö, då 85 år gammal, Målarsalen på Dramaten med Samuel Becketts monodrama ”Krapps sista band”, som handlar om en äldre man som lyssnar på sina gamla rullband och ser tillbaka på sitt liv. Här en intervju jag gjorde med honom för tidningen Senioren inför premiären.

******

_ Dramatenchefen Eirik Stubø kom med förslaget, och jag blev väldigt glad. Visserligen har jag lagt av, numera njuter jag av att se på teater utan att längta upp på scenen. Men just det här förslaget kom faktiskt som en form av välsignelse. Jag ser det som min svanesång. Efter detta är det dags att dra mig tillbaka, säger Jan Malmsjö och häller med en viss stolthet upp kaffe i vackra koppar i sitt vackra vardagsrum med den luftiga utsikten över Nybroviken.

Men han skrattar smittande när jag säger att den här uppsättningen nog inte kommer att bli hans sista.

Läs mer

Om Martin Luther King, Sven Öste och Vietnam

Med anledning av att det gått 50 år sedan Martin Luther King mördades i Memphis, Tennessee erinrade jag mig en liten artikel jag skrev i Dagens Nyheter för 20 år sedan. Här:

När Martin Luther King mördades för 30 år sedan hade han i innerfickan på sin kavaj ett kuvert på vars baksida han skrivit ned tio budord mot kriget i Vietnam.

Budorden hade formulerats av Sven Öste, som var Dagens Nyheters korrespondent i Washington under en stor del av 60-talet och som nära följde både medborgarrättskampen i USA och kriget i Vietnam.

Läs mer

Georg Oddner och jazzen

Här en artikel om Georg Oddner som jazzmusiker, vilket han var innan han blev fotograf. Artikeln ursprungligen publicerad i OrkesterJournalen nummer 6, 2017.

Georg Oddner (1923-2007) var som bekant jazzmusiker innan han blev en av Sveriges mest framstående och hyllade fotografer. Han spelade trummor. Klarinettisten Putte Wickman beskrev honom som ”en av de bättre vi har haft i det här landet”. Oddner ingick i slutet av 1940-talet i Putte Wickmans sextett – men hösten 1950 sålde han sina trummor, for till USA och inledde vid återkomsten till Sverige sin lysande karriär som fotograf.

Hur blev Georg Oddner jazzmusiker? Och hur kom det sig att han övergav jazzen? En legendar i svensk jazzhistoria spelar en viss roll i svaret på den första frågan. Åke Hasselgård.

Läs mer

Kjerstin Dellert

Kjerstin Dellert, som avled den 6 mars, hade givetvis mycket roligt och drastiskt att säga när jag intervjuade henne 2009 för tidningen Veteranen. Här denna intervju, en av de roligaste jag gjort.

Så var ska vi sätta oss och prata, undrar Kjerstin Dellert. Frågan är retorisk. Självklart bestämmer hon i nästa andetag att vi ska sätta oss på själva scenen i Confidencen, slottsteatern vid Ulriksdal utanför Stockholm. ”Mitt hem, mitt vardagsrum”.

Så vi drar fram var sin stol på scenen. Hon sätter sig med ryggen mot salongen. Ögonen glittrar. Hon har gett tusentals intervjuer under sin långa karriär. Men det finns ingen trötthet i hennes sätt att formulera sig. Hon är hela tiden närvarande, liksom nyfiken på sig själv. Hon tycks inte låta någonting gå bara på rutin.

Läs mer