Jan Troell: ”Dom över död man”

Jan Troells nya film ”Dom över död man”, som handlar om Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings huvudredaktör Torgny Segerstedt och hans kamp i spalterna mot Hitler och nazismen, och på ett annat plan om hans kamp med sig själv, har denna höst visats på festivaler i Montreal, Chicago, Busan, Lübeck, Stockholm och Emmaboda och blivit väl mottagen.

I Montreal belönades filmen med priset för bästa regi, i Chicago fick Ulla Skoog priset för bästa skådespelerska och i Stockholm tilldelades regissören ett lifetime award för sin över femtio år långa gärning.

Några veckor före den officiella svenska premiären den 7 december visades filmen i Göteborg för ett stort antal medlemmar av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne.

Regissören själv såg fram mot denna visning med större spänning än någon av de tidigare visningarna. Redan i början av förra året, då Troell berättade om sin kommande film på Göteborgs filmfestival, klargjorde några medlemmar av detta sällskap att de ville att han skulle berätta mera om Segerstedts verk än om hans person och komplicerade kärleksrelationer.

Jan Troell lovade ingenting bestämt den gången.  Hur skulle han kunna göra det? Hur kan man skilja en man från hans verk?

Så han berättar i sin film både om Torgny Segerstedts (Jesper Christensen) modiga kamp mot Hitler och nazismen å ena sidan och å andra sidan om hans personliga kamp och tillkortakommanden, om äktenskapet med den alltmer olyckliga norskfödda hustrun Puste (Ulla Skoog), om kärleksrelationen med Maja Forssman (Pernilla August), hustru till GHT:s styrelseordförande, och om den spirande förälskelsen i sekreteraren Estrid Ancker (Berit Heribertsson).

”Dom över död man” är givetvis troellsk i stämningen, i de vackra och säkert komponerade bilderna, i humoristiska detaljer i enskilda scener och mycket annat – men den är ändå annorlunda Jan Troells tidigare filmer.

Historien om Torgny Segerstedts liv mellan 1933 och 1945 berättas till stor del genom intensiva närbilder och skarpa dialoger. Här finns lyriska bilder, till exempel på löv som sakta flyter med en flod (Klarälven i Segerstedts barndom), men i övrigt mycket litet av den naturlyrik, dessa fåglar, fjärilar och andra djur som Jan Troell haft för vana att fånga med sin kamera i sina filmer.

Själv betecknar Troell med glimten i ögat ”Dom över död man” som sin ”mest bergmanska film” – men tillägger att han säger detta utan att vilja förhäva sig.

Han har valt att lansera filmen i svartvitt även om den är inspelad i färg. Det är Jan Troells första svartvita långfilm sedan ”Ole Dole Doff” (1968).

Varför svartvitt? Ett enkelt svar är att svartvitt stämmer bättre med den tid som filmen skildrar, 1933-45. Ett annat, och kanske viktigare, är att de många autentiska journalfilmerna från tiden på ett mer naturligt sätt kan inlemmas i spelfilmen.

Troell hade inte behövt oroa sig för reaktionen från Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Några medlemmar hade kanske invändningar av ett eller annat slag, men alla som ställde frågor efter visningen markerade stark uppskattning.

Den första frågan handlade om hur Troell hade hittat det mycket speciella ”stämningsläget” i filmen.

_ Det var ett sökande hela tiden. Jag tänkte inte på något särskilt stämningsläge. Jag tänkte skarpskuret, inget fjantande med kameran. Det var ett sätt att markera att Torgny Segerstedt var kompromisslös, både i sin kritik av Hitler och nazismen och, framför allt, mot sig själv.

Efter att ha ägnat sig åt Segerstedt i snart fem år tycker Jan Troell mer och mer om honom, säger han.

_ Men jag tror inte att jag skulle känna mig avslappad tillsammans med honom. Många tyckte ju att han var en blyg människa, men han hade också humor. Han kunde vara en fantastisk värd som tyckte om att ge middagar. Jag tror inte att han var lycklig, men han kunde vara glad. Ja, kanske hade han också stunder av lycka, men han var en mycket ensam människa.

Troell berättade också hur han kom på att Ulla Skoog, mest känd som komedienne och ståupp-komiker, skulle spela Torgny Segerstedts norskfödda hustru Puste.

_ Jag letade efter norska skådespelerskor för denna roll. Men så plötsligt en dag föll kortet ned. Jag funderade på en scen i filmen där Puste provar den rock som Torgny Segerstedt bar när de träffades första gången [hon hade hittat den i en garderob] – och plötsligt såg jag framför mig Giulietta Masina i Fellinis ”La Strada”. Då visste jag att jag måste få fram något av den stämningen. Det hade berättats att Puste var en glad kvinna som ofta sjöng – hon hade en lycklig tid med sin man i Lund och Stockholm [paret bodde i båda städerna i början av 1900-talet] – men hennes glädje försvann då de flyttade till Göteborg. Jag ville ha en skådespelare som kunde ta fram detta, och det var Ulla Skoog.

I ”Dom över död man” skildras ingående och detaljerat Torgny Segerstedts möten och samtal med bland andra statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther, häradshövdingen och Enskilda bankens starke man Marcus Wallenberg, kung Gustaf V.

Troell har belägg och källor för det allra mesta som sägs och görs i dessa och andra sammanhang i filmen, dels offentliga dokument, Kenne Fants biografi över Segerstedt och andra böcker, dels och framför allt i de hundratals intervjuer som Estrid Ancker gjorde med människor i Segerstedts närhet inför den bok om honom som hon gav ut 1962.

Dessa intervjuer finns bevarade i Göteborgs universitetsbibliotek, där Troells researcher Göran Gunér gick igenom dem inför Troells och Klaus Rifbjergs arbete med filmens manus.

Givetvis måste man som filmskapare ändå få hitta på en del, påpekade Jan Troell i frågestunden efter visningen i Göteborg.

_ Annars skulle det bli alltför träigt. Men det gäller ju att använda en moralisk kompass: att inte hitta på någonting som strider mot karaktären hos den person man berättar om.

Något som inte är påhittat är filmens hundar, påpekade Troell, de tre hundar som har framträdande roller – en bulldog, en dobermann och en grand danois. Verklighetens Torgny Segerstedt hade alltid, alltid stora hundar omkring sig. De spelade en lika stor roll i hans liv som hundarna i Adolf Hitlers.

Givetvis utnyttjar Jan Troell denna koppling. I de journalfilmer om Hitler han använder i ”Dom över död man” återkommer Hitlers schäferhund två gånger.

_ Det är en händelse som ser ut som en tanke att dessa diametralt olika personer visade sina bästa sidor i sällskap med hundar. Det är väldigt tydligt att de båda trots allt kunde ta och ge känslor gentemot dem. Där fanns en beröringspunkt. Det var alltför bra för att gå förbi.

Många som sett ”Dom över död man” har berömt Troell för att han använt dokumentärt material, framför allt redan väl kända journalfilmer, på ett sätt som känns nytt och fräscht. Det beror på att han i stället för att kopiera de välkända dokumentärfilmerna från andra världskriget rakt av valde att projicera filmerna på duk och filma av dem. Därmed kunde han zooma in på detaljer som intresserade honom särskilt, till exempel Hitlers hund – och följa den – och gå in i bilderna i scener som till exempel ett brinnande Helsingfors på ett helt nytt sätt.

_ Det gav visserligen sämre kvalitet i form av grövre korn och suddigare bild. Men det tyckte jag bara var en tillgång, säger regissören själv.

En del av filmen är inspelad i Göteborg. Lilla Änggården får till exempel föreställa Segerstedts hem och Dicksonska palatset styrelseordföranden Forssmans. GHT:s redaktion finns inte kvar i ursprungligt skick utan byggdes för filmen upp mycket verklighetstroget i ateljé i Luleå.

Jan Troell förankrar ofta sina filmer i det förflutna, i sin egen historia. Detta sker också i ”Dom över död man”.

Ett exempel. Segerstedt söker sig till Storkyrkan i Stockholm inför ett möte med Gustaf V. Symboliken när han betraktar den medeltida skulpturen ”S:t Göran och draken” i kyrkan är given. Men under Segerstedts besök i kyrkan råkar en annan besökare, en liten pojke, tappa sin kulpåse. Kulorna hamnar på en viss gravhäll i kyrkan, en gravhäll med en gruvlig dödskalle inristad.

Det är exakt samma gravhäll som Troells idol och förebild Arne Sucksdorff använde i sin film ”Människor i stad” (1948) där stenkulor som en liten pojke från en helt annan tid råkat tappa hamnar i just denna dödskalle i gravhällen.

En hommage, en blinkning från en Troell till en Sucksdorff.

Ett annat exempel. Några av de hantverkare som i ”Dom över död man” anländer till GHT-redaktionen för att installera mörkläggningsgardiner spelas av Eddie Axberg och Pierre Lindstedt – alltså Robert och Arvid i ”Utvandrarna/Nybyggarna”, Troells filmversion från 1971-72 av Vilhelm Mobergs utvandrarepos.

Ännu en hommage, ännu en blinkning.

Eddie Axberg spelade för övrigt Olof i Jan Troells första långfilm , ”Här har du ditt liv”  (1966), genombrottsfilmen som bygger på Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit i fyra band, ”Romanen om Olof” .

Så sluts en cirkel.

Eller kanske inte. Det finns säkert flera cirklar att sluta.

Den nu 81-årige Jan Troell har börjat fundera på nästa film.

Fired up. Ready to go.

Washington. President Barack Obama har fått en del kritik för att han under denna valkampanj – som blir hans sista politiska kampanj oavsett valutgången – inte riktigt levt upp till den image av sig själv han skapade för fyra år sedan. Då framstod han som engagerad, viljestark, entusiasmerande, och på sina valmöten rörde han ofta sina åhörare till tårar.

Men under den nu avslutade valkampanjen har han mera framstått som en kampanjpolitiker som de flesta andra. Hans budskap har tagits emot med artig välvilja, men sällan med den spontana entusiasmen från valkampanjen 2008. En bidragande orsak till att han ändå trots allt kommer att återväljas till presidentposten är sannolikt att hans motståndare framstått som än mindre karismatisk och dessutom alltför extrem för många väljare.

Men i sitt sista kampanjframträdande i Des Moines, Iowa kvällen före valdagen fick de 20 000 som samlats i novemberkylan se och lyssna till en Barack Obama av modell 08. Han inledde sitt emotionellt laddade tal – en och annan tår letade sig nedför hans kinder – med att påminna om att han började sin väg mot Vita huset just här för snart fem år sedan, och i hans meningar fanns stundom ett eko av Martin Luther King:

”Iowa, från New Hampshires granit till Klippiga bergen i Colorado, från Floridas kustlinje till de böljande bergen i Virginia, från Ohios dalar till dessa fält i Iowa ska vi fortsätta att gå framåt”.

Han underströk sammanhållning och enighet. ”När en del sa att vi inte kunde sade ni ’jo, vi kan’. Och mot alla odds kunde vi.”

Obama medgav klädsamt nog att han inte kunnat leva upp till den förändring, den ”change”, som var temat för hans valkampanj för fyra år sedan, ett tema som den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney nu med en viss framgång försökt göra till sitt.

_ Man kan vara frustrerad över takten (i denna förändring), men ni vet vad jag tror på, n i vet vad jag står för, ni vet att jag talar sanning. Vi vet vad verklig förändring är för vi har fått slåss för den, vi har ärren som visar detta.

Och så noterade Obama själv att hans hår grånat under de fyra åren som president. Många iakttagare har under senare tid påpekat att han även i övrigt ser betydligt äldre ut än för fyra år sedan.

Och sedan avslutade Obama sitt halvtimmeslånga tal med att erinra om den äldre dam som han stötte på en regnig, trött dag under valkampanjen i South Carolina för fyra år sedan. Hon arbetade i hans kampanj och förvånade Obama och hans närmaste medarbetare med att då och då ropa ”Fired up” vilket ledde till att andra kampanjarbetare svarade ”Ready to go”. Detta gladde och imponerade den då trötte Obama. När han senare kom till Iowa på sin kampanj gjorde han slagorden till sina, och de blev som en signatur för hans kampanj.

Inför måndagskvällens sista kampanjframträdande i Iowa, berättade Obama, tyckte han och hans medarbetare att den äldre damen från South Carolina skulle komma till Iowa och framföra de där slagorden än en gång. Kampanjen skulle stå för flygbiljetten.

Men damen ville inte, kunde inte.

_ Det skulle vara roligt att träffa dig, men jag tror fortfarande att vi kan vinna i North Carolina så jag måste fara dit och knacka dörr. Jag kan inte komma till Iowa.

Hon var fired up, ready to go.

Självklart hyllade Obama damen, och sig själv, med att ändå ropa ”Fired up”. Och självklart svarade de 20 000 ”Ready to go”.

Fördel Obama

Washington. Det blev en bra sista kampanjvecka för president Barack Obama. De flesta opinionsundersökningarna ger honom segern i tisdagens val, både vad gäller antalet röster i hela USA och, viktigare, vad gäller antalet elektorsröster.

Real Clear Politics genomsnittliga sammanställning av ett stort antal opinionsundersökningar ger Obama segern följande av de delstater som anses vara ”swing states” (vågmästarstater): Colorado, Iowa, Nevada, New Hampshire, Ohio, Virginia och Wisconsin. Detta skulle ge honom över 300 elektorsröster totalt, det vill säga minst 30 fler än vad som krävs för att vinna presidentvalet.

Enligt denna sammanställning skulle Mitt Romney vinna Florida och North Carolina, vilket inte är särskilt överraskande.  Därutöver är Obamas ledning i Virginia så knapp att Romney till slut kan vinna även där, men det skulle ändå inte ge honom tillräckligt många elektorsröster för att bli president.

Men Romney och hans medarbetare ville förstås inte se slaget förlorat. En av guvernörens högsta kampanjledare hävdade i ett av söndagens tv-program rent av att Romney skulle vinna stort med över 300 elektorsröster.

De flesta bedömare är ense om att Obama till en del men inte på ett avgörande sätt gynnades av superstormen Sandy under den sista kampanjveckan.

Dels ledde stormen och dess efterverkningar till att både Obama och Romney i praktiken tvingades inställa sina kampanjframträdanden under några dagar. Dels, och viktigare, gav stormen Obama en möjlighet att visa upp sitt ledarskap som president. Även hans politiska motståndare anser att han levde upp till den rollen på ett ansvarsfullt sätt.

Det blev inte sämre av att den republikanske guvernören Chris Christie i New Jersey, en av de hårdast stormdrabbade delstaterna, offentligt förklarade sitt stöd för Obama i presidentvalet till följd av hans agerande i krisen. Några dagar senare gav också den oberoende borgmästaren Mike Bloomberg i New York, som också drabbades hårt av Sandy, sitt stöd för Obama.

Och därutöver fick Obama stöd av den förre utrikesministern Colin Powell, som är republikan. Det hjälpte inte att några Romney-anhängare försökte nedvärdera detta stöd med hänvisning till den allmänt respekterade Powells hudfärg.

Till yttermera visso visade nya siffror i förra veckan att arbetslösheten minskat en aning och att ett visst antal nya jobb skapats. Förbättringen var blygsam, men den gav ändå stöd för Obamas försäkringar om att landets ekonomi är på rätt väg.

Men Romneys tillbakagång i opinionsundersökningarna i valkampanjens slutskede beror inte bara på omständigheter utanför hans kontroll. I Ohio kan det till stor del också förklaras av att han tidigare kritiserat Obama för att denne i början av sitt presidentskap aktivt ingrep för att rädda bilindustrin undan konkurser. Romney anser att detta inte är den federala regeringens uppgift, men i detta fall ledde Obamas ingrepp till att tiotusentals arbetstillfällen räddades i nyckelstaten Ohio.

Under den sista kampanjveckan lanserade Romney-kampanjen också en starkt Obama-kritisk radio-reklam där det hävdades att presidentens politik lett till att tillverkningen av Chryslers jeepar flyttats från USA till Kina. De faktakontrollanter som amerikanska nyhetsorganisationer numera håller sig med visade snabbt att denna uppgift var felaktig, vilket också de högsta företrädarna för Chrysler offentligt påpekade.

Även Obama-kampanjen har tänjt hårt på sanningen i en del reklaminslag i radio och tv, men enligt medias faktagranskare inte i riktigt samma utsträckning som Romney-kampanjen.

Opinionsundersökningarna visar att läget i stort sett inte förändrats mycket sedan slutet av augusti, alltså efter de båda partiernas konvent, även om siffrorna varierat under tiden. Sammansättningen av de båda kandidaternas valmanskår tycks inte ha förändrats nämnvärt.

Enligt Washington Post/ABC News´ undersökning har Obama stöd av 49 procent av de tillfrågade mot Romneys 48. Landet tycks alltså politiskt delat mitt itu. Detaljsiffror ger en annan och mer polariserad bild av det splittrade politiska läget, inte minst rasmässigt.

Obama har stöd av 39 procent av de vita, Romney av 57 procent. Av svarta tillfrågade stödjer hela 96 procent Obama mot endast tre procent för Romney. Av hispanics (spansktalande) stödjer 66 procent Obama mot 28 procent för Romney.

Sammantaget har Obama stöd av 76 procent av alla icke-vita och Romney av 21 procent.

I ett längre perspektiv är detta ett stort problem för det republikanska partiet eftersom den icke-vita delen av befolkningen kommer att växa inom överskådlig framtid. Om Romney förlorar i tisdagens val kan man enligt en del politiska bedömare vänta sig en uppslitande kamp inom det republikanska partiet. Om detta kommer att leda till att den nu förhärskande konservativa falangen ytterligare stärker sitt grepp om partiet, eller om det kan leda till en återkomst för en mer liberal falang inom partiet återstår att se.

Paradoxalt nog kan splittringen inom partiet kanske ändå ge Barack Obama – om han blir omvald – en ny möjlighet till samarbete och kompromisser med republikanerna i kongressen eftersom detta på längre sikt borde ligga i deras eget intresse.

I valkampens slutskede har enskilda valfrågor hamnat i bakgrunden, även om plånboksfrågorna till slut är viktigast för de flesta väljare.

Mitt Romneys huvudargument är att den sittande presidenten inte förmått uppfylla alla de löften om förändring han gick till val på för fyra år sedan. Därför bör väljarna vända sig till honom, Romney, som har erfarenhet av samarbete över partigränserna från sin tid som guvernör i Massachusetts och dessutom som framgångsrik affärsman.

Barack Obamas huvudargument är att han uträttat en hel del om än inte allt han lovade och detta trots att han ärvde en nedgången ekonomi från sin företrädare George W Bush. Därför bör han få en möjlighet att fortsätta det arbete han inlett.

Oavsett utgången av tisdagens val kommer sannolikt båda kandidaterna på onsdag morgon att vara glada över att den långa och rekorddyra valkampanjen äntligen är över på – även om det finns stor risk för uppslitande juridiska strider i delstater och distrikt där utgången kommer att bli mycket jämn.

Denna lättnad kommer att delas av många amerikaner, inte minst av lilla Abby, fyra år gammal. På YouTube har en kort film av denna gråtande flicka setts av över elva miljoner tittare som i många fall säkert delar hennes känslor.

Tårarna rinner nedför Abbys kinder. Hon har just hört ännu ett radioinslag om valkampanjen. När hennes mamma frågar henne varför hon gråter svarar hon:

_ Jag är så trött på Bronco Bamma och Mitt Romney.

_ Så det är därför du gråter, frågar mamman.

Flickan nickar och fortsätter snyfta.

_ Valet är snart över, OK, säger mamman.

http://www.youtube.com/watch?v=OjrthOPLAKM