Magdalena Ribbing

Här min intervju med den nu tragiskt bortgångna Magdalena Ribbing i tidningen Veteranen, numera Senioren, 2010.

Detta hade man inte anat under DN-tiden, skriver Magdalena Ribbing i ett e-postmeddelande, ”alltså att det skulle finnas intresse för ens torftiga personlighet”.

Hon ger exempel ur sin almanacka för att jag verkligen ska förstå att hon inte larvar sig när hon säger att hon har svårt att finna en tid för lunch.

Filminspelning, föreläsning på Svenskt Tenn, större intervju för Gastronomiska Akademien, huvudgäst i SvT Morgon, värdperson i SvT:s Go´kväll, föredrag på Slottet, möte på jordbruksdepartementet om Matlandet Sverige, möten för en kommande bok. Plus några timmars frågesvarande för DN:s hemsida nästan varje dag om ”hyfs och stil”, ett samlingsbegrepp hon föredrar framför ”etikett”.

Men vi finner en tid och hon kommer i tid – något annat vore att brista i hyfs och stil – och självklart kan jag inte se några spår i hennes yttre av de omfattande engagemang hon listat. Det hade jag inte heller väntat mig. Vi har ett långt förflutet på Dagens Nyheter tillsammans. Stressad har jag aldrig sett Magdalena Ribbing. Hon låter förstå att hon i detta liknar sin mamma, som hon beskriver som ”organisatorisk, strukturerad och bra på att sortera”.

En del blir provocerade av att Magdalena Ribbing så självklart talar om hur man bör och inte bör göra, vad som är hyfs och stil. Andra blir säkert lika provocerade av att hon ibland och lika självklart använder vissa kraftuttryck, om än mycket milda, som förstärkningsord.

Hon nöjer sig till exempel inte med att säga att det var bra att växa upp med en mamma och en pappa som inte gjorde skillnad på folk och folk och som inte brydde sig om människors hudfärg, religion och sådant.

Hon säger att det var  j ä v l i g t  bra. Men hon skulle inte drömma om att använda det lilla svärordet i något sammanhang där det kunde väcka anstöt hos någon. Det skulle strida mot hyfs och stil.

_ Vår mamma och pappa var några av de få i vår omgivning som umgicks med svarta personer. Jag har mina väldigt demokratiska och justa föräldrar att tacka för det mesta av den grund som jag står på, också att jag fick en nyfikenhet och ett öppet sinne. Jag är intresserad. Jag tycker att det är roligt att höra människor berätta.

Det märks. Hon ser dem hon möter, frågar, underrättar sig, visar ett slags omsorg som inte styrs av nyfikenhet.

Den ”omgivning” hon talar om var högborgerlig. Magdalena gläntar en aning på dörren till en annan värld och en annan tid. Hon blev presenterad vid hovet när hon var arton, iförd lång klänning och glacéhandskar, berättar hon.

_ Det blev man om man var adlig och eller ens far var hög officer, men det försvann med drottning Louise. Och när jag började gå på fester som inte var barnkalas var det på smokingmiddagar. Det var ju fnoskigt, egentligen, för en femtonåring… Vi fick smokingklänningar som syddes om av mormors klänningar från NK:s Franska, fantastiska klänningar. Eller av något som mamma hade i garderoben men som hon tyckte hade blivit alltför hopplöst.

Den adliga släkten Ribbing finns belagd på papper från 1200-talet. Magdalenas far Pehr Ribbing var officer, och femkampare, ”en och nittiofem lång, han red och sköt och seglade”. Hans hustru Lilian var simstjärna innan de gifte sig, nordisk mästarinna på femtio meter frisim. Magdalena säger med emfas att hon inte har ärvt föräldrarnas sportighet men att hon i övrigt har dem att tacka för det mesta.

Inte minst hyfs och stil.

_ Pappa hade ett motto när mina tre systrar och jag var små och ville ha armbågarna på bordet. Nix, sa han. Först ska ni kunna uppföra er ordentligt. Sedan kan ni strunta i det. Men ni kan inte strunta i det innan ni vet hur man gör.

Nu ser Magdalena sedan länge bordsskick och annat som brukar kallas folkvett mest som ett smörjmedel för människors umgänge och möten. Men hon är samtidigt mycket tolerant.

_ Om jag bara får göra som jag vill får alla andra göra som de vill. Jag är ju egentligen inte intresserad av själv etikettsgrejerna. Jag vet bara hur man förväntas bete sig i olika situationer. Det verkligt intressanta för mig är att dessa regler anses vara så viktiga och att de är så efterfrågade.

Samtidigt tycker hon att det är ”lite läskigt” att ha blivit så förknippad med ämnet, att ha blivit en hela Sveriges etikettsguru.

Det började med att hon fick en liten flickring i konfirmationspresent av sin mormor, som hade låtit göra den av platina och en sötvattenspärla. Magdalena var femton år gammal, hon blev intresserad, läste allt hon kom över om smycken och blev med tiden mycket kunnig, så kunnig att hon då och då kunde skriva artiklar om smyckeauktioner och annat i Dagens Nyheter, dit hon kom 1970, där hon bland annat blev politisk reporter.

Ett förlag som hette Askelin och Hägglund såg hennes artiklar och bad henne skriva en bok i ämnet. Det blev Smyckeboken (1984).

_ Den blev en knallsuccé. Då tyckte Kicki Askelin och Kalle Hägglund att jag som kunde skriva om något så knäppt som smycken väl också skulle kunna skriva en bok om något annat knäppt som ingen annan kan något om, nämligen etikett. Ja, det kan jag väl, sa jag, men jag är inte intresserad. Då sa de att de kände en kille som jag kunde samarbeta med, Sighsten Herrgård. Jag hade hört talas om honom, men aldrig träffat honom och sa att jag inte brydde mig om trendputtar i grön smoking. Sedan råkade jag träffa honom i alla fall. Han visade sig vara genuint sympatisk och mycket trevlig. Så vi bestämde oss för att skriva den där boken.

Etikettboken: allt man behöver veta för att kunna strunta i kom ut 1985. Alltför många kamrater på Dagens Nyheter tyckte nog att det var ovärdigt en seriös politisk reporter som Magdalena att syssla med något så trivialt som etikett. Det var faktiskt på gränsen till arbetsplatsmobbning, tycker hon nu, men det blev också en erfarenhet som senare visade sig vara till nytta i hennes frågesvarande.

En chef tyckte att hon hade förstört sitt goda rykte, till och med besudlat sitt namn. Men samtidigt drog sig hennes kritiker inte för att fråga henne till råds i kritiska lägen. Vad gäller när min son nu ska gifta sig? Ska jag ha kort eller lång klänning på den här festivalen?

Men i riksdagen tyckte de inte att det var pinsamt. När Magdalena en dag hamnade i en hiss full med ledamöter frågade en av dem, förre moderatledaren Gösta Bohman mycket högt om hon hade gett boken till Carl Bildt, hans dåvarande svärson. Nej, svarade Magdalena. Gör det, sade Gösta Bohman, och skriv ”på förekommen anledning” i den.

_ Det var ett skämt förstås. Carl är ju mycket välartad, säger Magdalena.

När läsare hörde av sig till tidningen med frågor om vem värdinnan ska ha till bordet och annat kopplade växeltelefonisterna ofta samtalen vidare till Magdalena. Hon skrev flera böcker i ämnet, bland annat på uppdrag av tidningens marknadsavdelning. I mitten av 1990-talet började hon svara på etikettsfrågor på familjesidan under vinjetten ”Det går an”, och på Dagens Nyheters då nystartade webbsida.

Hon fick tio frågor i veckan eller så. Nu kommer det 400 i månaden och Magdalena har ett arkiv på omkring 50 000 frågor. De frågor som publiceras med svar på dn.se är de i särklass mest kommenterade av alla artiklar på webbsidan. En dams fråga om hur hon och hennes man ska kunna mildra sina mycket ilskna utbrott mot hundägare som inte har sina hundar kopplade föranledde 367 kommentarer i början av april. En fråga om alltför djupa urringningar till vardags kommenterades av 295 läsare några dagar senare.

Allt detta är indirekt alltså ett resultat av att Magdalena fick en ring i present av sin mormor för femtiofem år sedan. Ibland funderar hon på vad som hade hänt om hon i stället hade fått ett frimärke. Hade hon då blivit frimärksproffs?

Hon kan också tacka sin pappa för yrkesvalet, den högt beundrade pappa som dog alltför tidigt vid 49 års ålder i en plötslig hjärtattack.

_ Det var inte jag som ville bli journalist. Jag har alltid skrivit hyggligt, hade högsta betyg i svenska i skolan, men jag tänkte att jag skulle bli kurator och hjälpa folk med problem av olika slag. Det tyckte inte min pappa. Passa på och använd den talang du har, sa han.

Hon utbildade sig till journalist på det gamla sättet, som volontär på Västmanlands Läns Tidning, där den dåvarande chefredaktören Anders Yngve Pers kallade henne fröken Ribbing, ”och jag kunde ju inte lägga bort titlarna med honom, han var ju både chef ochså mycket äldre än jag”.

Sedan kom hon till Förlaget, alltså Åhlén & Åkerlund, och arbetade först på Vecko-Revyn och sedan på Vecko-Journalen. Det väckte en viss uppmärksamhet när Magdalena 1970 lämnade den fina Vecko-Journalen och gick till Dagens Nyheter, som i högborgerliga och andra kretsar vid den tiden ansågs vara betänkligt vänstervriden. Hon arbetade med söndagstidningen, var med om att starta På Stan – som för övrigt fick sitt namn efter en spalt som Magdalenas styvfarmor Gerd Ribbing en gång hade i tidningen – och hamnade i en ”tvärgrupp” som sysslade med grävande journalistik.

_ Vi gjorde en rad intressanta reportage, om Bofors, till exempel, och om de där massageannonserna som DN fortfarande hade på den tiden, skamligt nog, alla visste att de var en täckmantel för bordeller. Jag blev tidningens prostitutionsexpert eftersom det var mycket lättare för mig än för killarna att tala med tjejerna på gatan.

Från tvärgruppen flyttade Magdalena till politikredaktionen, som på den tiden var en av tidningens viktigaste avdelningar. Hon hann också vara chef för Namn och Nytt-sidan under några år innan hon slutade på tidningen då hon fyllde 60 år och kunde utnyttja en fördelaktig avgångsersättning.

Under nästan hela sin karriär på Dagens Nyheter ansvarade Magdalena för Matpatrullen, som testade krogar anonymt.

_ Jag fick uppdraget för att jag var den i På Stan-redaktionen som gick mest på krogen, för jag hade ett antal herrbekanta och trevliga vänner som ofta gick på krogen. Operabaren var mitt stamlokus. Dessutom har jag alltid varit intresserad av mat. Jag hade hjälp av ett antal goda rapportörer, men det var jag som höll ihop spalten och skrev texterna.

Hon är mycket stolt över att hon lyckades hålla sig anonym under alla de 25 år hon drev Matpatrullen. Nu skulle det inte gå. Nu är hon alltför igenkänd.

Magdalena vet av de frågor som kommer att många yngre följer hennes spalt på dn.se. Det beror väl på att du är så klok, säger jag. Hon avbryter mig snabbt.

_ Det handlar om erfarenhet. Jag hade förmånen att växa upp på ett sätt och sedan hamna i en journalistvärld med helt andra attityder och perspektiv.

I sommar fyller Magdalena Ribbing 70. Några dagar efter vårt samtal får jag ett nytt e-postmeddelande. Hon hade totalt glömt bort vad hon hade tänkt säga, skriver hon som i ett tidigare meddelande lite kokett hade betecknat sin personlighet som ”torftig”.

_ Att jag trivs med min ålder, att jag gillar att bli äldre och gärna berättar hur gammal jag är. Det har att göra med tryggheten i erfarenhet och bristen på oro för nya situationer. Jag är aldrig nervös i sådana lägen. Min tilltagande ålder ger mig mer glädje än min ungdoms sökande efter förstånd och förnuft.

Kurt Mälarstedt