Kungen på Bokmässan

Det råder nog ingen tvekan om att Jonas Gardell är kung bland författarna på denna bokmässa. Denna söndag eftermiddag stod han till exempel på det minimla podiet vid sitt förlag, Norstedts, och talade rörande och intensivt om ”bögpestens tid” i början av 1980-talet, ”en helt annan tid i Sverige”, den tid då hiv var nytt och mycket skrämmande och alltför många fick utlopp för sin homofobi.

Han talade förstås för sin bok, Torka aldrig tårar utan handskar, den första delen i en trilogi med undertiteln Kärlek. Tusentals hade samlats för att lyssna på honom och många fick tårar i ögonen när han talade om Jussi, den unge man som omfamnar honom med sina armar på omslaget till boken och som sedan hängde sig, underförstått för att just han hade drabbats av aids.

Och om Anders, vars mamma efter hans död i aids sade ”Glöm Anders, han är död och begraven, glöm honom”, och om den stora morgontidningen som vägrade ta in en dödsannons över en man död i aids, en annons undertecknad av en man, för att det, enligt tidningens uppfattning, inte var ”anständigt”. Och om sjukhuset som inte kunde låna in en respirator för behandling av en aidssjuk och hur en sjuksköterska i stället fick handveva luft in i hans lungor.

En bit har vi kommit på vägen mot större tolerans, trots allt, och efteråt sträckte sig kön för att få Gardells signatur i nyinköpt bok långt bort i korridoren. Påfallande många i kön var kvinnor, de flesta unga, och nästan alla, män som kvinnor, ville ha sin bild tagen tillsammans med författaren.

Mönstret gick igen från Jonas Gardells tidigare signeringar under mässan. Förlaget har beställt en fjärde tryckning av hans bok.

Intressant nog ringlade sig köerna också långa framför Gardells man Mark Levengoods signeringsbord (Rosor, min kära, bara rosor) och vid ett annat bord reste Lasse Berghagen (Flakmopedisten) sin resliga gestalt över mängden.

Men, rapporterar en god vän, när de tidigare Etiopien-fängslade journalisterna Martin Schibbye och Jonas Persson besökte Göteborgs-Posten kom ännu fler människor än när Jonas Gardell gästade Norstedts, så många att vakterna var tvungna att spärra av området kring GP:s monter. Och de har ännu inte hunnit skriva boken om sina upplevelser. Den kan mycket väl bli ett huvudnummer vid nästa års bokmässa.

Söderbergsällskapets monter, där jag tillbringat mycket tid under mässan, har kanske inte dragit lika många besökare, men fler än de flesta andra montrar i De Litterära Sällskapens hörna av den stora mässhallen. Många besöäkare har velat tala om Krister Henrikssons uppläsning i Radioföljetongen, av Den allvarsamma leken, som kom ut för hundra år sedan i december, och påpassligt nog har vi kunnat erbjuda just denna roman i en nyutkommen upplaga inom ramen för Samlade skrifter.

Vi är särskilt glada för att så många unga människor stannat till. Hjalmar Söderberg lever.

 

Om kärlek på Bokmässan

Lördag eftermiddag på Bokmässan. Jag hamnar som så ofta i Finlands hörna, där de finländska förlagens montrar samlas och där programmen på den gemensamma scenen, Arenan, alltid är intressanta.

I dag var det ännu intressantare än vanligt. Där satt Merete Mazzarella, pensionerad litteraturprofessor och författare, och Claes Andersson, författare, jazzmusiker och mycket annat, och talade om kärlek under rubriken Jag älskar hennes sätt att gå/med vinden i sitt hår. Titeln är hämtade från en av Anderssons mest kända och älskade dikter, så älskad att någon för inte så länge sedan frågade författaren om den kunde få läsas vid en älskad avlidens begravning. Givetvis, svarade Claes Andersson.

Så här lyder den i sin helhet:

Hon går med vinden i sitt hår
Jag älskar hennes sätt att gå
Jag älskar hennes sätt att gå
med vinden i sitt hår
Jag älskar sättet
vinden går i hennes hår
och vindens sätt
att gå i hennes hår
Jag älskar när hon går
Jag älskar hennes sätt att
gå med vinden i sitt hår
Jag älskar vindens sätt med hennes hår
Jag älskar vindens sätt att gå i hennes hår
Jag älskar henne och jag älskar vinden
när hon går med vinden i sitt hår
och vindens sätt att älska hennes hår
Jag älskar henne när hon går med vinden i sitt hår.

En bit in i samtalet berättade Merete Mazzarella att hon ofta låtit sina studenter läsa och analysera denna dikt. Hon själv reste frågan om den kanske mera handlar om en förälskelse än kärlek. Hennes samtal med studenter om dikten berörde ofta, sade hon, sommarkänslan i dikten, och hon reste frågan vad som händer med en kärlek som denna i november ”när vinden blåser från ett annat håll”

Claes Andersson sade att han för sin del tror att dikten också fungerar på vintern. ”Hon går med rimfrost i sitt hår”, föreslog han.

Mazzarella noterade också att hela dikten är ett sätt att säga ”jag älskar dig”, ett uttryck som enligt hennes mening blivit ganska klichéartat.

_ För när någon säger ”jag älskar dig” finns det egentligen bara ett svar: ”Jag älskar dig också”. Om den tilltalade i stället säger något om att den sista bussen går om fem minuter, eller att det kanske är dags att sätta på kaffe är ju allt förstört.

Men när Claes Andersson tidigare i samtalet hävdade att allt författarskap egentligen bara handlar om två saker, döden och sex, opponerade sig Merete Mazzarella milt: ”jag skulle nog vilja föreslå kärlek också”, alltså i vidare mening.

En gång på en skrivarkurs, berättade Mazzarella, hade i vanligt ordning alla deltagare fått berätta om varför de ville lära sig skriva. Efter kursen kom en kvinna fram till Merete Mazzarella och sade att hon ville lära sig ”att skriva kärleksbrev som man får svar på”.

Ja, i någon mening är allt man skriver kärleksbrev. Claes Andersson jämförde författare med barn i fyra-fem-årsåldern, inte bara för att de alltid söker någon form av gensvar och bekräftelse utan också för att författaren precis som en fyraåring kan l leka Gud. Ingenting är omöjigt.

Merete Mazzarella ställde en fråga som hon länge undrat över: varför är det bara manliga författare som har musor? Varför inspireras de flesta kvinnliga författare – undantaget är Märta Tikkanen – inte av män. Det är inte särskilt svårt för en utomstående att komma på exempel på kvinnliga författare som inspirerats av män. Claes Andersson slog till med det mest närliggande exemplet: Merete Mazzarella själv. Det såg ut som om hon rodnade en aning.

De talade också om problemet med att skriva personligt utan att bli alltför privat. Merete Mazzrella berättade att en journalist som intervjuat henne med anledning av hennes senaste bok, som bland annat handlar om en ny kärlek på äldre dar, hade förundrats över ”det privata” i boken. Som ett exempel anförde journalisten att Mazzarella skriver om att hon och hennes man ibland badar tillsammans.

Inte särskilt uppseendeväcklande privat, tyckte Mazzarella.

_ Nej, det handlar ju om ren kärlek, sade Claes Andersson, och därmed avslutades ett av de mest intressanta samtalen jag lyssnat på under denna bokmässa.

 

Benny Anderssons ”Sorgmarsch”

Benny Andersson har blivit mycket hyllad för musiken till Kristina Lindströms och Maud Nycanders film om Olof Palme, i synnerhet den Sorgmarsch som ligger kvar när filmbilderna är slut och eftertexterna rullar och åskådarna dröjer sig kvar i biobänkarna.

Bortsett från att han är en lysande kompositör och musikmakare, hur kom det sig att just Benny Andersson skrev musiken till filmen? Jag frågade honom.

I själva verket skrev han inte detta ledmotiv direkt för filmen. Han hade skrivit stycket redan innan Kristina Lindström frågade honom om han kunde tänka sig att skriva musik till filmen om Olof Palme. Detta ville eller kunde Benny Andersson inte åta sig just då, sade han.

_ Men sedan ringde Kristina och sa att hon hade lyssnat på Sorgmarsch. Hon frågade om de kunde få använda den i filmen. Det får ni gärna göra, sa jag. Jag blir bara glad. Men när de sa att de ville använda stycket på flera ställen i filmen och lämna det till en arrangör för att få lite variationer sa jag att det var bättre att jag gjorde det själv.

Så blev det. Han lade ned mycket mer arbete på uppdraget än han hade tänkt sig. Men han såg det som ett hedersuppdrag.

_ Jag har otroligt höga tankar om Olof Palme. Jag röstade på honom någon gång. Annars brukar jag rösta på betydligt mindre partier…

Sorgmarsch hette inte så förrän den hade spelats in av BAO, Benny Anderssons Orkester för den cd som släpptes i maj förra året, O klang och jubeltid. Det var ett stycke som Benny Andersson ”bara hade gjort” till sin orkester.

_ Det fanns ingen särskild anledning. Man sitter här och försöker skriva musik och det blir som det blir. Fördelen med instrumental musik är ju att man kan spela in den och känna efter hur den låter.

Den visade sig alltså låta som en sorgmarsch – orkestreringen i slutet av Palme-filmen, med mäktig orgel, är mäktigare än BAO:s cd-version – men det finns också något hoppfullt och ljust i den vemodiga melodin. Benny Andersson skrev också till några andra melodislingor för filmen, men hela tiden med Sorgmarsch i minnet och med element av grundmelodin ”i förklädnad”, som han uttrycker saken.

Nu arbetar han vidare med musiken till den tre timmar långa tv-version av filmen som ska visas i SvT kring jul och nyår.

Sorgmarsch är ledmotivet i trailern för filmen om Olof Palme. Man kan lyssna här.

 

Bokmässan, fredag eftermiddag

Hittills har bokmässan varit till mest för branschfolk – inklusive lärare – men denna eftermiddag har den så kallade allmänheten vällt in. Både luften och intresset tjocknar. Mässan blir mer och mer en fest, om än ansträngande.

Många av de nytillkomna fylkades denna eftermiddag framför Sveriges Radios monter, där Spanarna direktsändes. Dagens spanare var Jessika Gedin (Babel i TV), Göran Everdahl och Jonas Hallberg. Spaningen leddes som vanligt av den eminente Ingvar Storm, som ses på en av bilderna nedan. På den andra bilden ses inte bara människor som lyssnar utan också en som stickar, och lyssnar. Allt är möjligt.

 

Bokmässan, fredag lunch

Ännu tycks inte marknaden för information om Raoul Wallenberg vara mättad. Rätt så, naturligtvis. På fredagen fylldes en av bokmässans största seminarielokaler snabbt med publik inför ett samtal mellan Ingrid Carlberg och Bengt Jangfeldt om 1900-talets kanske störste svenske hjälte. De har ju just kommit ut med var sin stor biografi om Wallenberg, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” respektive Raoul Wallenberg, en biografi. Marja Talgre, nyss pensionerad från Sveriges Radios kulturredaktion och mycket saknad, ledde samtalet.

Skulle gräl uppstå mellan de två konkurrerande författarna? Nej, de enades förstås i all vänskaplighet om det mesta, till exempel om att Wallenbergs verksamhet för att rädda judar i Budapest ändrades radikalt den 15-16 oktober 1944, då Adolf Hitler tog sin hand från marionettregeringen i Budapest under ledning av Miklos Horthy och ersattes av de brutala pilkorsarna.

Just när Ingrid Carlberg lade ut texten om detta ramlade Bengt Jangfeldts bok ned från bordet. Makterna, konstaterade båda. Jangfeldt gav ett förfärande exempel på pilkorsarnas terror: judar och andra som nazisterna fann misshagliga buntades ihop tre och tre, ”som sparris”, och fördes till randen av Donau, där människan i mitten sköts till döds (det gällde att inte slösa med kulorna) varefter människoknippet knuffades ned i floden. Stadens gravplatser var vid denna tid fulla…

Hur många människor räddade Raoul Wallenberg? Ingen vet exakt, och det är på många sätt bara en definitionsfråga. Och i själva verket är frågan ointressant, ansåg både Carlberg och Jangfeldt. Det handlade om tusentals om inte några tiotusentals. Gott så.

Efteråt signerade båda sina böcker, som kommit ut på olika förlag. Mässpriset för Carlbergs bok var 200 kronor, för Jangfeldts 230. Skillnaden i pris märktes inte i försäljningen, båda signerade lika många. Men kön framför Bob Hansson, grannen vid signeringsbordet, var längre. Han signerade sin Det sista vi har är våra kroppar. En roman om kärlek och krig.

Bokmässan, torsdag kväll

Så gick ännu en dag ifrån oss och jag tillbringade den i sin helhet på bokmässan i Göteborg. Sämre kunde jag ha haft det, mycket hade jag erfarit och upplevt. Ändå: visst var det synd att jag inte fann tid att lyssna på Björn af Kleens intervju med Jan Gradvall i Expressens monter denna torsdag eftermiddag.

Dessbättre kunde jag följa evenemanget någorlunda via twitter och senare se det i sin helhet på nätet. Här.

Det var ett väldigt otypiskt bokmässevenemang eftersom det handlade om en bok som inte skrivits och inte kommer att bli skriven och inte kommer att ligga i några boktravar på någon bokmässa: Jan Gradvalls länge och väl planerade bok om rockbandet Kent från Eskilstuna.

Hur kom det sig att Gradvall i november förra året lade ned ett projekt som han inte borde kunna misslyckas med: att på uppdrag av Sveriges mest prestigefyllda förlag skriva en bok om Sveriges största och tillika mest hemlighetsfulla rockband, ett band som han hade fullständig access till, och stöd av? Han satt, som han själv uttrycker saken, på ett material som verkligen borde bli en bok.

Jan Gradvall gav ett enkelt svar. Han kom fram till att han helt enkelt inte gillar rockbandsbiografier. Han ville egentligen inte göra en rak biografi om Kent, vilket alla inblandade önskade. Han ville göra s i n bok om Kent snarare än Boken om Kent. Ungefär som Bengt Ohlsson enligt Gradvalls uppfattning hadel lyckats koka ned ett omfattande material om Margot Wallström till en tunn, dramaturgiskt skicklig berättelse om henne.

_ Så långt kom inte jag. Det jag ville göra i huvudet lyckades jag inte få ned på papper.

Han hade lämnat in sextio procent av boken innan han själv satte stopp. Han hade kommit till en insikt.

_ Jag kan journalistik. Det är jag bra på. Men jag tror inte att jag kan skriva böcker. Det är ett annat sätt att tänka. Ja, jag hade kunnat häfta ihop mina intervjuer (med Kent), eller nöja mig med de sextio procent jag skrivit. Men jag kände att det inte hade blivit bra.

På frågan om journalister skriver alltför många böcker påpekade Jan Gradvall något mer allmän intressant. Av alla de böcker som presenteras på denna bokmässa säljer nio av tio mindre än 5 000 exempler. De flesta hamnar i det som Olof Lagercrantz, Dagens Nyheters legendariske kultur- och chefredaktör, kallade ”den stora makulatorgraven”. Om det är något bestående man är ute efter är det inte säkert att det är bättre att sträva efter att skriva en bok än att skriva bra journalistik.

_ Det man skriver journalistiskt sparas digitalt och blir därmed förevigat.

Ja, kanske låg Jan Gradvalls effektiva, koncentrerade journalistiska språk i vägen för bokskrivande, medgav han. Journalistik handlar om att effektivisera, täta. Att skriva bok handlar mera om att breda ut sig.

Så sant. Så svårt.

Klart att Gradvall hade velat ha skrivit den stora boken om Kent. Men han ville inte skriva den och hoppade av. Kanske är det så att flera stora bokprojekt borde avbrytas innan de genomförs bara för att det är roligt att ha genomfört dem.

Men möjligen, antydde Jan Gradvall i slutet av intervjun med Björn af Kleen, kan det bli en artikel av hans penna om varför det inte blev någon bok om rockbandet Kent. Och det första kapitlet i den ofärdiga boken är faktiskt ganska bra…

 

 

Bokmässan, torsdag fm

När man sitter i en monter på Bokmässan (som jag gör då och då, Söderbergsällskapet, B07:80) träffar man många intressanta människor. Denna morgon passerade en påfallande glad ung kvinna som berättade att hon håller på att utbilda sig till lärare för att hon tycker om att träffa tonåringar. Den allvarsamma leken hade hon redan läst. Vi rekommenderade Förvillelser.

Några minuter senare kom två lika glada äldre Smålandsfödda damer – systrar mitt i den gyllene 80-årsåldern, visade det sig – och berättade att de varit lärare under hela sitt yrkesliv, i Örebro. Entusiasmen och glädjen lyste om dem, både över Hjalmar Söderberg och Bokmässan. ”Ni får inte sluta”, sade Inger, den ena systern. Gunnel, den andra systern, höll med. Sedan tog de varandra i handen och vandrade vidare.

Och under en kort promenad på mässgolvet stötte jag ihop med Dag Sebastian Ahlander. Han såg verkligen ut som en glad gubbe och den prydliga flugan under hakan  guppade trivsamt när han log med hela  ansiktet och pekade på sin nya bok, som tronade överst på ett bokbord. Boken heter mycket riktigt Handbok för glada gubbar (med undertiteln sådana som syns i en ocean av sura gubbar). Den har sålts mer än någon av hans tidigare böcker, meddelade Dag Sebastian. 13 000 hittills. Några timmar senare skulle han framträda tillsammans med den trivsamma veterankolumnisten Cecilia Hagen från Expressen på ett seminarium om att vara glad även som pensionär.

Inte överraskande stötte jag kort efter detta möte ihop med Cecilia. Världen är liten på Bokmässan.

PS. Och vad tror ni Dagens Nyheters ”husbibliotekarie” Jenny Lindh, som svarar på frågor om böcker och författare varje lördag i DN, svarade när hon i ett monterframträdande på torsdagen fick frågan om vad hon säger till den som vill få råd om ”en bra bok”?

_ Hjalmar Söderberg. Spelar ingen roll vem som frågar. Han funkar för alla.

Bokmässan, onsdag kväll

Kaos men också en lugn förväntan präglar Bokmässan kvällen innan den öppnas. Det sågas och sorlas, målas och spikas. Små eltruckar lastade med böcker kryssar fram mellan ofärdiga montrar. De stora förlagen har redan sina böcker på plats. Utställare från mindre förlag, organisationer och föreningar kämpar med shoppingvagnar och småpirror fyllda med allt de vill visa upp. Mitt i detta kaos vet alla trots allt att allt, eller i varje fall det mesta, kommer att vara på plats torsdag morgon.

Torsdagens seminarieprogram inleds stilenligt med att Litteraturutredningens slutbetänkande presenteras. Man kan lugnt utgå från att det kommer att diskuteras ordentligt under de följande dagarna. Men ett annat seminarium vid samma tid lockar mig mera, Denna dag, ett liv. Det ska handla om den 16 juni 1904, den dag då Leopold Bloom till synes planlöst går omkring i Dublin i James Joyces roman Ulysses, som i våras kom ut i kom i nyöversättning av Erik Andersson. Det lockar mig inte bara för att Andersson själv deltar utan också för att hans samtalspartners är litteraturvetaren Sara Danius och den mångsidige och välskrivande journalisten Jan Gradvall.

Zlatan och Strindberg – oss värstingar emellan är en annan intressant seminarierubrik. Det ska handla om lättlästa versioner av dels verk av August Strindberg dels David Lagercrantz´ hyllade bok Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Bara en halvtimma senare diskuterar Strindbergsforskaren Björn Meidal, skådespelerskan Anna Pettersson och regissören Sara Gieste Fröken Julie idag med utgångspunkt i den förstnämndas enkvinnasföreställning på Intima teatern av August Strindbergs drama.

Och efter lunch får det bli ett seminarium om Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, ”en mystiker som inte predikar”. Jag hoppas kunna avsluta dagen med ett seminarium om den svenska kulturjournalistikens historia med anledning av Åke Lundqvists nyutkomna bok Kultursidan, som handlar om Dagens Nyheters kultursida. Semninariet har fått den fyndiga titeln Från Strindberg till Strage, alltså från en August till en Fredrik.

Vid sidan av seminarierna bjuder många utställare på utomordentliga monterprogram som faktiskt i många fall kan vara ännu intressantare än seminarierna.

Fortsättning följer.