Vilhelm Moberg i Kalifornien

I år (2003) är det femtio år sedan Vilhelm Moberg (1898-1973) gav ut sin sista större roman, Din stund på jorden (1963), ett djupt personligt, i långa stycken självbiografiskt verk som blivit nästan lika älskat som hans utvandrarepos, vars första del av fyra kom ut 1949 och sista del tio år senare.

En stor trötthet hade kommit över honom när han hade fullbordat utvandrarromanen, skrev Moberg i en artikel långt senare. Tröttheten blev en outhärdlig plåga som bara kunde botas med arbete. I en intervju 1967 berättade författaren att han en natt hade drömt om sin äldre bror Hjalmar, som dog 1909, 18 år gammal. I drömmen sade Hjalmar: ”Du är den ende som minns mig, som vet att jag har levat. Skriv om mig!”.

Detta är den ena av två viktiga utgångspunkter för Din stund på jorden.

Den andra är Kalifornien, där Vilhelm bodde när han skrev de två första delarna och en stor del av den tredje delen av utvandrarsviten. En av miljöerna i Din stund på jorden är Laguna Beach, en av de kaliforniska städer vid Stilla havet där Moberg bodde. Han placerar huvudpersonen i Din stund på jorden, Albert Carlsson på den adress – 150 Cleo Street – han själv bodde på i denna stad, dock i ett hotell som inte existerat men som författaren ger det symboliska namnet Eden hotel.

Men berättelsen om Vilhelm Moberg och Kalifornien börjar i en annan stad drygt 60 mil längre norrut.

xxx

Havsvinden drar friskt och ganska kyligt över den flera kilometer långa stranden som böjer sig i en gracil bukt vid Carmel. Ingen badar, men hundar skuttar lyckligt efter kastade bollar. Några barn försöker flyga drake och längst där uppe vid den låga branten nedanför ett värdshus har ett bröllopsfölje trotsat vinden för att se ett ungt par växla ringar. En cellist och en violinist gör sig redo för att försöka överrösta vinden och havet.

Vilhelm Moberg hade inte känt igen sig men säkert uppskattat folklivet. En dag som denna hade nog inte ens han tagit ett bad. Det hade han annars för vana att göra så ofta vädret tillät under den tid han bodde här för drygt sextio år sedan, bara några hundra meter från den sydligaste delen av bukten. Här skrev han de två första delarna av sitt utvandrarepos, Utvandrarna och Invandrarna.

Hösten 1948 hade han samlat tillräckligt mycket material för att kunna börja skriva sitt epos. Han behövde en lugn plats för sitt arbete. En moster som hade utvandrat till USA och bodde i San Francisco rekommenderade Carmel. Staden etablerades i början av 1900-talet och blev en tillflyktsort för författare och konstnärer som Robert Louis Stevenson, Sinclair Lewis, John Steinbeck och Ansel Adams.

Moberg och hans familj kom med tåg till Kalifornien från Mellanvästern en morgon i november 1948. Den då femtioårige författaren blev omedelbart förälskad i delstaten. Efter ett återbesök tolv år senare skrev han i Dagens Nyheter:

”Vi hade plötsligt kommit till en lustgård. — Runt omkring den ljuvligt blommande dalen reste sig mäktiga berg, liknande blå jättevågor som stannat till och stelnat under sin gång över havet. Och över detta landskap av sällsamt frisk grönska sken solen från en sky, som öppnade sig renare och klarare än någon annan himlakupa jag sett välva sig över jorden. Synen uppväckte mina föreställningar om det Eden som jag hade läst om i Bibelns första kapitel.”

Familjen slog sig alltså ned i Carmel på Monterey-halvön, en stad som vid den tiden hade drygt 5 000 invånare, i ett hyrt hus som fick en särskilt betydelse för Moberg. Efter sitt återbesök i staden 1960 skrev han:

”1948-1949 hände mig i detta hus det lyckligaste som kan hända en författare i egenskap av författare: jag fick vara med om ett långvarigt arbetsrus, ett rus av skrivandets ljuvlighet och pina, som varade nära ett helt år. Varken förut eller efteråt har jag upplevt någon motsvarighet till det. Jag har väl glömt pinan, mödan, ansträngningen, arbetssvårigheterna, jag minns bara ljuvligheten: jag minns att det gick så lätt att skriva. När jag vaknade om morgnarna längtade jag bara efter att få sätta mig till skrivmaskinen. Men innan jag satte i gång hämtade jag ytterligare stimulans till arbetet från havet, som ligger bara ett par hundra steg från huset: jag gick ner till stranden och lät vågorna spola över mig några gånger. Och när jag sedan blev trött om kvällen sköljde jag bort min trötthet i Stilla havets vatten.”

Vilhelm Moberg beskrev redan 1949 sina bad mer detaljerat i Svenska Dagbladet. Vattnet var ”salt som sillake” och vid denna tid på året så kyligt att det kändes ”som om man rullade sig naken på enris” när man kastade sig i.

Han berörde också de starka strömdrag som gjorde det omöjligt att simma. Någon av de första gångerna han gick i vattnet hade han begått misstaget att vända ryggen åt havet under några ögonblick. En väldig våg hade slagit omkull honom och kastat honom sju-åtta meter upp mot stranden och sedan dragit honom med sig ett gott stycke tillbaka igen. ”Jag slapp undan med en kontusion på ena knäet. — Den gången satte sig Stilla havet i respekt hos mig för alla tider; jag vänder det aldrig mera ryggen under badning”.

Denna dag drygt sextiotre år senare bryts vågorna kanske trettio meter ut innan vattnet skummande och med stor kraft fortsätter in över den flacka stranden. De är stora nog att väcka respekt.

I mars 1949 reste Vilhelm Mobergs hustru och barn hem till Sverige. Författaren stannade kvar ensam i ett halvår för att skriva vidare på Utvandrarna, den första delen av det som skulle bli ett fyrabandsverk. Ungefär tre fjärdedelar av de fyra böckernas sammanlagt 2 093 sidor är enligt Moberg själv skrivna i tre kuststäder i Kalifornien – Carmel, Monterey och Laguna Beach.

I brev hem till familjen berättade Moberg ganska utförligt om sitt liv och arbete i Carmel och Monterey. Breven andas ofta saknad, framför allt det första brevet till hustrun, som han skrev den 22 mars 1949. Han berättar hur han hittat den fyraårige sonen Björns gamla avlagda skor i det nu tysta huset i Carmel.

”Då var det nästan som om jag ville gråta ett slag, så saknade jag honom. Och du tror väl inte att jag kastade ut skorna? Ånej, de står på mitt lilla skrivbord häruppe nu, de är min maskot. Tala om det för honom!”

Man erinrar sig en passus i Utvandrarna. Kvällen innan de ska lämna Korpamoen i Småland hittar Kristina ett par utslitna kängor i en säck som skulle med på resan. Det var den döda dottern Annas skor. Kristina hade kastat bort dem för att de var så slitna, men ”Karl Oskar hade tagit vara på dem och lagt in dem i säcken, som skulle åtfölja dem till Amerika…”.

Även i följande brev återkommer Moberg till skorna på skrivbordet och sin längtan efter Björn. ”Saknaden känns nästan fysiskt i kroppen, det gör ont. Jag törs inte gå till de klippor och andra platser på stranden, där vi brukade leka tillsammans – det skulle bli för svårt…”

I ett brev till sin vän Edgar Swenson skrev Moberg att arbetet var hans tillgång och tröst i ensamheten. ”Jag sitter i huset och tittar ut över Stilla Ocean en, medan jag beskriver jordbundna småländska bönders liv och klampande på däcket på ett skepp som seglar över Atlantiska Oceanen.”

Men i breven till sin familj skriver han förstås också om mer vardagliga ting, som att han visserligen äter ett skrovmål på stan varje dag, och mycket frukt, men att han längtar intensivt efter Grisslehamns saltströmming. Han förundras över att man kan köpa konserver med färdiga köttbullar, grisfötter och ”små, goda, kokta nypotatisar”. Han drabbas av tandvärk och är glad över att ha hittat en tandläkare som inte automatiskt drar ut tänderna.

Redan i april skriver Moberg att han bara har några dagars arbete kvar på första delen av romansviten och att han tänker skicka sitt manus till Sverige med Tor Bonnier. Tio dagar senare rapporterar han att han har träffat ”en riktigt kultiverad svensk”, Gustaf Lannestock.

Lannestock var folkhögskolelärare i Sverige innan han utvandrade till Amerika på 1920-talet och gjord sig en förmögenhet i byggbranschen. Han och Moberg träffades på stranden i Carmel, kanske inte så långt från den plats där dagens brudpar lovar varandra evig trohet. Vänskap uppstod. Så småningom översatte Lannestock hela Mobergs verk till engelska direkt från manus.

Moberg besökte regelbundet Lannestocks hem för cocktail och middag. Han uppskattade alldeles särskilt att Lucile Lannestock serverade honom dry martini ur en svensk kaffepanna av koppar. På väg hem från badet i havet brukade han gymnastisera på Lannestocks mjuka gräsmatta i stället för på den hårda sanden i vattenbrynet.

Den 30 juli 1949 postade Vilhelm Moberg det slutgiltiga manuset till Utvandrarna till sitt förlag. När boken kom ut i Sverige befann han sig på havet; han hade anträtt resan hem med båt via Panamakanalen i slutet av september.

Efter ytterligare forskningar, bland annat i USA, började Moberg skriva på den andra delen i utvandrarsviten sommaren 1951 i Sverige, men han fick inte någon riktig arbetsro på grund av de ”affärer” som han engagerade sig i. Han ”var en dåre som kastade bort 3-4 månader på Kejne- och Haijby-affärerna” i stället för att skriva på sin roman, skrev han senare.

Men i början av februari 1952 återvände han till sitt älskade Kalifornien. Än en gång bosatte han sig i närheten av sin vän Lannestocks hem vid havet. Här kunde han koncentrera sig, här var livet enklare, vardagsproblemen inte lika påträngande. I slutet av september kunde han skicka de sista sidorna av Invandrarna till förlaget. Så här skrev han till sin hustru:

”Fyra och ett halvt års arbete slut. Så lång tid är det om jag räknar med materialinsamlingen från våren 1948. Jag vet inte om jag är mest trött eller mest lycklig och befriad. Måste bekänna för dig, att jag många gånger i sommar fruktat att jag aldrig skulle få denna bok färdig – fruktat att krafterna skulle ta slut innan dess. Och en månad nu på slutet såg det mörkt ut. Men jag fick en uppryckning sista 14 dagarna, när jag började havsbada igen.”

Havet alltså, Stilla havet, som Vilhelm Moberg ansåg sig ha så mycket att tacka för. En av de journalister som besökte honom i Carmel, Ruben Karlstedt berättade i Folket i Bild hur Moberg varje morgon gick ned till stranden iförd en urblekt badrock för att sedan dra på sig en gul badmössa ned över öronen och njuta i fulla drag guppande i dyningarna.

Då, för sextio år sedan, var Vilhelm Moberg känd i Carmel, och inte bara för att han badade i havet då ingen annan gjorde det. Nu är det annorlunda. Få jag träffar i Carmel – där Clint Eastwood var borgmästare några år i slutet av 1980-talet och Doris Day fortfarande lever ett tillbakadraget liv – tycks känna till Vilhelm Moberg. Staden är fortfarande idyllisk men präglas nu mera av välbärgad turism, eleganta restauranger och chica affärer och gallerier än av bohemiskt författar- och konstnärsliv. De hus som Moberg bodde och arbetade i är ombyggda till oigenkännlighet eller rivna och ersatta av modernare hus.

Nästa gång Moberg återvände till Kalifornien, i september 1954, slog han sig ned i Laguna Beach, som ligger vid havet söder om Los Angeles och med sina då 6 000 invånare var ungefär lika stor som Carmel. Han flyttade in i ett hus ”endast 30 steg från stranden”. Badmöjligheterna är idealiska, noterar han i brev till hustrun, och alla slags affärer ligger i det närmaste grannskapet. Han inrättar ett arbetsrum på vinden. ”När jag stänger in mig där hör jag bara havets brus och det stör inte”.

Jytte Bonnier berättade mera utförligt om Mobergs arbetsrum i en artikel i nyhetsmagasinet Nutid efter det besök som hon och hennes man, bokförläggaren Tor Bonnier, hade avlagt hos författaren:

”Arbetsrummen ligger på vinden. Han klättrar upp på en stege, som han drar upp efter sig, stänger igen vindsluckan och skjuter för en tvärslå. Där uppe har han bara sällskap av sina romanfigurer: Kristina och Karl Oskar och Ulrika i Västergöhl, byhoran som kallades Gladan och som kom att gifta sig med en präst i Amerika. Henne tycker han bäst om.

Någon har placerat tre stora divaner på vinden. De är fullbelagda med faktiskt bakgrundsmaterial till boken. Där är böcker, pamfletter och massor med anteckningar från biblioteken om svenskarnas insatser och upplevelser under de första åren i Amerika. Där är en gammal svensk kokbok, tillämpad efter amerikanska förhållanden, ett häfte med upplysningar om hur tjänstefolk hade det i USA på 1800-talet, en pamflett om indianupproret i Minnestora 1862, en bok om guldrushen och viktigast av allts mormors gamla bibel.

På ett litet träbord står hans skrivmaskin. Han har två stycken. Den andra står nere i vardagsrummet eller på ett trädgårdsbord utanför huset. Den är reserverad för brev hem till vännerna och familjen, som han står i flitig, daglig kontakt med. Han har energiska rapportörer, som meddelar honom om allt som händer hemma, han läser Dagens Nyheter och Handelstidningen med minutiös noggrannhet, och skulle inte ha någon svårighet att när som helst kasta sig in i den aktuella svenska debatten.”

Moberg var ivrig att få börja arbeta igen när han kom till Laguna Beach. ”Den nya boken har börjat röra på sig i huvudet”. Han känner sig psykiskt utvilad och ”nyfiken på att få veta vad som hänt mina invandrare under de två år som jag lämnat dem åt sig själva”.

Det fyrarumshus som Vilhelm Moberg bodde i på 150 Cleo Street är nu rivet och ersatt med ett nytt och större hus – men med samma bländande utsikt över havet.

I breven till familjen från Laguna Beach skriver Vilhelm Moberg ofta om det härliga klimatet, alla soldagar, den torra värmen och baden som piggar upp och botar hans trötthet. Men han har svårt att hitta en badmössa som skyddar öronen mot vågorna. Han framför ”en vild idé”: kunde hustrun kanske skicka honom en badmössa från Sverige, med luftpost.

I en intervju med Arne Thorén, en av de journalister som kommer på besök, beskriver Moberg Stilla havet som ”min allra bästa vän … som har skrivit både Utvandrarna och Invandrarna” och nu är ”på god väg att fullborda tredje delen av smålandsemigranterna”.

I dag är stranden nedanför Mobergs hus inte riktigt lika gracil och inbjudande som den i Carmel. Sandstensklippor reser sig ur sanden. De är visserligen runda och inte så höga, men de ser ändå lite farliga ut. På en skylt vid den branta trappan ned till stranden varnas för att det kan vara mycket farligt att bada i havet. Kraftiga män med bar överkropp och spänstiga kvinnor med vajande hästsvansar joggar beslutsamt. Här vandrar surfare förbi med sina brädor, och där går en kvinna i mogen ålder med stor hatt och med mobiltelefonen tätt tryckt till örat.

Av Jytte Bonniers rapport att döma blev Moberg snabbt en känd figur i den lilla staden, där han enligt henne kallades ”The Viking”:

”Och den 56-årige författaren gör skäl för namnet. Han är lång, kraftig och ljus med blå ögon som skummjölk. De stillsamma pensionärerna i Laguna Beach känner alla igen den reslige svensken. De lyssnar med skräckblandad förtjusning till hans glada skandinaviska hälsningsrop, när han på långt håll upptäcker stadens original – som är dansk och broder till borgmästaren i Århus. De ryser när de ser honom vältra sig i brottning med Stilla havets bränningar.”

I breven till familjen rapporterar Moberg stolt att han blivit allt bättre på matlagning och att han börjat bowla två kvällar i veckan för en dollar per gång, för motionens skull. Han gör också långa vandringar i bergen öster om Laguna Beach.

Två omständigheter fördystrar trots allt Mobergs tillvaro, dels att han tvingas vara borta från sin familj så länge, dels att kulturlivet i Laguna Beach är begränsat. ”Amerika är tråkigare andligen sett än någonsin”. Men han har gått med i ett operasällskap som då och då hyr en buss och far in till Los Angeles för att gå på opera.

Han tycker egentligen inte om Los Angeles men tar sig in till staden vid ännu ett tillfälle, i november 1954, för att delta i en smokingtillställning för att fira invigningen av SAS:s nya linje Los Angeles-Stockholm. ”Jag hade munspelet med mig förstås”, skriver han, och tillägger att han träffade både statsminister Tage Erlander, som enligt Moberg såg sur ut då de skakade hand, och radiomannen Sven Jerring, som såg gammal och trött ut.

Moberg stannade i Laguna Beach i lite över ett halvår. Han hade avancerade planer på att köpa ett hus i området, dels för att använda som bostad under framtida vistelser i USA, dels som en investering. I februari 1955 hittade hans mäklare ett hus i South Laguna omkring fem kilometer söder om Laguna Beach, ett hus med ”ett förtjusande, lite avsides läge”, rapporterade Moberg till sin hustru.

Men Moberg avstod till slut från köp, mest för att priset blev för högt. ”Gustaf [Lannestock] sa att han bygger ett lika vackert hus för mig i Carmel. Så nu har jag uppskjutit husaffären tills jag kommer hit nästa gång.”

Slutet på vistelsen i Laguna Beach fördystrades inte bara av den uteblivna husaffären utan också av att Moberg under sin sista vecka i staden drabbades av en varbildning i en tand. Han fick ingenting skrivet på sin bok. Därutöver var han arg för att Jytte Bonnier hade utnyttjat ”den förtroliga samvaron” i Laguna Beach för att skriva artikeln i Nutid, som han hade fått sig tillsänt.

Han ignorerar ett brev från Jytte Bonnier i vilket hon ber om ursäkt och skriver i stället ett argt brev till Tor Bonnier. Moberg tycker att artikeln huvudsakligen består av ”ett slags välmenta larv” men att den också på några ställen rörande hans privat- och familjeliv ”som överskrider den gräns där anständiga tidningar brukar hejda sig och veta hut”, däribland en uppgift om det planerade husköpet.

Det var nog inte så mycket innehållet i Jytte Bonniers artikel, som för övrigt publicerades utan att hon direkt angavs som dess författare, som förargade Moberg som just det faktum att han kände sig lurad och förd bakom ljuset. Tor Bonnier var inte bara Mobergs förläggare utan också en mycket god vän. Och det var han som redan 1939 hade uppmanat Moberg att göra allvar av sin plan att skriva en roman om utvandringen till Amerika, en plan som sedan fördröjdes av andra världskriget.

Vilhelm Moberg fortsatte arbetet med den tredje delen av utvandrarromanen, Nybyggarna, i Italien, på sommarstället på Väddö, i Stockholm och i Frankrike innan han äntligen blev färdig med den i september 1956. Manuskriptet till den avslutande delen av utvandrareposet, Sista brevet till Sverige, tillkom enligt Vilhelm Moberg själv i åtta länder i Europa och kom ut på hösten 1959. I ett brev till Gustaf Lannestock i april 1958 beklagar han sig dock.

”Det här landet är för jävligt. Jag ångrar bittert att jag någonsin återvände hit efter sista amerikavistelsen, då jag trivdes så bra i Laguna Beach. Av alla de dumheter jag begått i mitt liv ångrar jag den mest!”

Han återvände en sista gång till Kalifornien sommaren 1960, huvudsakligen för att gå igenom och stryka i Lannestocks översättning av romansviten till engelska. I ett brev till sin hustru från Carmel noterar han att han blir igenkänd i coffee shops och att ”nästan varje människa i Carmel och Monterey tycks ha läst böckerna”. Till en vän, journalisten och författaren Sven Barthel, skriver han:

”Som Du kanske vet så är jag tillbaka nu i mitt dreamland California. Det är här jag trivs bättre än någon annanstans i världen. Jag har arbetat dåligt det sista året, och jag tänkte att Stilla Oceanen skulle ge mig nya injektioner av kraft. Utan hjälp av the Pacific Ocean hade jag ju aldrig kunnat skriva min Utvandrar-roman. — Här springer jag barfota och barhuvad (utan doktorshatt!) på Stilla Havets strand och ibland känns livet ganska härligt.”

Detta var Vilhelm Mobergs sista besök i Kalifornien, men han återvände alltså till detta sitt drömland ännu en gång i romanform, i Din stund på jorden. I ett brev till Gustaf Lannestock i maj 1963 berättar Moberg att han förstås använder sina minnen från de tre år han bodde i Kalifornien och att han i huvudsak lånat miljön från Laguna Beach men att han också tagit ett och annat från Carmel.

Vilhelm Moberg upplevde några av sitt eget livs bästa stunder i Kalifornien. Fascinerande nog var det där – ”medan dånet från havet stiger och sjunker med vågornas rörelser, som andetag ur djupet av världens lunga” – han kunde berätta om småländska bönder och torpare som vågade lämna stenriket och bege sig över ett annat hav för att söka ett annat om än osäkert liv.

(En något förkortad version av denna artikel publicerades  i Dagens Nyheter den 30 mars 2013)