Jules Sylvain

Sensommaren/förhösten 2018 hade jag förmånen att tillbringa några veckor på stipendium i Riva del Sole, som ligger alldeles norr om Castiglione della Pescaia på Italiens västkust. Underbara dagar, fyra minuter bortom pinjeskogen låg havet, Medelhavet. På en gravplats ovanför den lilla staden låg en berömd svensk begravd. Om detta och honom skrev jag en artikel för nyhetsmagasinet Fokus. Så här:

Gravarna ligger tätt, tätt på gravplatsen på en av de allra högsta punkterna i den lilla staden Castiglione della Pescaia vid Medelhavet i den allra sydligaste delen av provinsen Toscana i Italien. Om man tar den smala och ganska branta gången till vänster alldeles efter huvudingången till denna gravplats och sedan tvärt till höger och följer ännu en ganska brant gång når man snart en grav, en sarkofag i gnistrande svart granit med texten ”Jules Sylvain 11.6.1900 – 29.10.1968”.

Jules Sylvain själv ler blygt från ett litet fotografi på sarkofagen.

Han föddes i Stockholm som Stig Hansson, son till Axel och Valborg Hansson, båda framgångsrika skådespelare vid Dramaten. Han debuterade som kompositör i mitten av 1920-talet och blev därefter mer än framgångsrik i genren. Minst 100 av hans omkring 500 kompositioner kan betecknas som evergreens, som Säg det i toner, Med en enkel tulipan, Anna du kan väl stanna, Titta in i min lilla kajuta, Vintergatan, Tangokavaljeren, Klart till drabbning, Det kommer en vår, Jag vet ett litet hotell, Sång om syrsor och En stilla flirt.

Och han dog alltså i Castiglione della Pescaia, som ligger på Italiens västkust 18 mil norr om Rom. Staden har ett förflutet som fiskeby och är numera en välbesökt turistort med långa sandstränder utanför små pinjeskogar. Några kilometer norr om staden ligger den svenskägda semesteranläggningen Riva del Sole.

Själva Castiglione präglas av Borgen, en högt belägen stadsdel med medeltida karaktär nära gravplatsen med Jules Sylvains grav.

Hur hamnade han här?

Jules Sylvain flyttade från Sverige redan 1945, först till Fidjiöarna, där han drev en bananplantage och så småningom till Mallorca, där han bland annat försörjde sig med att spela och sjunga för svenska turister. Men bara något halvår före sin död hamnade han av misstag – han hade egentligen tänkt göra en föryngringsresa till Jugoslavien – i Castiglione och blev förälskad i maten, landskapet och människorna.

Jules Sylvain var homosexuell. I början av 1940-talet adopterade han en ung man av judisk börd, Hans, som var född i Wien. I slutet av juni 1968 skrev han lyriskt om Italien till Hans, som var kvar på Mallorca:

”Ett sådant ljuvligt land, ett sådant ljuvligt språk, ett sånt skimmer av kultiur och finess! Vart man ser, så är det minnesmärken från tusentals år tillbaka — Maten är så god att man måste ta sig i kragen ordentligt för att inte gå upp i vikt för mycket. För att inte tala om de romerska, eller i mitt fall toscanska, gudar som ränner omkring överallt. Jag undrar hur gammal man blir för att inte uppskatta allt detta. Aldrig, aldrig hade jag trott att något sådant var möjligt. Vänligt, kärleksfullt, lättsinnigt till fullkomliga vansinnet…ja ja.”

I ett brev tre dagar senare skrev Jules Sylvain att han hade köpt en fastighet på Via dell´Amore innanför Borgens murar med tillträde 1 september. Den undre våningen hade varit katakomber men fungerade för tillfället som vinkällare, rapporterade Sylvain, och i den övre våningen tänkte han öppna upp en del valv för att få ”ett bekvämt vardagsrum samt ett jättebadrum och fyra sovrum”.

Under ombyggnaden hyrde Sylvain en lägenhet av Riva del Sole, och han berättade stolt för sonen att han hade framträtt med spel och sång inför 1 500 personer på turistanläggningen.

Bara några dagar före sin död fick Jules Sylvain besök i Castiglione av ett TV-team som förberedde ett program om kompositören. I teamet ingick producenten Kåge Gimtell, kapellmästaren och arrangören Mats Olsson och Expressen-journalisten Peter Himmelstrand. Man filmade ingenting, det skulle man enligt planen göra senare, men Himmelstrand spelade in en sammanlagt tre timmar lång intervju med Sylvain om hur hans låtar kommit till, vilka som skrivit texterna, vilka pseudonymer han använt förutom ”Jules Sylvain” (sammanlagt omkring 30) och en hel del om sitt innehållsrika liv.

Han svor som en borstbindare, skrev Kåge Gimtell senare i sin självbiografi ”Kameran går”. Sylvain gjorde klart att han inte tyckte särskilt mycket om Sverige.

_ Jag beundrar Sverige för mycket. Men då jag kommer dit får jag sånt hjärtont så jag måste skynda mig tillbaka hit. Jag vantrivs med förnedrande systemköer och alla stela människor… Jag vill stanna här i Castiglione och dö här. Det kan gå fort. Men det bryr jag mig inte om, sade han enligt Peter Himmelstrand.

Enligt obduktionsprotokollet dog Jules Sylvain den 29 oktober 1968 av en hjärtattack. Kåge Gimtell ger en annan version i sin bok. Till TV-teamet hade Sylvain sagt att han hade drabbats av ett svårt anfall av kärlkramp och att han nästa gång han fick det skulle ta livet av sig. ”Jag står inte ut med smärtorna.”

Sylvain hittades död i sin säng av sin vän platschefen på Riva del Sole. Han hade uppenbarligen sköljt ned en stor mängd av sina hjärtpiller med whisky. På bordet bredvid sängen låg en lapp som vännen tog hand om innan polisen kom. Vännen ringde senare till Gimtell och berättade vad som stod på lappen:

”Förlåt mig, men jag orkar inte längre. Jag måste göra det här. Men jag är hemskt ledsen att jag inte får göra det här programmet. Hälsa mina svenska vänner att jag gärna skulle vilja vara med i programmet. Men det går inte.”

Så småningom blev det trots allt ett TV-program om Jules Sylvain och hans musik, med titeln ”Räkna de lyckliga stunderna blott”, ett ganska torftigt program som sändes första gången den 16 augusti 1969. Jules Sylvains prat illustreras med några få stillbilder av honom i Castiglione, tagna av Kåge Gimtell. Några av Sylvains mest kända låtar framförs av dåtida populära artister, däribland Agneta Fältskog och Björn Ulvaeus, filmade i diverse turistmiljöer. I Sverige.

För den svenska pop- och underhållningshistorien var nog det viktigaste med detta program att Fältskog och Ulvaeus under inspelningen träffades på allvar för första gången. Det skedde under den senares framförande av Titta in i min lilla kajuta. Han sjunger i en båt. Hon hoppar från bryggan ned i hans famn.

Tycke uppstod. Halva ABBA var ett faktum.

Men inte heller Jules Sylvain är bortglömd. Ovanpå hans sarkofag på gravplatsen i Castiglione har någon lagt en liten ros i röd plast.

Jan Malmsjö

I oktober 2017 intog Jan Malmsjö, då 85 år gammal, Målarsalen på Dramaten med Samuel Becketts monodrama ”Krapps sista band”, som handlar om en äldre man som lyssnar på sina gamla rullband och ser tillbaka på sitt liv. Här en intervju jag gjorde med honom för tidningen Senioren inför premiären.

******

_ Dramatenchefen Eirik Stubø kom med förslaget, och jag blev väldigt glad. Visserligen har jag lagt av, numera njuter jag av att se på teater utan att längta upp på scenen. Men just det här förslaget kom faktiskt som en form av välsignelse. Jag ser det som min svanesång. Efter detta är det dags att dra mig tillbaka, säger Jan Malmsjö och häller med en viss stolthet upp kaffe i vackra koppar i sitt vackra vardagsrum med den luftiga utsikten över Nybroviken.

Men han skrattar smittande när jag säger att den här uppsättningen nog inte kommer att bli hans sista.

Efter att ha lyssnat på bandet spelar den åldrade Krapp in ett band där han bland annat bittert hånar sitt 39-åriga jag – för att sedan än en gång spela upp bandet med den 39-årige Krapps berättelse om kärleksmötet i ekan.

Det handlar nog om ensamhet, nostalgi, förfäran över livets gång, kanske meningslöshet – men som vanligt hos Beckett finns där också absurt komiska inslag. Bananer till exempel, och ett bananskal som Krapp egentligen ska halka på, enligt författarens anvisningar.

_ Men det ska jag nog inte göra. Jag har fallit färdigt i livet, säger Jan Malmsjö.

Hur såg hans eget liv ut vid 39 års ålder?

Till skillnad från Krapp har han ingen som helst anledning att håna sitt eget 39-åriga jag.

Det år då Jan Malmsjö fyllde 39 – 1971 – inledde han med en glittrande roll i operetten Csardasfurstinnan på Oscars. Samtidigt regisserade han Leonard Gershers pjäs ”Fri som fjärilen” på Scala-teatern (eller ”var repetitionsvakt”, som han uttryckte saken), och han utsågs av Expressens läsare för tredje gången till årets manlige TV-underhållare.

I september samma år föddes hans och Marie Göranzons son Jonas. Två år tidigare hade de inte bara spelat mot varandra i Vilgot Sjömans ”Pojken i sängen”, de hade också funnit varandra i kärleken och blivit ett par. För sin roll i denna pjäs fick Jan Malmsjö för övrigt mycket beröm av DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson; han hade ”återfunnit sin ursprungsbegåvning av samlad gestaltningsteknik”.

Till yttermera visso återvände Malmsjö i detta sitt trettionionde levnadsår till Dramaten – i en bejublad uppsättning av Stanislaw Ignacy Witkiewicz´ ”Modern”. Efter femton år i branschen var han då väl och lönsamt etablerad som scenartist med tonvikt på underhållning och musicals. Han hade också slagit igenom på Svensktoppen med ”En sång en gång för länge sen” (1967) och varit en av de ledande skådespelarna i TV-teatern.

Nej, här fanns inget utrymme för hån.

Jan Malmsjö kände väl till ”Krapps sista band” när Erik Stubø kom med sitt erbjudande. Han såg Lars Hanson (1886-1965), en av hans stora idoler och förebilder, göra rollen i en uppsättning på Dramaten redan våren 1964, i regi av Bengt Ekerot och med scenbild och kostym av Stig Claesson, Slas.

_ Han var ju nästan 80 år och hade lite svårt med minnet, så sufflösen hördes tydligt lite då och då. Men för mig spelade det ingen roll. Lars Hanson! Denne kraftkarl! Han är den störste i min livstid, till och med större än Laurence Olivier…

Ja, Jan Malmsjö lyser av glädje och stolthet när han berättar att han faktiskt spelade mot Lars Hanson i några uppsättningar. Det hände under Malmsjös första engagemang på Dramaten i början av 1950-talet, efter scenskolan. Framför allt minns han Alf Sjöbergs uppsättning av George Bernard Shaws ”Pygmalion”, där Hanson spelade Professor Higgins och Malmsjö Freddy, som är intresserad av blomsterflickan Eliza. Varje kväll utsattes unge Malmsjö för Hansons svordomar på scenen, utom hörhåll för publiken.

Efter sista föreställningen sökte Malmsjö upp Hanson och frågade om han hade gjort något dumt eftersom herr Hanson hade svurit åt honom. ”Nej nej nej, det är bara mitt sätt att arbeta, förstår du”, svarade Hanson, och Malmsjö imiterar den stores gammaldags, teatraliska sätt att tala.

Och Jan Malmsjö minns sin vän Erland Josephson som Krapp i Målarsalen för tolv år sedan, den Josephson som han träffade första gången redan i mitten av 1950-talet när han kom till Göteborgs stadsteater, den Josephson som kom att bli som en extrafar för den unge, sökande Jan Malmsjö i början av karriären.

_ Han tog hand om mig, pratade med mig, förstod mig och tillrättavisade mig ibland. Det var han som övertalade Ingmar Bergman att ta mig i rollen som biskopen i ”Fanny och Alexander”.

Bergman hade först tänkt sig Max von Sydow i rollen men tröttnat på förhandlingarna med von Sydows agent. Senare beklagade Max von Sydow i ett brev till Jan Malmsjö det inträffade och frågade sig varför inte Bergman tagit kontakt med honom själv direkt…

Cirklar sluts. Nu ska alltså Jan Malmsjö göra samma roll som sin idol Lars Hanson för femtio år sedan och som sin extrafar Erland Josephson för tolv år sedan. Karl Dunér, känd för flera tidigare Beckett-uppsättningar, regisserar och Jan Malmsjö är full av tillförsikt.

_ Det finns en kemi mellan oss, vi trivs väldigt bra tillsammans. Än så länge…

Skratt.

Vad säger dig ”Krapps sista band” nu?

_ Att det inte är roligt att bli gammal. Krapp har ju inget liv. Man kan inte leva på bara minnen…

Själv är Jan Malmsjö inte bitter. Han har levt ett rikt liv, säger han. Han har kunnat göra allt han velat, och han har underbara minnen från hela sitt liv. Ja, bortsett från barndomen då, tillägger han, och talar snabbt om ”den där jäveln”, alltså fadern, som han inte talade med på 20 år.

_ Jag ville inte gå på hans begravning. Men du SKA gå, sa Marie – för att sätta punkt. Hon är så klok… Och hon kan vara så drastisk. På min 85-årsfest sa jag tack, älskade Marie, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig. Vet du vad hon svarade? ”Om inte jag hade funnits hade det funnits någon annan dum jävel som hade tagit hand om dig…”.

Vad är han själv mest stolt över i sin långa, vindlande, breda karriär inom så många områden – dramatik, komik, musikaler, sång, film, underhållning, dans (”men jag har aldrig kallat mig dansare, jag är en mover, jag gör rörelser”), nyårsdikten på Skansen?

Första gången jag ställer frågan nämner han sina två maratonlopp i New York – ett vid 50 års ålder och ett vid 70. När jag en stund senare återkommer med samma fråga upprepar han svaret, nu med tillägget att man inte kan förvänta sig att en kortdistansare som han över huvud taget ska kunna ta sig igenom ett maratonlopp. Därför är han så mäkta stolt över sina maratonlopp. Men dessvärre har han inte kunnat jogga runt Djurgården på länge – ett knä håller inte, några strokes har ställt till det med balansen och han har brutit nacken.

_ En av mina stora sorger i livet är att jag inte kan jogga längre. Det var så skönt när man kände sig deppig att gå ut och springa 40 minuter eller så. Då kändes allt lättare…

Men på scen? Vad är du mest stolt över där?

_ Utom rollen som Albin i ”La Cage Aux Folles” – det var min roligaste tid på teatern – är det väl ”Hamlet”, med Marie, tror jag.

Dramaten, våren 1974, regi Lars Göran Carlson. Georg Rydeberg, en annan av de stora, spelade kungen. Och det var hans sista roll på Dramaten, påpekar Jan Malmsjö, som var en blond och vacker Hamlet.

Marie Göranzon ville inte göra Ofelia till någon ”Tok-Lisa”, sade hon i intervjuer före uppsättningen. Intervjuerna handlade i övrigt ofta om det pikanta i att kärleksparet i Shakespeares drama kunde öva in sina roller över det gemensamma frukostbordet och/eller i den gemensamma sängen.

Tjugo år senare gestaltade paret en betydligt bittrare kärleksrelation på Dramaten, ett äktenskap som hade gått i stå, Strindbergs ”Dödsdansen”.

Jan Malmsjö skämtar bort den givna frågan om hur det känns att leva ut ett hätskt äktenskapsdrama på scenen med sin egen hustru som motspelare. Hur påverkas den egna relationen?

_ Vi klarar ju av allt i pjäsen. Eventuella fnurror i vår relation kan vi klara av på scenen, och sedan går vi hem och tar ett glas rödvin och mår bra…

Marie Göranzon sade för sin del i en intervju inför uppsättningen 1993 att hon aldrig skulle våga vara så elak som pjäsens Alice är mot någon som hon inte tycker om.

_ Det vill mycket kärlek till för att vara elak på en scen.

Jan Malmsjö häller påtår i de vackra kopparna och säger, kärleksfullt och uppriktigt, att Marie ur hans synpunkt är den bästa skådespelerskan i Sverige just nu.

Vi talar ännu en stund om allt han har gjort under sin långa karriär. Så småningom medger han att växelbruket kanske har varit allra roligast. Att ha gjort så många olika saker, och nästan alltid med stor framgång. Han ger ett exempel.

_ En engelsk skådespelare kom till Stockholm och ville träffa mig. Jag spelade Strindberg på Dramaten just då, men vi träffades på Hamburger Börs, där jag sjöng efter föreställningen på Dramaten. Han tyckte att det var väldigt märkligt att han, som hade kommit för att träffa biskopen i ”Fanny och Alexander”, fick möta en man som just hade stått och sjungit med en stor orkester…

Jan Malmsjö sticker inte under stol med att han har detta växelbruk att tacka för att han och hans Marie sedan många decennier bor i den magnifika lägenheten på Strandvägen. Han häller upp påtår i de vackra kopparna.

I hallen hänger en liten affisch för den uppsättning på Scalateatern av ”Pojken i sängen” där de fann varandra, och på en vägg hänger den dolk som Gösta Ekman den äldre bar när han spelade Hamlet på 1930-talet. Jan Malmsjö fick för några år sedan dolken i present av sin gode vän Gösta Ekman den yngre, sonson till Gösta Ekman den äldre.

_ Jag har ju aldrig spelat Hamlet. Men det har du, så du ska ha dolken, sa Gösta. Han var som en lillebror för mig, och han brukade kalla mig sin storebror.

Vid den yngre Gösta Ekmans begravning i våras sjöng Jan Malmsjö ”Vem kan segla förutan vind” vid kistan, och vid minnesstunden på Dramaten några veckor senare sjöng han ”Snurra min jord”, den sång som han gjorde till sin redan för sextio år sedan i kabarén Två åsnor i Göteborg.

Liksom Gösta Ekman har Jan Malmsjö både seglat och snurrat. I en av sina böcker beskrev Erland Josephson honom så här i ett fint porträtt:

”Han har gjort Hamlet, han har gjort Hölderlin, han har gjort komiska dramer och lidande älskare, han har gjort storslagna och halvbra tragedier och halvusla och strålande komedier. När han är privat kan han därför ha svårt att bestämma sig för hur han skall se ut och väljer att inte se ut alls. Han har ett ansikte i ständig beredskap.”