Vittnesbörd om Monica Zetterlund

Denna söndag kunde man dra sig tillbaka från Bokmässans larm till en seminarielokal och titta på film i regi av Svenska Filminstitutet, som fyller 50 år i år. Vem kunde motstå den första filmen, Jörn Donners ”Vittnesbörd om henne”? Där Monica Zetterlund ”sjunger sig genom vardagen” med texter av Beppe Wolgers?

Inte jag. Huvudpersonen så vackert filmad av Gunnar Fischer, en av de allra bästa svenska filmfotograferna – han filmade nästan alla Ingmar Bergmans tidiga mästerverk. Beppe Wolgers texter, så poetiska och vardagliga med ett stort djupt. Torbjörn Lundquists musik, arrangerade av Georg Riedel och framförd av en orkester med några av den svenska jazzens största: Jan Johansson, Arne Domnérus, Bjarne Nerem, Egil Johansen (norrman, men ändå).

(Man kan se filmen på nätet här.)

Det är intressant att se denna film med Per Flys och Peter Birros aktuella spelfilm ”Monica Z” i färskt minne. Donners film spelades in 1962, alltså vid den tidpunkt då Monica Zetterlund i ”Monica Z” just hade kommit till Stockholm och slagit igenom som sångerska.

I Donners film sjunger hon, alltså Monica Zetterlund själv, glasklart, självsäkert, perfekt och ”rak som en fura”, som Eva af Geijerstam uttryckt saken. Filmen är nog ett vittnesbörd om henne, lite försiktigt och inte rakt uttalat. Men:

_ Är du ensam? Är du lycklig?

_ Min dag har inte tid för såna frågor.

Och:

_ Vem är du?

_ Det finns inga hemligheter. Jag är den jag är.

Nog är det Monica Zetterlund som talar i den lilla filmens fiktiva tv-intervju. Den som ställer frågorna är Vilgot Sjöman.

_ Inte visste jag då att de hade, eller skulle ha senare, en kärleksrelation, sade Jörn Donner efter filmvisningen.

Filmen som helhet anser han vara ”camp”, pinsamt dålig. Det är en uppfattning som publiken inte delade.

Jörn Donner berättade också att ”Vittnesbörd om henne” gjordes som ett experiment på initiativ av Ingmar Bergman och den den dåvarande chefen för svensk Filmindustri Kenne Fant, dels för att testa om Monica Zetterlund hade talang som skådespelerska, dels om Jörn Donner var något att satsa på som filmregissör.

Båda befanns inte hålla måttet, då. Men Donner fick bara några månader senare ett kontrakt med Europafilm för att göra sin första spelfilm, och Monica Zetterlund hyllades sju-åtta år senare för sin lysande insats som Ulrika från Västergöl i Jan Troells utvandrarfilmer efter Vilhelm Mobergs romansvit.

Vår bästa tid

Om man nått mogen ålder är det svårt att motstå ett seminarium på Bokmässan med titeln ”Vår bästa tid är nu – eller?”. Undertiteln angav att det handlade om livet efter pensionen.

Seminarielokal G4. På podiet:

Cecilia Hagen, krönikör sedan länge i Expressen – nyss pensionerad – men fortfarande krönikör i Expressen – ”jag fortsätter att arbeta och det är väldigt kul att få fakturera”. Hon har inte överraskande skrivit en bok om att bli pensionär, Kulla-Gullas lilla lila.

Gunilla Hasselgren, husläkare i ”Fråga doktorn” i TV, författare till Din läkarbok mitt i livet – guiden till hälsa.

Marianne Rundström, moderator, känd från TV, 62 år gammal. ”Jag börjar se att jag nu betraktas som äldre på jobbet”.

Gunilla Hasselgren hävdade att det finns en trygghet i att bli äldre.

En bit in i det ganska lättsamma samtalet levererade Cecilia Hagen ett elegant svar på frågan i seminariets titel:

_ Man har väl sett bättre dagar, men det är inget större fel på de nuvarande heller.

Hon talade sig också varm för champagne då och då, tillsammans med nära vänner, samt lite vin till middagen, varje dag.

Läkaren i Gunilla Hasselgren gav sig tillkänna.

_ Ett glas vin kan vara bra. Men jag kan, som läkare, inte rekommendera vin…

Cecilia Hagen, snabbt:

_ Det behöver du inte heller göra till mig…

Man talade också med en viss värme om det som Cecilia Hagen i sin bok kallar ”tantprat” och som lika gärna skulle kunna kallas ”gubbprat”.

Alltså: en del äldres vana att meddela omgivningen vad de gör just nu, typ att meddela kassapersonalen i snabbköpet att ”nu tar jag det här kvittot” och, ännu mer detaljerat, berätta hur de tänker använda de varor de just köpt när de lagar middag.

En liten diskussion uppstod också om att äldre – och för den delen också många yngres – berättar samma historia gång på gång, ofta med samma ordalydelse, ibland avslutat med frågan om de kanske berättat denna historia tidigare.

Ska man då, som vän, svara ja eller nej på denna fråga?

_ Inte varje gång, sade den kloka Cecilia Hagen.

Moderatorn undrade vilken tid i hennes liv hon tyckte var bäst.

Personligen skriver jag under på Cecilias eleganta svar:

_ Jag skulle vilja vara så här, som det är nu. Men mycket längre.

Ett återseende i Göteborg

Sven-Bertil Taube var anledningen till mitt förra besök i Göteborg, i juli. Jag gjorde en intervju med honom – se Veteranens oktobernummer – och noterade att han var så ledigt välklädd, så  c a s u a l. När jag frågade varifrån hans klädintresse kommer blev jag tillrättavisad.

_ Jag har inget överdrivet intresse för kläder. Jag är  k ä n s l i g för kläder, sade han.

Nu ser jag honom igen här i Göteborg. Han sitter på podiet i Sveriges Radios monter och intervjuas  l i v e  av Lotta Bromé i P4 Extra. Givetvis är han lika välklädd, lika casual som i juli, men den här gången i en oklanderlig klubbkavaj.

Han talar om en ny vacker bok om sin far Evert. Sonen har skrivit förordet till boken. När han var liten pojke trodde han att alla pojkar hade pappor som skrev visor, berättar han. Evert drog sig ofta tillbaka till arbetsrummet. Man kunde höra honom testa ackord på lutan, och prova olika tonfall i sina diktrader. Sven-Bertil Taiube illustrerar genom att sjunga ”Rönnerdal han skuttar…” på några olika sätt.

Fniss.

Till boken finns en ljudfil. Man kan trycka på en knapp och få ackompanjemang till någon av 50 Taube-visor så att man själv kan sjunga därtill. Inte så bra som Sven-Bertil Taube, men det är det inte många som kan.

När inslaget är slut och Sven-Bertil Taube ska lämna podiet stryker Lotta Bromé varsamt och beundrande hans grå, välmatade hår. Några damer kommer fram för att tacka honom för alla visor han sjungit, och några vill bli fotograferade tillsammans med honom.

 

Fullt program på bokmässan

Bokmässa igen. Jag bläddrar i seminariekatalogen och i programtidningen och överväldigas av utbudet.  Och som vanligt noterar jag att Finlandsmonterns Arenascen har lysande program, varje dag. Bara under torsdagen vill jag vara där minst tre gånger.

Först när statsvetarprofessorn emeritus Olof Ruin talar om litteratur på svenska från Finland med litteraturprofessorn i Helsingfors Ebba Witt-Brattström, den finländska författaren Agneta Rahikainen och Catharina Söderbergh, som är chefredaktör för Parnass. Det senaste numret av denna De Litterära Sällskapens tidskrift handlar om just finlandssvensk litteratur.

Några timmar senare på samma scen ska Hufvudstadsbladets kulturchef Philip Teir tala om sin romandebut, och ytterligare en timma senare ska Claus Stolpe berätta om sin nya bok som handlar om alla amerikanska presidenter och uppges vara anekdotfylld.

Men jag hoppas också hinna lyssna på Sigrid Kahle, som intervjuades i Veteranen för ett år sedan tillsammans med sin ålderdoms nya kärlek Carl-Göran Ekerwald. (Båda intervjuades om sin kärlek och annat i Veteranen för ett år sedan.)

Två möjligheter finns, först på Internationella torgets scen där Sigrid Kahle samtalar om andra delen av sina memoarer med Bitte Hammargren, f d SvD, nu frilans och en av våra bästa rapportörer från Mellanöstern. Och sedan på ett seminarium tillsammans med Carl-Göran Ekerwald. Där är rubriken ”Från diplomathustru till orientalist” och samtalet leds av Cecilia Uddén, Sveriges Radio,  en annan av våra bästa rapportörer från Mellanöstern.

Som om inte detta vore nog: klockan 16 måste jag välja mellan ett seminarium där kompositören Georg Riedel, författaren Eva Ström och krögaren Carl-Jan Granqvist med flera talar om de böcker de läste när de var små och hur dessa böcker påverkat dem, och ett seminarium med Samfundet De Nio – och där samtliga samfundets ledamöter sitter på podiet.

Men i själva verket kan jag nog bara lyssna på en del av allt jag vill lyssna på. Jag ska också sitta i Söderbergsällskapets monter i De Litterära Sällskapens hörna på mässan tillsammans med några kolleger i sällskapet. Här finns goda verk av och om Hjalmar Söderberg.

Titta gärna förbi om ni besöker mässan. Och på lördag ska jag berätta lite på DELS scen om Hjalmar Söderberg, Gustaf Hellström och en dam de en gång älskade, men inte riktigt samtidigt.

Jan Troells magi

Häromdagen var jag inbjuden att tala om Jan Troell och hans filmer inför fackförbundet Unionens seniorer i Stockholm.

Det var ett sant nöje. Närmare hundra intresserade åhörare som hade egna erfarenheter av kulpåsar fyllda med stenkulor – detta apropå en scen i Troells senaste film, Dom över död man.

Bara en sån sak.

Och åhörare som dessutom rätt förstod att uppskatta den subtila behandlingen av både cigaretter i munstycke och snus i Jans kortfilm Uppehåll i myrlandet från 1964, den kanske bästa kortfilm som någonsin gjorts i Sverige.

Samt förstås en blyg entusiasm inför en av Troells senare skojfilmer, en film med titeln Love 60+ som handlar om mogna tennishjältars kärlek till sporten – men där ingen tennisboll syns i bild.

Ögon tårades också när jag visade ett kort avsnitt ur Troells genombrottsfilm Här har du ditt liv, den scen där Olof försöker lära den unga flickan Maria att cykla. De frusna stillbilderna, storspoven som kommer flygande, ängsladorna som tycks luta sig mot varandra, Olofs och Marias spröda förälskelse. Ren magi.

Ja, det finns mycket att säga om Jan Troell och hans filmskapande. Jag håller tummarna för att han får möjlighet att genomföra sitt nästa projekt, en spelfilm om den finländska konstnären Helen Schjerfbeck (1862-1946).

Troell har ett manus på gång tillsammans med sin vän, den danske författaren Klaus Rifbjerg, och redan i början av detta år tog han själv finstämda filmbilder av åskådare på Schjerfbeck-utställningen på Waldemarsudde i Stockholm – filmbilder som han vill använda som bilder under eftertexterna till den film om Schjerfbeck som han hoppas få möjlighet att göra.