Claes Andersson om döden och lyckan

Så på Bokmässans sista dag kommer man i god tid till seminarielokalen F4 – och studsar inför den långa kön. Så många tonåriga flickor! Så roligt att Claes Andersson drar så mycket publik! Denne finlandssvenske poet, 78 som just kommit med sin tjugosjätte diktsamling (om jag räknat rätt) sedan debuten 1962 och som nu ska tala om detta med poetkollegan Bengt Berg under rubriken ”Det underfundiga åldrandet”.

Tonåringarna längst fram i kön fnissar, och rodnar kanske en aning. Det framgår att de står i kö för följande programpunkt i samma lokal. De väntar på bloggaren och komikern Clara Henry, 21, som ska tala om sin bok ”Ja, jag har mens hur så?”.

Men det blir ändå ganska fullt i lokalen när Bengt Berg drar igång ett underfundigt samtal med Claes Andersson, som vid sidan av sitt omfattande författarskap har gjort karriär som psykiatriker, vänsterpolitiker (kulturminister 1995-98), jazzpianist och, i sin ungdom, fotbollsspelare på elitnivå.

Anderssons nya diktsamling har den fina titeln ”En morgon vid havet – inandning, utandning”. Bengt Berg går rakt på väsentligheterna. Häromdagen lyssnade han på ett samtal med Claes Andersson i den finska montern på Bokmässan, sade han. Samtalet handlade bland annat om döden, sade Berg, och han hade slagits av att ämnet ändå väckte stor munterhet bland åhörarna.

Berodde detta på att åhörarna likt barn valde att fnissa åt det de är rädda för? Eller berodde det möjligen på något slags längtan efter döden?

Claes Andersson börjar med att upprepa något han brukar säga: det finns bara två saker värda att skriva om, död och sex. Men sedan plockar han fram ett citat av Gustaf Fröding: ”Man måste vänja sig vid att vara död”.

_ Det är stor visdom. Om man avskärmar sig från sin egen död förminskar man sig själv i stället för att njuta av sin egen livsupplevelse så länge man kan. Man lever så kort tid och är död så länge. Bengt Berg påpekar att Claes Andersson i en intervju har sagt att meningen med livet är att försvinna.

_ Ja, det anser jag. Det betyder att man inte längre finns som fysisk gestalt. Man kan existera om människor minns en, men efter en tid finns man över huvud taget inte ens i någons minne. Samtidigt är det något trösterikt i detta. Att man lever och dör är en förutsättning för att livet ska fortsätta. Det trösterika är barn, barnbarn och t o m barnbarnsbarn – något fortsätter.

Ja, Claes Andersson försöker i sin poesi skildra livets grundläggande ambivalens, meddelade han. Skräcken, men samtidigt glädjen, i att åldras.

När han besöker äldreboenden brukar han inleda med att konstatera att det är underbart att åldras. Det blir alltid protester, men då brukar han mana sina åhörare att tänka på alternativet, att vara död. Därefter blir det vanligen en bra diskussion på äldreboendet.

_ Det blir protester, men då säger jag: tänk på alternativet. Då blir det en bra diskussion.

Han uppmanas att läsa en dikt om sorgen ur den nya boken. Han gör det, men fortsätter sedan med en mer hoppfull dikt:

 

En morgon vid havet med sol, vind, fåglars rop och vingslag                                                   förstår jag hur vacker världen är

För ett ögonblick upplever jag en så häftig lycka att jag inte vet om jag vågar leva längre

I själva verket har jag redan lämnat allt och väntar bara på att jag själv skall komma efter

Det dröjer en stund och jag har all tid i världen

 

Samtalet fortsätter och handlar bland annat om den nuvarande situationen i Finland och i världen. Claes Andersson skräder inte orden:

_ Det går inte att värja sig mot allt som händer, det går inte att dra sig undan. Att idag bo i Finland och se att vi har en utrikesminister som öppet visar sitt förakt för flyktingar och de som söker sig till Finland. Den nuvarande ledningen är demokratiskt vald, men det är förfärligt att få uppleva detta i mitt land.

Men sedan är det dags att lämna lokalen för något helt annat. Tonårsflickorna stormar in.

 

Ja, varför inte bygga en radiostudio på Bokmässan?

På väg till Bokmässan i onsdags lyssnade jag på ”Nordegren och Epstein” i P1. De talade om mässan. Thomas Nordegren framförde en viss kritik mot Sveriges Radios direktsända mässprogram, inför publik, med usel ljudkvalitet. Varför bygger de inte en riktig radiostudio i mässhallen?

För atmosfärens skull, föreslog Louise Epstein, men jag höll med Nordegren. Det blir inte njutbart för radiolyssnarna att få favoritprogrammet förstört av sorl och allt möjligt annat i bakgrunden. Ännu mera höll jag med i fredags morse, jag lyssnade på P1 Morgon innan jag tog spårvagnen till mässan.

Den utomordentlige programledaren Johar Bendjelloul intervjuade Kerstin Ekman om hennes nyutkomna bok om naturforskaren och Linnélärjungen Clas Bjerkander, som aldrig nådde någon ryktbarhet. En ekande ödslighet låg som ett filter över den intressanta intervjun, Bendjelloul och Ekman var uppenbarligen ensamma på scenen i SR:s monter, kanske med någon tekniker, men i bakgrunden hördes steg och dunsar, det svischande ljuder av något elfordon på väg med ännu flera böcker till någon monter.

Men intervjun var som sagt intressant, som alltid när Kerstin Ekman intervjuas om sina böcker och sitt skrivande. Hon hade blivit förälskad i honom, för hans kärleksfulla beskrivning av växter, och för att han var rolig. Och så ville hon visa att det hände mycket ute i landsorten också under 1700-talet, i detta fall det Västergötland, inte bara i huvudstaden.

Nej, hon var inte alls frestande att fylla ut fakta om denne Bjerkander med romanfabulerande, hon såg det nog som en utmaning att berätta om en människa endast med utgångspunkt från fakta. Med åren har hon ju utvecklat en viss skicklighet i att skriva romaner.

I intervjun berördes finstämt åldrande och försvinnande, och hur nära man kan komma en människa, egentligen. Kerstin Ekman hade känt en viss närhet till Bjerkander, berättade hon, när hon i sin hand fick en av de nattvardskalkar denne använt i sitt värv.

Jag försökte undvika SR:s monter under lördagen, men på eftermiddagen fann jag mig ändå stående vid montern då man skulle spela in ett kommande avsnitt av underhållningsprogrammet ”Bästa minnet”, inför publik. Det berodde inte på att jag tycker att själva programmet är oemotståndligt, men nu skulle tre favoriter delta: Svante Weyler, Erik Blix och Barbro Hedvall, den senare nu med nya uppseendeväckande stora och mycket runda glasögon.

Det blev en livlig, rolig inspelning – trots att det även på plats stundom var svårt att höra vad som sades. Här ska inte mycket mer avslöjas om programmet än att Barbro Hedvall fick tillfälle att uttrycka sig negativt om det numera nedlagda Folkhälsoinstitutet. Vad folkuppfostran beträffar räcker det så bra med henne själv och Magdalena Ribbing, slog hon fast med vanlig emfas, och kanske lite självironi.

Men allt skulle bli ännu bättre med en riktig studio på mässan!

En torsdag på Bokmässan

Bokmässan börjar alltid så behagligt trevande, liksom prövande. Torsdag – och allt är ännu nytt, mattor och boksidor osolkade, till och med de inplastade ostmackorna har en viss fräschör. Vi vet att detta inte kommer att gälla länge till – men låt oss njuta av den relativa friden så länge den råder.

Där hejdar sig Peter Englund i steget på väg till ett seminarium, och där nickar Per Svensson, den elegante sanningssägaren i Sydsvenskan. Där ler Josefin Olevik med hela ansiktet, med rätta, när tidskriften Fokus presenterar Den Svenska Kulturens 75 mäktigaste personer. Listan kan ifrågasättas, den leder till diskussioner och meningsutbyten – och det är väl själva meningen.

Varför hamnar Cilla Bankö på trettioåttonde plats och Kerstin Ekman på trettionionde? Varför inte tvärtom? Och Riksettans Jörgen Persson, som inte är närvarande på mässan, listar på Facebook ett antal personer som inte alls är med på listan men som borde vara det. Förstås. Och Jan Guillou rasar över att han över huvud taget är med…

Apropos Fokus: i veckans nummer finns ett fantastiskt fint, ja lysande porträtt av Jörn Donner, taget av den unge fotografen Bezav Mahmod med anledning av att denne Finlands meste Sverige-kännare, med mera, lunchintervjuas – ja, av mig – inför sin kommande Sverigebok.

Jag hamnar i en stol vid Sveriges Radios monter, varifrån man direktsänder vissa program, dock inte vid mitt besök. I stället försöker Marie Lundström egga oss som ändå sitter där att unisont läsa in några meningar att sändas som lockbete – ”ett köttben” – för programmet ”Lindströms bokradio” lördag morgon. Av någon anledning uppmanar Lindström och hennes producent oss att ta av oss skorna så att det går lättare för oss att skandera det de vill att vi ska skandera, vilket är ”Känn ingen sorg, Göteborg…”.

Nej. Jag vill inte. Programmet blir säkert bra ändå.

När mässan stängts för dagen minglar jag en stund vid De Litterära Sällskapens scen – innan jag går vidare till Det Stora Förlagets mingel högt över staden, där jag bland annat kramar Stina Wirsén i ett kärt återseende och hjälper litteraturvetaren och tangodansaren Birgitta Holm till ett glas rött vin.

Stort intresse för Söderberg och Strindberg

De föredrag om Hjalmar Söderberg och August Strindberg som Söderbergsällskapets ordförande Nils O Sjöstrand höll på DELS´ scen på Bokmässan på torsdagsmorgonen blev mycket välbesökta.

Nils inledde med att understryka den stora skillnaden i de båda författarnas produktion, vad omfånget beträffar. Strindbergs samlade verk omfattar 72 volymer, den pågående utgivningen av Söderbergs Samlade skrifter blir 17 volymer. Söderberg sade och skrev ofta att Strindberg var hans ungdoms ”stora bloss”. Den äldre författarens genombrottsroman ”Röda rummet” var en inspirationskälla för Söderbergs debutroman ”Förvillelser” (1895), och det finns likheter mellan den förres ”Tjänstekvinnans son” (1886) och den senares ”Martin Bircks ungdom” (1901).

Söderbergs beundran för Strindberg framgår också av den recension av dramat ”Fröken Julie” som han skrev 1888 för Dagens Nyheter. Dessvärre publicerades aldrig den nu förkomna recensionen, men av vad Söderberg berättat om den framgår att han, till skillnad från nästan alla andra dåtida kritiker, uppskattade vad han såg. Söderberg var alltså i detta före sin tid, numera anses ju ”Fröken Julie” vara ett av Strindbergs bästa dramer.

Med åren ersattes dock Söderbergs beundran av kritik och oförståelse, framför allt för Strindbergs tilltagande religiositet. En av anledningarna till att Söderberg under de senaste decennierna blivit alltmer uppskattad och läst beror enligt Nils Sjöstrands uppfattning på att det svenska samhället sekulariserats.

Söderberg och Strindberg träffades tre gånger, den första gången under en båtutfärd, då de inte kände varandra. Söderberg var då mycket ung. När Strindberg tappade sin tändsticksask tog Söderberg upp den och överlämnade, djupt rodnande som en ung konfirmand, enligt egen utsago.

1905 träffades de två gånger sedan Strindberg i ett brev till författaren Algot Ruhe, generationskamrat med Söderberg, uttryckt en önskan om att få träffa några av tidens unga författare.

Det blev ett lyckat möte som slutade med att Strindberg lade bort titlarna med de unga, skrev Söderberg långt senare. Söderberg var lite ängslig inför mötet eftersom han hade skrivit lite kritiskt om några av Strindbergs verk, men den äldre författaren hade under kvällen kallat Söderberg Martin Birck, vilket förstås tydde på att han åtminstone kände till Söderbergs roman. Även ett andra möte mellan Strindberg och de unga blev angenämt.

Och nu delar de två författarna, eller i alla fall deras respektive sällskap, monter på Bokmässan i Göteborg.

 

Bokmässan börjar med Söderberg och Strindberg

Sista veckoslutet i september. Bokmässa i Göteborg, där hösten fortfarande är sensommar och löven knappt börjat ändra färg. Än en gång tänker jag rapportera om ditt och datt från denna mässa.

Jag bläddrar i seminarieprogrammet. Kerstin Ekman om en undanskymd 1700-talsförfattare. Cilla Naumann om moderskap – med anledning av sin med rätta så hyllade senaste roman. Cecilia Lindqvist om ett annat Kina, det Kina som hon tillsammans med sin dåvarande man Sven mötte i början av 1960-talet, ett land som nu tycks ofattbart fjärran i både tid och rum. Ryssland och den nya världsordningen med Masha Gessen och Anna-Lena Laurén – kan det bli mer insiktsfullt?

Men jag börjar ändå denna messdag framför De Litterära Sällskapens scen, och det beror inte bara på att jag kommer att vistas en hel del den monter mitt emot scenen som Strindbergssällskapet i år delar med Söderbergsällskapet. Så lämpligt att just dessa två Stockholmsförfattare får dela monter, och så lämpligt att föreläsningsserien på DELS´ scen inleds med två betraktelser av Söderbergsällskapets ordförande Nils O Sjöstrand om ”Hjalmar Söderbergs syn på August Strindberg”. Den första har undertiteln ”Hänförd beundran”. Den andra har undertiteln ”Kritik och oförståelse”.

Och visst ska det bli intressant att se vilka som kommer till vår monter för Strindbergs skull och vilka som kommer för Söderbergs skull, och framför allt vilka samtal som kan komma att uppstå…

Bokmässan har i år lanserat en utmärkt app där man kan skapa sitt eget mässprogram med hjälp av det officiella seminarieprogrammet, monterprogrammen och programmen på alla de olika scener som finns på mässan. I mitt app-program för torsdagen finner jag noteringar om Jean Sibelius, humlor, Po Tidholm, finska krigsbarn och Karl Marx – bland mycket annat. Allt kommer jag inte att hinna med, i synnerhet som jag ju kommer att stå en del på Söderbergsällskapets sida i den monter vi delar med Strindbergssällskapet.

Kom gärna förbi, om ni är på plats.

Tore Johnson – bilder från Paris

Lars Forssell skrev något mycket vackert om fotografen Tore Johnson efter dennes alltför tidiga död vid 52 års ålder 1980:

Han gick genom livet som en människa. Tog bilder av allt. Det var ingen som tänkte på honom som fotograf.

Nu ställer Nordiska museet ut ett antal av de bilder Tore Johnson tog i Paris i slutet av 1940-talet och början av 50-talet, då staden var sliten, nedgången, ruffig, ännu präglad av en efterkrigsstämning, men också bilder som han tog senare under 50-talet och i början av 60-talet.

Ja, han gick genom staden som en människa, han dolde inte sina sympatier för de svaga, de utsatta, clocharderna. Två unga flickor betraktar nyfiket en uteliggare som rakar sig vid Seine, en lång rad lunchlediga står på parkett lutade över en mur när ett gäng brandmän bär upp en ung kvinna som uppenbarligen just tagit livet av sig i samma flod, en gammal kvinna i en säng i en mer än fylld sjukhussal ser strängt rakt in i Tore Johnsons kamera.

Han kan berätta en hel historia i en enda bild, om en flicka som talar med sin hund efter att ha köpt en baguette, om en man som fundersamt lutar sig mot ett träd när framhjulet på hans bil vikt sig, om en pojke som tröstar en annan vid en husknut.

IMG_3681

 

 

 

 

 

 

 

 

Tore Johnson var den mest bohemiske i det berömda fotokollektivet Tio fotografer, som växte fram ur utställningen Unga fotografer 1949. Fotohistorikern Per Lindström skriver i en introduktion till utställningen om Tore Johnson som fotograf:

Hans stil beskrivs bäst som humanistisk och präglas av en känsla för både livets och fotografins halvtoner – något som hade ett pris i form av en ofta förödande  självkritik som gjorde att han hellre tvekade än chansade.

Många bilder på utställningen är väl kända och ofta sedda, men här – och i ännu högre grad i den bok som Nordiska Museet samtidigt ger ut – finns också bilder som aldrig tidigare setts. Allt är vackert nykopierat från originalnegativen, som nu ingår i museets fotoarkiv.

Lite som en överraskning har de ansvariga för utställningen – curatorn Amanda Creutzer och Jonas Hedberg från museets arkiv – i en dörröppning monterat en charmig bild i stort format som den unge Tore Johnson tagit av sig själv i en spegel, en selfie innan företeelsen fanns.

IMG_3676

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid invigningen berättade Tore Johnsons son, filmaren Olof Johnson (som förstås är döpt efter huvudpersonen i farfar Eyvind Johnsons fyrabandsverk Romanen om Olof) charmerande om hur han i slutet av 60-talet, då han var sex-sju år gammal, hade fått hjälpa sin far i mörkrummet, hur solljuset över karparna i dammen på Centralbadets gård stod i stark kontrast till mörkret i mörkrummet, hur fascinerande det var för en liten pojke att se ett porträtt sakta växa fram på det virvlande fotopappret i framkallningsvätskan, om stoppbadet och om sin uppgift att transportera bilden till sköljen och vidare till torken, där det var roligast att titta på den välpolerade torktrumman, så lämplig att göra roliga grimaser framför.

Efter Tore Johnsons död i en hjärtinfarkt 1980 bestämde sig Olof Johnson för att resa med sin kamera till Paris. Även han ville upptäcka staden, skildra den. Han stannade inte länge, han tyckte att Paris var en skitstad, och när han tittade närmare på sina bilder fann han att han hade sökt samma motiv som sin far.

Jag tar en bild på Olof Johnson bredvid utställningens ingångsbild, som visar en ung Tore Johnson sittande på en trappa, sannolikt någonstans i Paris. Marianne Johnson gör samma sak. Hon var Tore Johnsons hustru innan han försvann alltför långt in i spriten, hon är mor till Olof Johnson och hon arbetade i över femtio år, från 1952, som scripta i ett mycket stort antal svenska filmer. Ni har sett många av dem.

Hon talar mycket varmt om Tore Johnson.

IMG_3702

 

 

 

 

 

 

 

 

Missa inte denna vackra utställning. Den pågår till den 8 maj 2016.

Fotnot: Lars Forssells vackra formulering är ett citat från en intervju med honom i Nils Claessons och Timo Sundbergs dokumentärfilm för Tv2 1986 om Tore Johnson, Man som rakar sig vid Seine.