Claes Andersson om döden och lyckan

Så på Bokmässans sista dag kommer man i god tid till seminarielokalen F4 – och studsar inför den långa kön. Så många tonåriga flickor! Så roligt att Claes Andersson drar så mycket publik! Denne finlandssvenske poet, 78 som just kommit med sin tjugosjätte diktsamling (om jag räknat rätt) sedan debuten 1962 och som nu ska tala om detta med poetkollegan Bengt Berg under rubriken ”Det underfundiga åldrandet”.

Tonåringarna längst fram i kön fnissar, och rodnar kanske en aning. Det framgår att de står i kö för följande programpunkt i samma lokal. De väntar på bloggaren och komikern Clara Henry, 21, som ska tala om sin bok ”Ja, jag har mens hur så?”.

Men det blir ändå ganska fullt i lokalen när Bengt Berg drar igång ett underfundigt samtal med Claes Andersson, som vid sidan av sitt omfattande författarskap har gjort karriär som psykiatriker, vänsterpolitiker (kulturminister 1995-98), jazzpianist och, i sin ungdom, fotbollsspelare på elitnivå.

Anderssons nya diktsamling har den fina titeln ”En morgon vid havet – inandning, utandning”. Bengt Berg går rakt på väsentligheterna. Häromdagen lyssnade han på ett samtal med Claes Andersson i den finska montern på Bokmässan, sade han. Samtalet handlade bland annat om döden, sade Berg, och han hade slagits av att ämnet ändå väckte stor munterhet bland åhörarna.

Berodde detta på att åhörarna likt barn valde att fnissa åt det de är rädda för? Eller berodde det möjligen på något slags längtan efter döden?

Claes Andersson börjar med att upprepa något han brukar säga: det finns bara två saker värda att skriva om, död och sex. Men sedan plockar han fram ett citat av Gustaf Fröding: ”Man måste vänja sig vid att vara död”.

_ Det är stor visdom. Om man avskärmar sig från sin egen död förminskar man sig själv i stället för att njuta av sin egen livsupplevelse så länge man kan. Man lever så kort tid och är död så länge. Bengt Berg påpekar att Claes Andersson i en intervju har sagt att meningen med livet är att försvinna.

_ Ja, det anser jag. Det betyder att man inte längre finns som fysisk gestalt. Man kan existera om människor minns en, men efter en tid finns man över huvud taget inte ens i någons minne. Samtidigt är det något trösterikt i detta. Att man lever och dör är en förutsättning för att livet ska fortsätta. Det trösterika är barn, barnbarn och t o m barnbarnsbarn – något fortsätter.

Ja, Claes Andersson försöker i sin poesi skildra livets grundläggande ambivalens, meddelade han. Skräcken, men samtidigt glädjen, i att åldras.

När han besöker äldreboenden brukar han inleda med att konstatera att det är underbart att åldras. Det blir alltid protester, men då brukar han mana sina åhörare att tänka på alternativet, att vara död. Därefter blir det vanligen en bra diskussion på äldreboendet.

_ Det blir protester, men då säger jag: tänk på alternativet. Då blir det en bra diskussion.

Han uppmanas att läsa en dikt om sorgen ur den nya boken. Han gör det, men fortsätter sedan med en mer hoppfull dikt:

 

En morgon vid havet med sol, vind, fåglars rop och vingslag                                                   förstår jag hur vacker världen är

För ett ögonblick upplever jag en så häftig lycka att jag inte vet om jag vågar leva längre

I själva verket har jag redan lämnat allt och väntar bara på att jag själv skall komma efter

Det dröjer en stund och jag har all tid i världen

 

Samtalet fortsätter och handlar bland annat om den nuvarande situationen i Finland och i världen. Claes Andersson skräder inte orden:

_ Det går inte att värja sig mot allt som händer, det går inte att dra sig undan. Att idag bo i Finland och se att vi har en utrikesminister som öppet visar sitt förakt för flyktingar och de som söker sig till Finland. Den nuvarande ledningen är demokratiskt vald, men det är förfärligt att få uppleva detta i mitt land.

Men sedan är det dags att lämna lokalen för något helt annat. Tonårsflickorna stormar in.

 

Kommentera