Tom Alandh

Här en intervju jag gjorde för Senioren med Tom Alandh inför hans dokumentär i tre delar om advokaten Leif Silbersky, som sändes i februari/mars 2019.

Tom Alandh har under trettio år gjort en rad lysande och mycket uppskattade TV-dokumentärer om vitt skilda personer och företeelser. Han ”förädlades”, som han själv uttrycker saken, till dokumentärfilmare när han inkluderades i den dokumentärfilmredaktion som SvT skapade 1987. Då hade han i sexton år medarbetat i de flesta av tidens samhällsinriktade program.

Hans dokumentärer handlar ofta om till synes okända människor som det inte gått så bra för i livet men också om kända människor som det gått både bra och dåligt för, som Nacka Skoglund, Cornelis Vreeswijk, Bosse Högberg och Monica Zetterlund. De kan också handla om Ingmar Bergmans hushållerska och om Tom Alandhs egna fosterföräldrar Oscar och Greta och huset de byggde och om Jan Allan och trumpeten som försvann och om Jan Johansson, Tord Grip och Anna Lindh.

Och naturligtvis om Martina Schaub från Mölndal, som föddes med en kromosom för mycket. Om henne har Tom Alandh gjort sju program. Och om Pia Sjögren, som kommit över sitt missbruk har han berättat i tre program. Det ska bli ett fjärde. Han och hans medarbetare har ett fantastiskt material, sju-åtta års filmmaterial om hennes liv och leverne, säger han.

Hur gör man en bra dokumentär?

_ Jag brukar svara att det gäller att hitta en bra fotograf och en bra klippare. Och så står man där i mitten och ställer några frågor och skriver några rader. Jag blev dokumentärfilmare utan att kunna filma, utan att kunna klippa, utan att kunna ta ljud. Men jag jobbar journalistiskt. Jag är en journalist som gör dokumentärfilm.

Han håller alltid fram sina medarbetare. Den nu pensionerade fotografen Björn Henriksson är nog en av de klokaste människor han mött och en av dem som betytt mest för honom i livet, säger han. De samarbetade i 45 år. Nästan lika länge var Karin Elander hans klippare. ”En av de roligaste”. Sedan drygt tio år klipper Heleen Rebel alla hans filmer och är alltid med redan från början i varje projekt. De har en stark yrkesgemenskap och har blivit mycket nära vänner.

Nu sitter vi i Tom Alandhs arbetsrum i TV-huset. En liten modul som många andra, men ändå inte. Rummet andas noggrant skapande och ett levande liv. En hylla med vhs-kassetter med hans dokumentärfilmer (ett hundratal), en annan hylla med disketter med samma program, flera hyllmeter med pärmar fyllda av arbetsmaterial för alla program, bildcollage med de sju barnbarnen, en anslagstavla med bilder på människor han intervjuat och samarbetat med, och klipp och teckningar och brev, däribland en anmälan till radionämnden 1978 ”beträffande lymmelaktigt uppträdande mot Sveriges Konung” med anledning av att Tom Alandh i samband med ett reportage om monarkin för TV-programmet Studio S hade duat kungen.

Han närmar sig slutfasen i arbetet med tre program om advokaten Leif Silbersky som ska sändas i slutet av februari och början av mars 2019. Tre program. En serie. Till en början var han skeptisk till detta förslag från dokumentärredaktions chef Ingemar Persson. Tom Alandh arbetar helst med sina egna idéer, hittar sina egna ämnen. Men så bevistade han en rättegång där denne Silbersky framträdde som försvarare, och han fascinerades av denne ”terrier med en bulldogs bett”, och de träffades på advokatens kontor någon dag senare.

_Och vi fick en väldigt bra kontakt. Det är roligt att prata med Leif Silbersky Han är en vackert lyssnande människa, och det rör sig hela tiden i skallen på honom. Han har svar på frågor, och han är välformulerad.

Rolig att prata med – vackert lyssnande – svar på alla frågor – välformulerad.

Inte så konstigt att bra kontakt uppstod mellan Tom Alandh och Leif Silbersky. Hans karakteristik av Silbersky stämmer utmärkt på honom själv.

Vad formade dig?

_ Väldigt mycket att jag kom till TV-programmet Fokus 1971 – på bara några veckor tyckte jag att jag blev en seriös betraktare av samhället. Alla bitar kom på plats.

I princip kom han direkt från Journalisthögskolan, men han hade medarbetat i några av Stockholms förortstidningar och framför allt gjort sin praktik på regionalradion i Norrköping.

_ Radio, vilket jätteroligt medium, tyckte jag. En turistbuss krockar med spårvagnen och då måste jag åka dit med en bandspelare. Det var mycket roligare än att skriva, och jag tyckte ändå mycket om att skriva. Jag tänkte verkligen bli radiojournalist – om jag inte blev utrikeskorrespondent…

Men hans yrkesliv tog en annan vändning när han vid midsommartid 1970 – eftersom han var yngst på redaktionen i Norrköping – fick i uppdrag att tillsammans med en fotograf göra ett reportage om popfestivalen i Mantorp, den första festivalen i sitt slag i Sverige, för TV-programmet NU. Det blev 20 minuter, och det blev så bra att han rekryterades till samhällsprogrammet Fokus, först som researcher (vilket gjorde att han fick träffa människor som Elise Ottesen Jensen, mördaren Olle Möller, skådespelaren Edvin Adolphson och sångerskan divan Zarah Leander), sedan som reporter på Världen i fokus. När detta program lades ned blev det Studio S och 20:00, och 1987 blev han alltså dokumentärfilmare.

På den vägen är det. Så formades Tom Alandh in i sitt yrke och nu har han gjort över 100 dokumentärfilmer.

Men du måste väl också har formats av läsning, musik och annat utanför yrket?

_ Visst. I Vällingby hade vi ett fantastiskt bibliotek som låg bakom Fontänen. De hade en bibliotekarie. Jag var väl 13-14 år. Hon hade angorajumper och doftade så gott att jag blev alldeles betagen, inte bara av henne utan också av alla böcker som fanns där.

Jo, han hade läst tidigare också, Rekordmagasinet och sådant. Men nu upptäckte han Vilhelm Moberg och blev oerhört fascinerad.

_ Raskens, Mans kvinna – det var ju erotiska upplevelser också – och Utvandrarna, Invandrarna. Jag läste verkligen allt av Moberg. När jag hade läst allt frågade jag henne vad jag skulle läsa sedan, och då blev det de andra arbetarförfattarna, och Pär Rådström och Slas. Jag läste kopiöst mycket.

Och musiken?

_ Mamma hade grammofon och lyssnade väldigt mycket på musik. Mormor spelade piano och pappa älskade att dansa. Väldigt mycket Fred Astaire. Jag gick i Blackebergs läroverk i Bromma och där fanns Wergeland Street Jazz Band – New Orleans-musiken kom tidigt in i mitt liv. Jag spelade inte själv, men jag gillade att dansa. Man fick hålla i tjejer, ta på dem, känna doften i näsan, håret som kittlade. Om jag ångrar något i mitt liv är det att jag inte har dansat mera.

Musikintresset ledde bland annat till att han under sina studier i engelska vid universitetet skrev en trebetygsuppsats med titeln ”The Beginning of Jazz, from 1890 to 1917”, och länge närde han en dröm om att lära sig spela piano så bra att han kunde riva av en boogie woogie.

Familjen?

Pappa Hardy, bördig från Åmål, hade kvinnotycke. Bondgrabb med en stark känsla för det estetiska, säger han.

_ Allt skulle vara vackert, inte bara han själv utan också kläderna, håret, maneren, hur man skulle äta. Han åt så vackert och han pratade så vackert. Han svor inte som jag. Han var lokförare, arbetade norröver och träffade Martin Ljung i Luleå och de gjorde sällskap till Stockholm och erövrade staden, kvinnor. Martin Ljung blev så småningom min gudfar när jag döptes i Oscars församling. Vi hade en bra kontakt, på avstånd, min far och jag. Han tyckte inte att det var så viktigt med släktmiddagar, julaftnar, helgdagar och sånt. Det är bra, min son, sa han – du ska inte känna något krav på att uppvakta mig på min födelsedag… Men vi hade en bra relation.

Pappa Hardy och mamma Maud träffades på dans på Blue Heaven och var gifta i tre år. I sitt Sommar-program 2015 berättade Tom Alandh om sitt första minne. Han var tre år och satt i en trappa och hörde sina föräldrar gräla. En granntant kom med en apelsin.

Efter föräldrarnas skilsmässa bodde Tom Alandh mest hos sin mor – men alltför mycket i livet gick henne på nerverna, berättade han i Sommar-programmet. Ett stabilt par i Norra Ängby tog hand om honom under några år i slutet av 1940-talet. Det kom att prägla honom för livet. Om sina fosterföräldrar gjorde han 2017 dokumentärfilmen Oscar och Greta och huset de byggde. Det blev inte bara en berättelse om en viss tid i det svenska folkhemsbygget, det blev också en kärleksförklaring.

Efter tiden i fosterhemmet bodde Tom Alandh hemma hos sin mamma, den språkkunniga kontoristen, i Vällingby tills han flyttade hemifrån i 20-årsåldern. Hon dog vid 96 års ålder. Under de sista tio åren av hennes liv talades mor och son vid i telefon varje dag.

_ Man skulle kunna skriva något mycket intressant om min mors liv. Hon kom från en gedigen borgerlig bakgrund, hennes pappa var bankman – men hela hans förmögenhet försvann i Kreuger-kraschen 1932. Min mormor var en verklig madame, repetitör på Operan. Hon flyttade tillsammans med min mor till Paris och bodde i Berlin på 1930-talet. Mormor var förmodligen anstruken av nazismen. Min mor var under en period förlovad med fältmarskalk Rommels brorson, som inte var nazist. Han stupade vid Stalingrad.

Man skulle också kunna göra en intressant dokumentär om Hardy Alandh, som dog 1983, 67 år gammal. Han var yngst av fjorton syskon. Tom Alandh berättade i sitt Sommarprogram att Hardy ”var hård och mörk som ebenholz, smidig som en panter” och att han en gång gick på händer från Kungsgatan upp till Malmskillnadsgatan.

_ Jag har i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer att göra en TV-film om min pappa. Men jag märker att folk blir intresserade när jag berättar om honom. Så nu, på gamla dar, har jag kanske ändrat inställning. Jag ska faktiskt gå in i SJ:s arkiv och se om det finns några papper och dokument om honom. Om det är något som format mig så kan det vara den där far-son-relationen. Det kan bli en film om Mörtfors, något om den lille pojken och Tarzan.

Bakgrunden till det där om Mörtfors och Tarzan är att Hardy Alandh någon gång på 1930-talet vistades i det lilla samhället Mörtfors i Småland och där bland mycket annat kom att inspirera den lokale konstnären Otto Jansson till en träskulptur som alltid kallats Mörtfors-Tarzan.

När Tom Alandh i tonåren tillbringade några somrar i Mörtfors och sommarjobbade på pensionatet stod denna träskulptur vid klockstapeln, och i skulpturen såg han sin far. Den hamnade så småningom i ett förråd där filmaren Jan Troell fann den när han gjorde sin film Sagolandet. Nu står Tarzan i Troells trädgård i Smygehamn.

Du har sagt att din mor åldrades som en fin bordeaux. Hur åldras du själv?

_ Jag känner mig inte så gammal. Klart man känner av kroppen lite grand, men hittills har jag åldrats med glädje, även om jag tänker på döden ganska mycket. Men det har jag gjort länge…Glädjen har varit det viktigaste i jobbet, glädjen i samtalen och i att sitta i klipprummet. Jag går fortfarande till jobbet med glädje, och då är det ganska lätt att vara kreativ.

Vid 75 års ålder har alltså Tom Alandh fortfarande ett arbetsrum på SvT. Hans kontrakt på ett år i taget har hittills förnyats i juni varje år.

Hur länge till?

_ Jag hade ”Framtid 75?” som lösenord i datorn. Heleen tyckte att det var sorgligt med ett frågetecken, så jag tog bort det. Men jag har inte satt dit ett utropstecken. Nu har jag ”Framtid 75”.

 

Kommentera