Jan Troell

Här en intervju jag gjort med Jan Troell, publicerad i Senioren nummer 3, 2019.

Jan Troell öppnar dörren till sitt hem i Smygehamn – så långt söderut i Sverige man kan komma – och jag ser att han är glad, tillfreds, rent av lycklig. Några timmar senare förstår jag varför. Han visar mig den senaste versionen av den kortfilm han arbetat med under senare tid. Nu har han tillsammans med Oliver Lazarevski, som bland mycket annat är oerhört skicklig vid det digitala klippbordet, skapat en näst intill klar, helgjuten version av sin film.

Filmen heter Svanen och är knappt sex minuter lång. Den handlar om två ganska torra löv som hängande i tunna spindelvävstrådar tycks dansa med varandra rörande och dramatiskt till den franske kompositören Camille Saint Saëns Le Cygne (Svanen).

Filmen inleds med ett citat av Erik Axel Karlfeldt:

Längtan heter min arvedel,

slottet i saknadens dalar.

_ Jaja, säger Jan Troell. Givetvis handlar det om längtan.

Han ler.

Längtan. Vi talade ganska ofta om just detta under våra samtal inför den bok jag skrivit om honom, Regi foto klippning Jan Troell (Norstedts, 2011).

Han berättade då till exempel att han under ett av sina mer filosofiska samtal med sin närmaste vän, fotografen Georg Oddner hade kommit till insikt om längtan som ett centralt begrepp i livet, och i hans filmer. När det kommer till kritan går allt egentligen tillbaka till längtan, hade han sagt till Georg.

Det handlade om längtan efter äventyr, en konstnärlig längtan, längtan efter att förverkliga sig själv och göra världen bättre. Längtan efter frihet. Jan Troells filmer är fulla av mer eller mindre tydliga symboler för denna längtan och denna frihet. Fåglar, fjärilar, tåg, vågor, vidder, ofta konst och musik. Han påpekar att den film om den finländska konstnären Helene Schjerfbeck som han ville göra skulle heta Längterskan.

Och nu alltså, i Svanen, två dansande löv som symboler för denna längtan.

Han fick idén när han satt vid sitt arbetsbord och talade i telefon med en god vän. Plötsligt såg han ett löv som hängde i en spindeltråd i en buske utanför fönstret. Lövet rörde sig rytmiskt, dröjande i vinden. Han såg snart ytterligare ett dansande löv i busken – och därmed en liten film, som så ofta.

Han tänker alltid på musik när han skapar sina filmer. Saint Saëns Svanen blev snabbt det självklara ledmotivet i denna lilla film. Svanen är ännu ett tecken på att Jan Troell vid 87 års ålder har behållit sin fantasi, sin förmåga att se och skapa, sin entusiasm, sin känsla för vardagens och naturens skönhet – även om han ibland klagar över åldrandet och att han inte orkar lika mycket som tidigare.

_ Det kan vara svårt att komma igång på morgonen, men jag kan inte tänka mig att frivilligt avstå från att göra filmer. Det är det roligaste jag sysslat med sedan 70 år tillbaka.

Jan Troell började sitt yrkesliv som folkskollärare och använde flitigt sitt foto- och filmintresse i sin undervisning. En av hans tidiga filmer i ämnet hemkunskap, Stad (1958), blev så bra att den på rekommendation av Lasse Holmqvist på Malmö-TV visades i den då enda rikstäckande TV-kanalen – vilket ledde till flera kortfilmer för TV och att filmproducenten Bengt Forslund engagerade honom för att göra en film på Uppehåll i myrlandet efter Eyvind Johnsons novell, vilket ledde till genombrottsfilmen Här har du ditt liv (1966). Detta ledde i sin tur till att Vilhelm Moberg fann en regissör värdig att göra film på utvandrarromanerna – och till att Jan Troell blev en av svensk films mest beundrade och älskade filmskapare.

_ Jaja. Jag har haft en kolossal tur, hela tiden, säger han nu, 87 år gammal.

Men han har inga relevanta invändningar när jag påpekar att han inte skulle ha blivit så framgångsrik och beundrad om han inte hade varit genuint skicklig på att regissera, filma och klippa sina filmer. Han var en naturbegåvning.

Jan Troell beskrivs ofta som en lyrisk filmdiktare, en kamerapoet. Han älskas inte minst av sina skådespelare. Liv Ullmann (Kristina i Utvandrarna/Nybyggarna) har beskrivit honom som en målare med kamera och Ghita Nørby (Marie Hamsun i Hamsun) har sagt att ”han är så öppen, så snäll att man blir helt skrämd”. Filmfotografen Mischa Gavrjusjov hävdar att Jan Troell ”kan filma det osynliga, känslor och upplevelser”.

Det har gått sex år sedan Jans senaste långfilm hade premiär, Dom över död man som handlar om chefredaktören Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Sedan dess har han förutom Svanen gjort ett antal andra korta filmer, små miniatyrberättelser, oftast om insekter och kryp som han filmat på ett bord i sin trädgård, och en film om skulptören Axel Ebbe från Trelleborg och en film om en 4 300 år gammal egyptisk träskulptur i Louvren i Paris.

Han fortsätter att skapa, att vara aktiv. När vi talar om detta citerar han den amerikanske psykoanalytikern Rollo May (1909-94), som spelade en viktig roll i hans dokumentärfilm Sagolandet (1988): meningen med livet är kreativitet, i vid och inte bara konstnärlig mening.

_ Men jag hade kunnat göra så mycket mer i mitt liv, mera av allt det som är roligt, säger han i dystra stunder när åldersnojan slår till. I nästa andetag medger han att han faktiskt inte kan vara missnöjd med sina filmer – möjligen med undantag för en av de två filmer han gjorde under det som han sammanfattar som ”det amerikanska äventyret” på 1970-talet, Orkanen (Hurricane, 1979).

Men å andra sidan träffade han av en tillfällighet under inspelningen av just denna film på en ö i Söderhavet Agneta Ulfsäter. Tycke uppstod. Nu har de varit samman i nästan 40 år. 1983 föddes deras dotter Johanna som dessvärre kom att bli mobbad under en del av sin skoltid men som återfann sin styrka som Yohanna, vilket Thomas Danielsson skildrade i en uppmärksammad dokumentärfilm 2003, Johanna!, Yohanna!: Från helvete till paradis.

Jan Troell lever i en tät, nära familj, både professionellt och privat. Agneta Ulfsäter-Troell är författare och filmare och har arbetat med sin man i flera dokumentärfilmer och framför allt i spelfilmen Maria Larssons eviga ögonblick (2008), som bygger på en av hennes släktingars liv. Yohanna Troell sysslade i början av sin skapande karriär mest med musik men har nu gett sig filmen i våld; hon hade mindre roller i Jan Troells filmer Så vit som en snö och Dom över död man, och gjorde dessutom bakomfilmerna till både Maria Larssons eviga ögonblick och Dom över död man. Hon har gjort några egna filmer och skrivit flera filmmanus tillsammans med sin far.

Sammanhållningen i familjen är så tät och nära att Jan Troell stundom, med hans egna ord, oroar sig lite för mycket inte bara för sin hustru och sin dotter utan också för katten Anders.

_ Oron handlar alltid om mina näras välbefinnande, och det bottnar nog i en känsla av oro som jag har haft sedan barnsben. Jag kunde inte somna innan mina föräldrar kom hem från sina tennisaftnar, till exempel. Om Anders är ute en kvart längre än han brukar, om Yohanna eller Agneta inte hör av sig på ett tag – då slår oron till, ibland på ett rent fysiskt sätt. Och sedan är det alltid en lättnad när oron visar sig obefogad.

_ För Jan kan det vanliga livet vara jobbigt, men filmlivet är inte så jobbigt, brukar Agneta Ulfsäter-Troell säga.

Vad är du mest stolt över.

Han nämner Sagolandet. Och den stora gunghäst i trä han gjorde till Yohanna i slutet av 1980-talet och som nu står i hans vardagsrum.

_ I båda fallen var det en lång väg från idé till det färdiga verket. Jag visste inte hur jag skulle kunna få fram vad jag ville säga i Sagolandet, och jag visste inte hur jag skulle kunna skulptera fram en häst ur fem furuplankor som en snickare hade limmat ihop åt mig. I båda fallen hade jag inte gett mig in på projektet om jag hade vetat hur lång tid det skulle ta.

Det finns ett vackert samband mellan Sagolandet och gunghästen. Förlagan till gunghästen fann Jan Troell när han klippte några filmsekvenser för filmen med hästar som springer i en hage full av utblommade maskrosor.

Om han inte hade ägnat sig åt film, efter folkskollärartiden, hade han kunnat tänka sig att ägna sig åt skulptur, säger han. Han visar stolt en lerskulptur föreställande en häst med en flicka på ryggen, och en liten träskulptur föreställande John Bauer-figuren Vill Vallareman som han skar i ett enda stycke lindträ när han var nitton år gammal.

Filmen om det egyptiska paret har liksom många av Troells filmer en lång tillkomsthistoria. Han fick idén redan för 48 år sedan, då han var nästan klar med klippningen av Utvandrarna, och råkade passera Paris. På Louvren såg han en egyptisk träskulptur på Louvren som påminde honom om huvudpersonerna i Mobergs verk. I ett brev till författaren berättade Troell om skulpturen och vad han såg i den: ”Kom hem sent i går natt efter sex dagar i Paris, där jag på Louvren upptäckte de flertusenåriga egyptiska Karl Oskar och Kristina — De var utskurna i trä och gjorde ett mycket starkt intryck på mig där de stod och höll varann i handen.”

Redan då såg han en film framför sig. Han hade tidigt filmens titel klar för sig. Vid diktens port skulle den heta, efter en dikt av Nils Ferlin, och han ville använda Sven Bertil Taubes inläsning på en skiva från 1961 av just denna dikt.

Under årens lopp återvände han då och då till Louvren och det egyptiska paret och tog bilder för sin planerade film. Men andra projekt kom emellan – filmer som Sagolandet, Il Capitano, Hamsun, Maria Larssons eviga ögonblick och många andra. Efter Dom över död man (2011) tog han upp ämnet igen. Filmen blev färdig för två år sedan.

Det är en lätt poetisk betraktelse om möten mellan ett nu och ett mycket gammalt då och om konstens möjlighet och makt att bygga broar över årtusenden, generationer och kulturer. Jan behöll idén om att dikten skulle läsas av Sven Bertil Taube – men i stället för den gamla inspelningen engagerades Taube för att läsa in den på nytt, med sin betydligt mognare och mera erfarna gammelmansstämma.

Filmen ingår som bonusmaterial i en dvd med filmen om skulptören Axel Ebbe som Jan Troell gjorde 2016 tillsammans med sin vän Jan Hemmel.

Men givetvis har han hela tiden längtat och drömt om att hinna göra ännu en långfilm. Hoppet fick näring redan på galapremiären av Dom över död man, då en person i branschen föreslog att han härnäst skulle ta sig an den finländska konstnären Helene Schjerfbeck. Jan tände på idén, ämnet passade honom perfekt. Hans dotter Yohanna skrev ett manus. På Waldemarsuddes stora Schjerfbeck-utställning 2012-13 var han där med sin filmkamera. Han hade en idé om hur han skulle använda de filmbilder han tog då som bakgrundsbilder till eftertexterna i sin planerade film – men av olika skäl har han nu tvingats lägga ned hela projektet.

_ Det är sorgligt och det känns lite bittert. Jag hade verkligen en stor lust att göra den där filmen. Ämnet hade passat mig, och det hade varit så roligt att få göra filmen tillsammans med Yohanna, säger Jan.

Men ändå. Han har gott hopp om att trots allt hinna göra ännu en långfilm under sin livstid, en film som bygger på en roman av en samtida svensk författare. Tillsammans med författaren har Troell skrivit ett manus, ett filmbolag har visat starkt intresse, man har redan börjat fundera på lämpliga skådespelare. I bästa fall kan Jan börja spela in filmen sommaren 2019.

Han är själv förvånad över att det denna gång tycks ha gått så fort mellan idé och verklighet, men tills vidare fortsätter han att filma och skapa berättelser om kryp och fåglar och träd och löv, och då och då katten Anders, som han adopterade i Luleå för tolv år sedan. Anders hade en roll i Maria Larssons eviga ögonblick (2008), som delvis spelades in i filmateljéer i Luleå.

Jan Troell tycker om att ha en bestämd uppgift, något påtagligt och begränsat att ta itu med. Han fungerar bäst när han kan hålla sin kreativitet inom det möjligas gränser, säger han.

_ Det är som att sätta ett munstycke på en trädgårdsslang. Om jag kan koncentrera mig på en enda sak försvinner den oro jag alltför ofta känner. Det känns som ren terapi, det blir bäst när jag har en tydlig uppgift…

Kommentera