En torsdag på Bokmässan

Bokmässan börjar alltid så behagligt trevande, liksom prövande. Torsdag – och allt är ännu nytt, mattor och boksidor osolkade, till och med de inplastade ostmackorna har en viss fräschör. Vi vet att detta inte kommer att gälla länge till – men låt oss njuta av den relativa friden så länge den råder.

Där hejdar sig Peter Englund i steget på väg till ett seminarium, och där nickar Per Svensson, den elegante sanningssägaren i Sydsvenskan. Där ler Josefin Olevik med hela ansiktet, med rätta, när tidskriften Fokus presenterar Den Svenska Kulturens 75 mäktigaste personer. Listan kan ifrågasättas, den leder till diskussioner och meningsutbyten – och det är väl själva meningen.

Varför hamnar Cilla Bankö på trettioåttonde plats och Kerstin Ekman på trettionionde? Varför inte tvärtom? Och Riksettans Jörgen Persson, som inte är närvarande på mässan, listar på Facebook ett antal personer som inte alls är med på listan men som borde vara det. Förstås. Och Jan Guillou rasar över att han över huvud taget är med…

Apropos Fokus: i veckans nummer finns ett fantastiskt fint, ja lysande porträtt av Jörn Donner, taget av den unge fotografen Bezav Mahmod med anledning av att denne Finlands meste Sverige-kännare, med mera, lunchintervjuas – ja, av mig – inför sin kommande Sverigebok.

Jag hamnar i en stol vid Sveriges Radios monter, varifrån man direktsänder vissa program, dock inte vid mitt besök. I stället försöker Marie Lundström egga oss som ändå sitter där att unisont läsa in några meningar att sändas som lockbete – ”ett köttben” – för programmet ”Lindströms bokradio” lördag morgon. Av någon anledning uppmanar Lindström och hennes producent oss att ta av oss skorna så att det går lättare för oss att skandera det de vill att vi ska skandera, vilket är ”Känn ingen sorg, Göteborg…”.

Nej. Jag vill inte. Programmet blir säkert bra ändå.

När mässan stängts för dagen minglar jag en stund vid De Litterära Sällskapens scen – innan jag går vidare till Det Stora Förlagets mingel högt över staden, där jag bland annat kramar Stina Wirsén i ett kärt återseende och hjälper litteraturvetaren och tangodansaren Birgitta Holm till ett glas rött vin.

Stort intresse för Söderberg och Strindberg

De föredrag om Hjalmar Söderberg och August Strindberg som Söderbergsällskapets ordförande Nils O Sjöstrand höll på DELS´ scen på Bokmässan på torsdagsmorgonen blev mycket välbesökta.

Nils inledde med att understryka den stora skillnaden i de båda författarnas produktion, vad omfånget beträffar. Strindbergs samlade verk omfattar 72 volymer, den pågående utgivningen av Söderbergs Samlade skrifter blir 17 volymer. Söderberg sade och skrev ofta att Strindberg var hans ungdoms ”stora bloss”. Den äldre författarens genombrottsroman ”Röda rummet” var en inspirationskälla för Söderbergs debutroman ”Förvillelser” (1895), och det finns likheter mellan den förres ”Tjänstekvinnans son” (1886) och den senares ”Martin Bircks ungdom” (1901).

Söderbergs beundran för Strindberg framgår också av den recension av dramat ”Fröken Julie” som han skrev 1888 för Dagens Nyheter. Dessvärre publicerades aldrig den nu förkomna recensionen, men av vad Söderberg berättat om den framgår att han, till skillnad från nästan alla andra dåtida kritiker, uppskattade vad han såg. Söderberg var alltså i detta före sin tid, numera anses ju ”Fröken Julie” vara ett av Strindbergs bästa dramer.

Med åren ersattes dock Söderbergs beundran av kritik och oförståelse, framför allt för Strindbergs tilltagande religiositet. En av anledningarna till att Söderberg under de senaste decennierna blivit alltmer uppskattad och läst beror enligt Nils Sjöstrands uppfattning på att det svenska samhället sekulariserats.

Söderberg och Strindberg träffades tre gånger, den första gången under en båtutfärd, då de inte kände varandra. Söderberg var då mycket ung. När Strindberg tappade sin tändsticksask tog Söderberg upp den och överlämnade, djupt rodnande som en ung konfirmand, enligt egen utsago.

1905 träffades de två gånger sedan Strindberg i ett brev till författaren Algot Ruhe, generationskamrat med Söderberg, uttryckt en önskan om att få träffa några av tidens unga författare.

Det blev ett lyckat möte som slutade med att Strindberg lade bort titlarna med de unga, skrev Söderberg långt senare. Söderberg var lite ängslig inför mötet eftersom han hade skrivit lite kritiskt om några av Strindbergs verk, men den äldre författaren hade under kvällen kallat Söderberg Martin Birck, vilket förstås tydde på att han åtminstone kände till Söderbergs roman. Även ett andra möte mellan Strindberg och de unga blev angenämt.

Och nu delar de två författarna, eller i alla fall deras respektive sällskap, monter på Bokmässan i Göteborg.

 

Bokmässan börjar med Söderberg och Strindberg

Sista veckoslutet i september. Bokmässa i Göteborg, där hösten fortfarande är sensommar och löven knappt börjat ändra färg. Än en gång tänker jag rapportera om ditt och datt från denna mässa.

Jag bläddrar i seminarieprogrammet. Kerstin Ekman om en undanskymd 1700-talsförfattare. Cilla Naumann om moderskap – med anledning av sin med rätta så hyllade senaste roman. Cecilia Lindqvist om ett annat Kina, det Kina som hon tillsammans med sin dåvarande man Sven mötte i början av 1960-talet, ett land som nu tycks ofattbart fjärran i både tid och rum. Ryssland och den nya världsordningen med Masha Gessen och Anna-Lena Laurén – kan det bli mer insiktsfullt?

Men jag börjar ändå denna messdag framför De Litterära Sällskapens scen, och det beror inte bara på att jag kommer att vistas en hel del den monter mitt emot scenen som Strindbergssällskapet i år delar med Söderbergsällskapet. Så lämpligt att just dessa två Stockholmsförfattare får dela monter, och så lämpligt att föreläsningsserien på DELS´ scen inleds med två betraktelser av Söderbergsällskapets ordförande Nils O Sjöstrand om ”Hjalmar Söderbergs syn på August Strindberg”. Den första har undertiteln ”Hänförd beundran”. Den andra har undertiteln ”Kritik och oförståelse”.

Och visst ska det bli intressant att se vilka som kommer till vår monter för Strindbergs skull och vilka som kommer för Söderbergs skull, och framför allt vilka samtal som kan komma att uppstå…

Bokmässan har i år lanserat en utmärkt app där man kan skapa sitt eget mässprogram med hjälp av det officiella seminarieprogrammet, monterprogrammen och programmen på alla de olika scener som finns på mässan. I mitt app-program för torsdagen finner jag noteringar om Jean Sibelius, humlor, Po Tidholm, finska krigsbarn och Karl Marx – bland mycket annat. Allt kommer jag inte att hinna med, i synnerhet som jag ju kommer att stå en del på Söderbergsällskapets sida i den monter vi delar med Strindbergssällskapet.

Kom gärna förbi, om ni är på plats.

Tore Johnson – bilder från Paris

Lars Forssell skrev något mycket vackert om fotografen Tore Johnson efter dennes alltför tidiga död vid 52 års ålder 1980:

Han gick genom livet som en människa. Tog bilder av allt. Det var ingen som tänkte på honom som fotograf.

Nu ställer Nordiska museet ut ett antal av de bilder Tore Johnson tog i Paris i slutet av 1940-talet och början av 50-talet, då staden var sliten, nedgången, ruffig, ännu präglad av en efterkrigsstämning, men också bilder som han tog senare under 50-talet och i början av 60-talet.

Ja, han gick genom staden som en människa, han dolde inte sina sympatier för de svaga, de utsatta, clocharderna. Två unga flickor betraktar nyfiket en uteliggare som rakar sig vid Seine, en lång rad lunchlediga står på parkett lutade över en mur när ett gäng brandmän bär upp en ung kvinna som uppenbarligen just tagit livet av sig i samma flod, en gammal kvinna i en säng i en mer än fylld sjukhussal ser strängt rakt in i Tore Johnsons kamera.

Han kan berätta en hel historia i en enda bild, om en flicka som talar med sin hund efter att ha köpt en baguette, om en man som fundersamt lutar sig mot ett träd när framhjulet på hans bil vikt sig, om en pojke som tröstar en annan vid en husknut.

IMG_3681

 

 

 

 

 

 

 

 

Tore Johnson var den mest bohemiske i det berömda fotokollektivet Tio fotografer, som växte fram ur utställningen Unga fotografer 1949. Fotohistorikern Per Lindström skriver i en introduktion till utställningen om Tore Johnson som fotograf:

Hans stil beskrivs bäst som humanistisk och präglas av en känsla för både livets och fotografins halvtoner – något som hade ett pris i form av en ofta förödande  självkritik som gjorde att han hellre tvekade än chansade.

Många bilder på utställningen är väl kända och ofta sedda, men här – och i ännu högre grad i den bok som Nordiska Museet samtidigt ger ut – finns också bilder som aldrig tidigare setts. Allt är vackert nykopierat från originalnegativen, som nu ingår i museets fotoarkiv.

Lite som en överraskning har de ansvariga för utställningen – curatorn Amanda Creutzer och Jonas Hedberg från museets arkiv – i en dörröppning monterat en charmig bild i stort format som den unge Tore Johnson tagit av sig själv i en spegel, en selfie innan företeelsen fanns.

IMG_3676

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid invigningen berättade Tore Johnsons son, filmaren Olof Johnson (som förstås är döpt efter huvudpersonen i farfar Eyvind Johnsons fyrabandsverk Romanen om Olof) charmerande om hur han i slutet av 60-talet, då han var sex-sju år gammal, hade fått hjälpa sin far i mörkrummet, hur solljuset över karparna i dammen på Centralbadets gård stod i stark kontrast till mörkret i mörkrummet, hur fascinerande det var för en liten pojke att se ett porträtt sakta växa fram på det virvlande fotopappret i framkallningsvätskan, om stoppbadet och om sin uppgift att transportera bilden till sköljen och vidare till torken, där det var roligast att titta på den välpolerade torktrumman, så lämplig att göra roliga grimaser framför.

Efter Tore Johnsons död i en hjärtinfarkt 1980 bestämde sig Olof Johnson för att resa med sin kamera till Paris. Även han ville upptäcka staden, skildra den. Han stannade inte länge, han tyckte att Paris var en skitstad, och när han tittade närmare på sina bilder fann han att han hade sökt samma motiv som sin far.

Jag tar en bild på Olof Johnson bredvid utställningens ingångsbild, som visar en ung Tore Johnson sittande på en trappa, sannolikt någonstans i Paris. Marianne Johnson gör samma sak. Hon var Tore Johnsons hustru innan han försvann alltför långt in i spriten, hon är mor till Olof Johnson och hon arbetade i över femtio år, från 1952, som scripta i ett mycket stort antal svenska filmer. Ni har sett många av dem.

Hon talar mycket varmt om Tore Johnson.

IMG_3702

 

 

 

 

 

 

 

 

Missa inte denna vackra utställning. Den pågår till den 8 maj 2016.

Fotnot: Lars Forssells vackra formulering är ett citat från en intervju med honom i Nils Claessons och Timo Sundbergs dokumentärfilm för Tv2 1986 om Tore Johnson, Man som rakar sig vid Seine.

Yvonne Hirdmans nya bok

Historieprofessorn Yvonne Hirdman har just gett ut en memoarbok med titeln ”Medan jag var ung – egohistoria från 1900-talet” (Ordfront förlag). Den har fått lysande recensioner i de flesta tidningar och är skriven i ungefär samma sökande, uppsluppna, roliga och ofta drastiska stil som hennes Augustbelönade ”Den röda grevinnan” (2010), som handlar om hennes mor.

Här ett utdrag ur den intervju jag gjort med Yvonne Hirdman för det senaste numret av tidningen Veteranen, som just kommit ut.

***

”Medan jag var ung” handlar förstås inte bara om Yvonne Hirdmans karriärproblem, den handlar också om kärleken. Det eviga sökandet efter en roll i forskarvärlden interfolieras med ett lika evigt sökande efter en kärlek som håller. Hon redovisar uppseendeväckande öppet sina relationer med en tysk och en man som visar sig vara impotent och en holländare och en solochvårande grek – innan hon till sin egen överraskning, om jag tolkar henne rätt, finner en hamn hos den finlandssvenske Claes.

Var det inte svårt att vara så öppen?

_ Nej. Det gör mig ingenting. Det finns tre stråk i min bok. Drömmen om att skriva. Kärleken. Feminismen. Allt går ihop. Man kan säga att det handlar om att vara kvinna i världen.

Men senare:

_ Jag kan vakna mitt i natten och fråga mig vad jag har gjort. Jag som är så blyg – och så lämnar jag ut allt detta. Men så tänker jag: är det verkligen så kinkigt? Nej. När jag åkte runt och talade om mammaboken på bibliotek och så där insåg jag att det inte finns någon anledning att snåla med sig själv och sitt liv.

Av dina dagböcker verkar det som att du inte kände dig särskilt lyckad i ungdomen. Hur är det nu?

_ Nu känner jag mig både lyckad och lycklig, får man väl säga. Till mina barn kan jag tryggt säga att det bara blir bättre och bättre….

Ändå: i sin bok skriver Yvonne Hirdman om denna ”svidande baklängtan”, att vara där igen, att göra om alltihop.

”Men som mig nu. Inte mig då. —  Kroppen ska vara ung, spänstig och grann och håret långt och mörkt, och ögonen stora och klara och tänderna hyfsat vita men inuti det ska det sitta en gammal tant och styra med hela sin beska erfarenhet.”

Jag kan inte låta bli att ställa en ganska banal fråga:

Vad skulle du säga till dig själv som femtonåring om du hade en möjlighet.

Yvonne Hirdman tvekar inte särskilt länge innan hon svarar:

_ Jag tror att jag skulle tycka om den där unga tjejen, och jag tror att jag skulle säga, med risk för att det låter frivolt: ta det lugnt, lilla gumman. Se till att skaffa dig en äldre man att ligga med första gången, en snäll man, och ge fan i den där unge killen. Ja, det skulle vara ett seriöst råd.

Vad tror du att andra feminister skulle säga om detta råd?

_ De får säga vad de vill.

Vi talar också om den akademiska världen. Yvonne Hirdman skräder inte orden. Hon tycker att den är ”hemsk”, även om hon själv klarat sig relativt bra, som hon säger. Hon fick ju de utnämningar hon förtjänade, även om det krävdes kamp och överklaganden, och hon belönades så småningom med Kellgren-priset på 200 000 kronor av självaste Svenska Akademien.

Och nu?

_ För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska skriva om. Det är mycket läskigt, obehagligt.

Kurt Mälarstedt

Doktor Glas lever

Jag tänker ibland på Tyko Gabriel Glas, huvudpersonen och den som för pennan i Hjalmar Söderbergs dagboksroman ”Doktor Glas” från 1905, till exempel på väg till min arbetslokal på Skeppsholmen.

När jag en dag för några år sedan passerade den numera avsakraliserade Skeppsholmskyrkan var dess trappa beströdd med djupt röda rosenblad. Så lämpligt, tänkte jag. Det var ju här doktor Glas av stötte ihop med Helga Gregorius dagen innan han av en tillfällighet kunde förverkliga den plan han länge haft att förgifta hennes tjugosex år äldre man, den i hans ögon så vedervärdige pastor Gregorius, den man som gjorde hennes liv djupt olyckligt.

Det var här Tyko Glas dristade sig till att fråga om han fick ge henne, som han hade förälskat sig i, en kyss på kinden, och det var här hon gav honom en kyss på pannan till avsked.

Romanen ”Doktor Glas”, som just har getts ut i Hjalmar Söderbergs ”Samlade Skrifter” (Lind & Co), tycks år från år stärka ställningen som en av den svenska litteraturens mest lästa och uppskattade, ja beundrade klassiker.

Originalutgåvan 1905 togs emot välvilligt vad språk och stil beträffar, men många av den tidens recensenter hade ändå kritiska synpunkter mot innehållet i romanen, dess moral. En läkare som giftmördar en pastor…

Men ”Doktor Glas” blev läst och diskuterad och fann med tiden många läsare. Romanen har getts ut i ständigt nya utgåvor och upplagor, hittills sammanlagt 66 inklusive tal- och e-böcker. Av bibliografiska uppgifter sammanställda av Björn Sahlin framgår att nästan hälften av dessa utgåvor och upplagor har kommit efter millennieskiftet. Romanen har dessutom översatts till uppseendeväckande många främmande språk, 29. Sex nya språk har tillkommit bara under de senaste fyra åren.

Ett annat tecken på romanens popularitet är dess ”favoritstatus”. I nutida intervjuer nämner människor med högst olika bakgrund mycket ofta ”Doktor Glas” som sin favoritroman. Anmärkningsvärt ofta framhåller invandrare Hjalmar Söderberg som en inspiratör och hans författarskap som en inkörsport till det svenska språket.

Denna tilltagande uppskattning av ”Doktor Glas” speglas också i litteraturhistoriska hand- och läroböcker, noterar Nils O. Sjöstrand, som är ordförande i Söderbergsällskapet och som tillsammans med den nu avlidne Bure Holmbäck och den ovan nämnde Björn Sahlin har redigerat och kommenterat den nya utgåvan av romanen.

I tredje upplagan av ”Svensk illustrerad litteraturhistoria” 1932 beskrevs romanen som ett skickligt genomfört tankeexperiment som dock ”lämnar läsaren ganska likgiltig”. Bo Bergman betecknade i sin minnesteckning 1952 över sin vän Hjalmar Söderberg ”Doktor Glas” som ”ett stort celebralt räknestycke, men knappast som stor konst annat än i det lyriskt beskrivande”.

Men i modernare litteraturhistoriska verk hyllas ”Doktor Glas” ordentligt. I del 4 av ”Den svenska litteraturen” (1989) beskrev Björn Sundberg romanen som ”ett verk som på en gång är både en helstöpt roman och en tankebok”. Göran Hägg höjde ribban ytterligare i sin ”Den svenska litteraturen” (1996), där han slog fast att ”Doktor Glas” är ”ett fulländat mästerverk”.

Nutida läsares uppskattning av romanen röjs också i den senaste utlåningsstatistiken från Stockholms Stadsbibliotek. Listan över de 100 mest utlånade vuxenböckerna 2014 domineras naturligt nog av böcker utgivna under de allra senaste åren, men där finns också fyra romaner utgivna på 1900-talet. Av dessa kan bara en betecknas som en riktig klassiker – ”Doktor Glas”, på 51:a plats.

Ett tydligt tecken på fascinationen inför ”Doktor Glas” är också att flera ledande skådespelare – Allan Edwall, Sven Bertil Taube, Krister Henriksson, Thorsten Flinck – och senare tiders författare – Kerstin Ekman, Bengt Ohlsson, m fl – entusiastiskt har tagit sig an verket, gestaltat det på nytt sätt, funderat vidare på historien, vridit och vänt på den.

Så vad är det då i ”Doktor Glas” som griper och intresserar oss nu, som gör att vi ständigt läser om romanen, och att den ständigt finner nya läsare?

Ett rimligt svar är att den är så mångbottnad och innehållsrik, så full av intressanta detaljer om livet, om stort och smått, viktiga saker värda att diskutera – men också lustiga företeelser att fascineras av och drömma kring.

Denna roman handlar om så mycket – till exempel om huruvida man har rätt att döda en annan människa, om ensamhetens villkor, äktenskapet och kärlekens villkor, om sexualångest och livsleda, om Stockholm, om läkarens plikt och ansvar, om kyrkan och prästerskapet – att det ständigt finns nya aspekter att upptäcka i den.

Nils O. Sjöstrand har i en av sina kommentarer i den nya utgåvan en intressant och högst trolig förklaring till att ”Doktor Glas” är ännu mer uppskattad i dag än 1905: avkristningen, sekulariseringen.

Religions- och prästkritik förekom förstås även när romanen kom ut första gången för över hundra år sedan. Men Hjalmar Söderberg formulerade sin kritik inte bara språkligt elegant utan också så djärvt att tidens konventioner utmanades.

Därmed kunde hans roman då ifrågasättas och kritiseras, hur välkomponerad och vackert skriven den än var. Numera väcker denna hans kritik inte samma anstöt. Tiden har vuxit ifatt hans roman.

Dessutom: kanske har vi idag lättare än läsare i början av förra seklet att acceptera att Tyko Gabriel Glas inte visar någon som helst ånger efter sitt dåd, som Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff”. Detta och mycket annat gör Glas till en intressantare och mycket levande gestalt, om än inte särskilt lycklig.

Denna artikel publicerades i Kristianstadsbladet den 11 februari 2015.

Att synliggöra krigets vardag för barn

Vid Finlandsmontern på bokmässan fastnade jag för en bok med spiralrygg med titeln ”Krigets barn. I Finland – till Sverige”. Författarna Nelly Laitinen och Pia Lundholm, som båda är arkivarier vid Svenska litteratursällskapet i Finland, klargör i förordet syftet med boken: att synliggöra krigets vardag så som barn upplevde det.

De betecknar boken som en arbetsbok om krigstiden 1939-45. Den är tänkt att komplettera högstadiets undervisning i historia och modersmål i Finland och den övergripande idén har varit att barn från krigstiden ska få tala direkt till barn i nutiden.

Författarnas källor är dels ett finländskt arkiv med skoluppsatser från 1940, dels ett personarkiv med ett enskilt krigsbarns brev och dagböcker från den tid hon tillbringade i en fosterfamilj i Sverige. Hon heter numera Maire Peltonen, är drygt 80 år gammal och bor i Åbo. Hon var ett av de omkring 70 000 barn som sändes till Sverige och Danmark undan krigets fasor. Upplevelsen präglade de flesta av dem för livet, för en del på ett traumatiskt sätt.

På ett seminarium på bokmässan konstaterade författarna att boken blivit något mer än en arbetsbok för högstadiet; för många krigsbarn har den blivit en hjälp när de vill berätta för sina barnbarn om sina upplevelser under och efter kriget.

Bokens första del handlar om krigsutbrottet, evakueringen och fortsättningskriget, till stor del skildrat med hjälp av barnteckningar och prydligt handskrivna uppsatser. En uppsats, skriven av en flicka, handlar om hur hon och hennes kamrater blev vittne till en luftstrid mellan ryska flygplan och danska plan som hade kommit till Finlands hjälp. En av de ryska maskinerna fattade eld och störtade. På seminariet på bokmässan läste Nelly Laitinen ett avsnitt ur skolflickans uppsats, som också återges i boken:

”Då faran var över, for vi skidande för att se på den ryska maskinen. Man såg en stor grop samt de kvarstående delarna av maskinen. Den ena av flygarna hade försökt hoppa men gjorde det för sent, så att fallskärmen inte hann öppna sig. Han låg en bit därifrån, utsträckt på drivan som om han endast sovit. Polisen tog alla märken han hade samt ett fotografi han hade i fickan. Han själv är 28 år gammal, lång och ståtlig. Även hans fru såg väldigt bra ut, vad man av fotografiet kunde se, och så hade han en mörklockig flicka som kunde vara omkring 3 år. När man tänkte på att de väntade på honom, som låg kall i drivan, så visst tyckte man synd om dem fast de var våra fiender.”

Maire Westerholm, numera Peltonen, var sju år gammal då hon skickades till Sverige första gången 1940. Hon placerades hos ett barnlöst par i Göteborg, tant Mary och farbror Torsten. Under krigsåren reste hon sammanlagt tre gånger till dem, och hon gick i skola i både Finland och Sverige. Under en av vistelserna i Sverige fick hon besked att hennes mamma skulle gifta om sig. Den 25 februari 1943 skrev Maire till sin mamma:

”Kära Mamma!

Tack för brevet. O, vad roligt att mamma skall gifta sig. Men det är inte riktigt så roligt att flytta till Åbo. Jag vill gärna komma hem. Vi har talat så mycket om den saken. Får jag kalla farbror Markus för pappa? Hur mår famo? Får jag ta min cykel med till Åbo? Min bästa vän heter Gun. Vi har mycket roligt tillsammans. — Skall jag gå i finsk skola när jag kommer hem? Många kära hälsningar till Mami.

Maire”

Jag tycker att de citat ur boken jag återgett här är bra exempel på hur krigets barn kan tala direkt till barn 70 år senare – och till oss alla.

Om ett förlag i Köping, akademigrannar och godis

Lördag förmiddag, då blir det riktigt trångt på bokmässan i Göteborg, i synnerhet kring de stora förlagens montrar. Klas Östergren sitter i Aftonbladets mycket röda monter och berättar om sin nya roman ”Twist” och från Natur och Kulturs stora monter ser han från en jättebild ned över massorna och vi ska inte bara tala om ljudnivån och trängseln vid Sveriges Radios monter, varifrån Marie Lundström direktsänder.

Men i ett lugn hörn av den stora hallen står Karl Beijbom, publicist med ett förflutet på bland annat Arbetaren (där han övertalade Tage Danielsson att publicera sina tankar från roten) och flygtidningen Scanorama. Nu är han pensionerad, men inte från det aktiva livet: sedan några år driver han Beijbom Books och är alltså förläggare. Dessutom är han synnerligen aktiv på Facebook, där hans inlägg ofta leder till långa trådar.

Från början drev han sitt förlag från villan i Spånga – men när verksamheten hotade att helt ta över villan framförde hans hustru vissa synpunkter som krävde åtgärd. Så han kollade vad ett kontor på 100 kvadrat skulle kosta till exempel vid Odenplan. 45 000 i månaden! Inte tänka på för en verksamhet som drivs av och genererar mera entusiasm än pengar.

Han fann sin lösning i Köping av alla ställen, en stad i hans hjärta för att han har en del av sina rötter där. En stor vindsvåning i Arpihuset vid Stora torget mitt i stan med utsikt över kyrkan och annat vackert i den lilla staden. Till en betydligt mindre kostnad. Lycka i staden, familjefriden återställd. Förlagets senaste bok heter ”När livet måste gå vidare”. Den f d journalisten Ken Olofsson har intervjuat ett antal kända och okända personer om hur de hanterat en stor sorg.

Jag vandrar vidare och fascineras över att en av Svenska Akademiens montergrannar är förlaget Harlequin, vars affärsidé går ut på lyckliga slut, om man ska tro en liten affisch. En annan akademigranne är förlaget Vertigo, som specialiserar sig på erotisk litteratur. Bokmässan är som livet, fyllt av kontraster och oväntade möten.

Men på förlaget Ordalaget bjuder de på hemlagat godis efter ett recept ur ”Godisboken”, ännu en produkt från bokproduktionsbolaget Vintergatan, vilket jag nämner inte bara för att min dotter Susanna är verksam där utan också för att de gör så vackra böcker. ”Kockarnas vin” heter en, ”Kockarnas bröd” en annan, och snart blir ”Glöggboken” åter aktuell.

Vintergatans allra senaste bok heter ”Grötboken” – men det var inte läge att bjuda monterbesökarna på gröt. Inte just i dag…

Gröt och godis

Kraften hos den mogna människan

Bodil Jönsson, professorn från Lund som skrivit så fint om tid och åldrande och mycket annat, deltar i flera seminarier på bokmässan. Jag kunde inte låta bli att gå på ett med den fascinerande titeln ”Kraften hos den mogna människan”. Jag var i gott sällskap, och bland publiken fanns faktiskt inte bara människor mogna till åren utan också många som är mogna på andra sätt.

Professorns senaste bok heter ”Silver” och är, sade hon, en uppföljare till en av hennes tidiga böcker, ”Guld”. I den samlade hon sina bästa tankar om tid. Nu har hon samlat sina 60 bästa tankar om åldrande, och än en gång har tecknaren Robert Nyberg illustrerat roligt och kongenialt.

En utgångspunkt för hennes föredrag – för det handlade mera om ett föredrag än ett seminarium – var känslan att hålla ett moget äpple i handen. Klart att äpplen är fina redan på blomstadiet, och kanske till och med som kart. Men det mogna äpplet är godast – även om man är medveten om att det snart ska ruttna och dö. Sens moral: ät nu, njut.

Bodil Jönsson drog ned fniss när hon apropå mogna människors problem med att ibland komma ihåg detaljer sammanfattade hur det kan låta när äldre personer samtalat – ”du vet hon som var gift med honom som bodde där”.

Men äldre människor är faktiskt bättre på sammanhang än detaljer, och dessutom är vi bättre på kontakten mellan tankar och känslor, slog professorn fast. Hon återvände än en gång till den idé om människans årsringar som hon formulerade redan som fyraåring. Bara för att man ser endast den yttersta årsringen är man ju inte ihålig inuti.

Till de stora fördelarna med att bli äldre hör förstås insikten att man är gammal nog att göra bort sig en gång till utan att det innebär någon katastrof. Bodil Jönsson visade också en bild ur boken som visar en eremit sittande på en bergstopp. Robert Nybergs text illustrerar begreppet ”eremitgrammatik” och texten lyder kort och gott ”Få färre fest”.

Dagens äldre lever längre och bättre än sina föräldrar och ännu längre än sina mor- och farföräldrar. ”Vi nygamla är ett nytt folkslag. Det har aldrig funnits sådana som vi”.

Med detta i ryggen studsade jag vidare till ett seminarium om Olle Svennings nya bok om Hjalmar Branting, ”Hövdingen” där författaren, född 1942, samtalade med förre statsministern Ingvar Carlsson, född 1934 under ledning av Ingrid Elam. De båda pojkarna var som unga pojkar och som sådana arbetade de för länge sedan tillsammans hos en äldre pojke, Tage Erlander.

De var ”Erlanders pojkar”. Under fniss berättade Ingvar Carlsson bland annat om den tidens morgonböner i kanslihuset, hur statsministern kunde inleda sessionen under suck och stön men hur det nästan alltid slutade i entusiasm.

Seminariet mellan dessa silverpojkar blev mycket inspirerande, livligt, och man fick lära sig massor om Hjalmar Branting och mycket annat.

Ett samtal mellan guldpojkar, faktiskt.

Om bokstöd och Karlfeldt

Jag skrev tidigare denna torsdag från bokmässan i Göteborg om industridesignern Jan Landqvist och hans bokstöd – porträtt i svartblank plåt av omkring 25 författare. Den senaste i raden är Erik Axel Karlfeldt, som föddes för 150 år sedan. Det jag skrev försvann av okänd anledning – och jag har ingen annan att skylla på än mig själv.

Landqvist var en aning ledsen, berättade han i sin monter, för att Tove Janssons ättlingar inte hade gett honom tillstånd att sälja det vackra stöd han skapat av Muminfamiljens skapare. Nu stod ett enda exemplar i en hylla i Landqvists monter.

Senare träffade jag på mässgolvet Sara Nyström från Wahlström & Widstrand. Hon visade mig en ny och mycket vacker bok, Stina Otterbergs ”Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt”.

Men är verkligen Karlfeldt läst och uppskattad idag? Kanske inte i vida kretsar, men förläggaren berättade att en ung controller på förlaget hade sagt henne att de på hans avdelning var väldigt glada över just denna bok, och detta gjorde henne mycket glad.

En stund senare såg jag Göran Greider, inte helt överraskande, tala mycket varmt om Karlfeldt och hans poesi i Dagens Nyheters monter, tillsammans med Stina Otterberg.

Karlfeldt lever, och visst är han ganska tjusig i sin hatt.

Karlfeldt