Gertrud blir film, igen

Än en gång bekräftas Hjalmar Söderbergs ständiga aktualitet. Samtidigt som Pernilla August håller på att slutklippa sin film baserad på Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) kommer nyheten att Söderbergs första och mest spelade drama, Gertrud (1907) än en gång ska bli film. Skådespelerskan Moa Gemmel är regissör och kreativ producent. Hon skriver också manus tillsammans med författaren Karolina Ramqvist.

– Det var min idé, jag gjorde en modernisering av grundmanuset och nu skriver Karolina vidare med input från mig. Det är jättekul att jobba med Karolina, jag älskar hennes sätt att skriva och tolka kvinnliga karaktärer, säger Moa Gammel till Dagens Nyheter.

– Jag tackade ja, mycket för att jag tycker att Gertrud är en intressant och rolig karaktär att skildra, säger Karolina Ramqvist till SvT:s Kulturnyheterna.

Gertrud behåller sina karaktärsdrag från Söderbergs drama men flyttas i Ramqvists och Gammels version till Hollywood. Hon har förlorat ett barn när hon följer med sin man, som är TV-producent, till Los Angeles och börjar hänga i ett svenskt community.

– Den miljön känns så just nu. Svenskar som reser tillsammans med den här mediemiljön där tidens värderingar blir väldigt synliga, och kanske också lite löjliga, säger Karolina Ramqvist.

Det är osäkert när filmen blir klar. Man arbetar just nu med finansieringen.Skådespelarna är inte heller klara, men Karolina Ramqvist vet vem hon helst vill se som Gertrud:

– Moa. Hon har det där som Gertrud har, en dragning till flera olika saker, ett sökande. Gertrud är en person som vill mycket, har filmroller, är före detta fotomodell, och hon vill också skriva. Rollen är som gjord för Moa, även om hon själv säkert inte skulle säga det.

Gertrud filmades 1964 av den danske regissören Carl Dreyer, inspirerad av Sten Reins doktorsavhandling 1962, där Söderbergs älskarinna under åren 1902-06, Maria von Platen avslöjades som förebild för pjäsens titelperson. Ett år tidigare, 1963, gjorde regissören Bengt Lagerkvist en version för TV-teatern med Anita Björk som Gertrud. Ännu en TV-version gjordes 1999 med Ulla Gottlieb som regissör och Marie Richardson i titelrollen

Lindansaren

Nu går ”The Walk” på biograferna, spelfilmen om lindansaren Philippe Petits hisnande, spektakulära vandring på stålvajer mellan World Trade Center-tornen den 7 augusti 1974, dagen innan Richard Nixon avgick som USA:s president, vanärad i Watergate-skandalen.

Jag såg Petit uppträda en gång, under mer blygsamma men ändå fascinerande former.

Det hände en februaridag 1981 i hörnet av West Broadway och Prince Street i Soho, New York. Petit försörjde sig vid denna tid som gatuunderhållare, och han var lysande. Han hade som vanligt ritat en stor rund cirkel på trottoaren och ryktet spred sig snabbt i området. ”Petit är här, Petit är här” och människor hade snabbt samlats för att titta på honom och hans konster.

Han jonglerade med bollar och facklor och drog ned skrattsalvor när han plockade fram en extra underarm ur sin väska så att han fick tre händer att plocka bollar och facklor med, och efter en stund började han jonglera med extraarmen också. Han trollade fram mynt ur barns hår och vuxnas rockärmen. Han mimade hela tiden och kommenterade ljudlöst det som hände bland åskådarna och på gatan. När någon tog fram en cigarett var han blixtsnabbt framme för att låtsastända den med tummen och pekfingret. När en bil tutade grävde han snabbt fram en visselpipa ur sin stora hemlighetsfulla väska för att plötsligt bli trafikpolis.

Och så spände han upp en lina några meter upp i luften mellan ett hushörn och en trafikstolpe och dansade fram och tillbaka på linan medan han jonglerade med sina facklor.

Tre poliser kom med tummarna i sina bälten och de skruvade sig fram mellan åskådarna, först med ena axeln före, sedan den andra, liksom vaggande, lunkande. ”Skingra er”. Publiken buade. Poliserna var obevekliga. Petit störde ordningen, han blockerade trottoaren, någon kunde skadas…

Petit avslutade snabbt sina konster, rädd för att poliserna skulle lägga beslag på hans väska med alla hemligheter. Någon i publiken gick runt med hans svarta hatt och många av oss lade dollarsedlar och mynt i den.

Sedan tog han sin hatt, satte den på sitt huvud, kastade sig upp på sin enhjuling och försvann med väskan över axeln söderut, där man i februaridiset ännu kunde skönja World Trade Center – där han hade stört ordningen en den där augustidagen 1974. Polisen kom då också.

Tjugo år efter denna händelse i hörnet av West Broadway och Prince Street, i september 2001, utsattes World Trade Center-tornen för ett terroristattentat och störtade. Några dagar senare intervjuades Philippe Petit i NPR-programmet ”All things considered”.

Han berättade, med tung, fransk brytning:

_De där tornen var mina torn, mitt hem, mina barn. Jag tycker att de skall byggas upp igen. Om de byggs på nästan samma sätt som de såg ut och där de stod, skall jag förstås dansa mellan dem igen… Jag är lycklig över att vara lindansare, ty jag är ett hoppets instrument.

Philippe Petit är fransman förstås, son till en överste i franska flygvapnet. Men han lärde sig trolla när han var sex och jonglera i tonåren, och att gå på lina för att han ville gå i luften som de gör på cirkus.

Han såg, och ser, dans på lina som en gåva till mänskligheten, ett stycke konst, ett sätt att hylla livet. Linan är en metafor för livet: en resa som börjar med ett första steg, en början och ett slut. År 1971 dansade han mellan tornen på Notre Dame-katedralen i Paris, två år senare över Sydney Harbor Bridge och 1974 alltså mellan World Trade Centers båda torn.

Han hade drömt om det i åratal, och planerat noga, ända sedan han första gången såg en teckning av byggnadsverken i en tidskrift av de då endast planerade byggnadsverken.

Det fanns ett stort problem: hur skulle man kunna spänna själva linan mellan tornen. Petit och hans vän Jean-Louis Blondeau, som är fotograf, ritade en karta över de två tornen i en kohage i Neveres i Bourgogne. Efter en lång rad misslyckade försök kom Blondeau på den mest eleganta tekniska lösningen, den som skulle visa sig fungera: de skulle använda pilbåge.

Petit anlände till New York alldeles före jul 1973. Han förberedde sin lindans med många besök på utsiktsvåningen i World Trade Centers södra torn, oftast förklädd – journalist, filmare, arkitekt, byggnadsarbetare. Han mätte och fotograferade.

Under några hektiska dagar i början av augusti 1974 smugglade han och hans medarbetare in utrustning som de gömde i städskrubbar och andra skrymslen i tornets högsta våningsplan.

På eftermiddagen den 6 augusti gömde de sig i World Trade Center. På morgonen den 7 augusti sköt Blondeau en pil med en fisklina från det norra tornet till den södra. Sedan kunde de hala in den riktiga, tjocka linan till det södra tornet. De fäste den, stadigt, och klockan sju vandrade Philippe ut på den stramt spända linan.

Han höll balansen med hjälp av en drygt åtta meter lång stång. Han var helt klädd i svart, på fötterna hade han egenhändigt sydda mockasiner av buffelskinn och han gick den 40 meter långa sträckan mellan tornen fram och tillbaka sju gånger. En gång tog han några danssteg.

Långt där nere på Liberty Plaza hejdade sig finansvärldens folk och bara tittade på honom, skräckslagna, förtjusta, förundrade.

_ Jag ville ge Manhattan, Amerika och världen en föreställning om det omöjliga. Jag ville säga något som kan flytta berg och visa att det omöjliga inte existerar, sade Philippe Petit i den där radiointervjun när hans torn inte längre fanns.

_ Jag hade valt en fin dag. Vinden var inte så stark. Turbulenserna bara dansade runt mig, men jag var medveten om dem och därför kan jag sitta här och berätta om dem.

Och han berättade att de två tornen vibrerade en aning. Det kändes som om de andades. Polisen kom, förstås, och de var ”mycket, mycket arga på mig”.

_ De visste inte hur man närmar sig en poet som dansar i luften.

Philippe fick bara ett symboliskt straff för sitt tilltag. Han dömdes att uppträda på lina för barnen i Central Park, vilket han gjorde med glädje.

Jag såg ”Man on Wire” (2008), dokumentärfilmen om Petits äventyr på lina 415 meter upp i luften 1974, och jag ska nog se ”The Walk” också – men jag tror att jag alltid kommer att minnas Philippe Petit mest som en man som gick på lina två meter över marken i hörnet av West Broadway och Prince Street och därmed förgyllde en vanlig dag i New York en dag i februari 1981.

Claes Andersson om döden och lyckan

Så på Bokmässans sista dag kommer man i god tid till seminarielokalen F4 – och studsar inför den långa kön. Så många tonåriga flickor! Så roligt att Claes Andersson drar så mycket publik! Denne finlandssvenske poet, 78 som just kommit med sin tjugosjätte diktsamling (om jag räknat rätt) sedan debuten 1962 och som nu ska tala om detta med poetkollegan Bengt Berg under rubriken ”Det underfundiga åldrandet”.

Tonåringarna längst fram i kön fnissar, och rodnar kanske en aning. Det framgår att de står i kö för följande programpunkt i samma lokal. De väntar på bloggaren och komikern Clara Henry, 21, som ska tala om sin bok ”Ja, jag har mens hur så?”.

Men det blir ändå ganska fullt i lokalen när Bengt Berg drar igång ett underfundigt samtal med Claes Andersson, som vid sidan av sitt omfattande författarskap har gjort karriär som psykiatriker, vänsterpolitiker (kulturminister 1995-98), jazzpianist och, i sin ungdom, fotbollsspelare på elitnivå.

Anderssons nya diktsamling har den fina titeln ”En morgon vid havet – inandning, utandning”. Bengt Berg går rakt på väsentligheterna. Häromdagen lyssnade han på ett samtal med Claes Andersson i den finska montern på Bokmässan, sade han. Samtalet handlade bland annat om döden, sade Berg, och han hade slagits av att ämnet ändå väckte stor munterhet bland åhörarna.

Berodde detta på att åhörarna likt barn valde att fnissa åt det de är rädda för? Eller berodde det möjligen på något slags längtan efter döden?

Claes Andersson börjar med att upprepa något han brukar säga: det finns bara två saker värda att skriva om, död och sex. Men sedan plockar han fram ett citat av Gustaf Fröding: ”Man måste vänja sig vid att vara död”.

_ Det är stor visdom. Om man avskärmar sig från sin egen död förminskar man sig själv i stället för att njuta av sin egen livsupplevelse så länge man kan. Man lever så kort tid och är död så länge. Bengt Berg påpekar att Claes Andersson i en intervju har sagt att meningen med livet är att försvinna.

_ Ja, det anser jag. Det betyder att man inte längre finns som fysisk gestalt. Man kan existera om människor minns en, men efter en tid finns man över huvud taget inte ens i någons minne. Samtidigt är det något trösterikt i detta. Att man lever och dör är en förutsättning för att livet ska fortsätta. Det trösterika är barn, barnbarn och t o m barnbarnsbarn – något fortsätter.

Ja, Claes Andersson försöker i sin poesi skildra livets grundläggande ambivalens, meddelade han. Skräcken, men samtidigt glädjen, i att åldras.

När han besöker äldreboenden brukar han inleda med att konstatera att det är underbart att åldras. Det blir alltid protester, men då brukar han mana sina åhörare att tänka på alternativet, att vara död. Därefter blir det vanligen en bra diskussion på äldreboendet.

_ Det blir protester, men då säger jag: tänk på alternativet. Då blir det en bra diskussion.

Han uppmanas att läsa en dikt om sorgen ur den nya boken. Han gör det, men fortsätter sedan med en mer hoppfull dikt:

 

En morgon vid havet med sol, vind, fåglars rop och vingslag                                                   förstår jag hur vacker världen är

För ett ögonblick upplever jag en så häftig lycka att jag inte vet om jag vågar leva längre

I själva verket har jag redan lämnat allt och väntar bara på att jag själv skall komma efter

Det dröjer en stund och jag har all tid i världen

 

Samtalet fortsätter och handlar bland annat om den nuvarande situationen i Finland och i världen. Claes Andersson skräder inte orden:

_ Det går inte att värja sig mot allt som händer, det går inte att dra sig undan. Att idag bo i Finland och se att vi har en utrikesminister som öppet visar sitt förakt för flyktingar och de som söker sig till Finland. Den nuvarande ledningen är demokratiskt vald, men det är förfärligt att få uppleva detta i mitt land.

Men sedan är det dags att lämna lokalen för något helt annat. Tonårsflickorna stormar in.

 

Ja, varför inte bygga en radiostudio på Bokmässan?

På väg till Bokmässan i onsdags lyssnade jag på ”Nordegren och Epstein” i P1. De talade om mässan. Thomas Nordegren framförde en viss kritik mot Sveriges Radios direktsända mässprogram, inför publik, med usel ljudkvalitet. Varför bygger de inte en riktig radiostudio i mässhallen?

För atmosfärens skull, föreslog Louise Epstein, men jag höll med Nordegren. Det blir inte njutbart för radiolyssnarna att få favoritprogrammet förstört av sorl och allt möjligt annat i bakgrunden. Ännu mera höll jag med i fredags morse, jag lyssnade på P1 Morgon innan jag tog spårvagnen till mässan.

Den utomordentlige programledaren Johar Bendjelloul intervjuade Kerstin Ekman om hennes nyutkomna bok om naturforskaren och Linnélärjungen Clas Bjerkander, som aldrig nådde någon ryktbarhet. En ekande ödslighet låg som ett filter över den intressanta intervjun, Bendjelloul och Ekman var uppenbarligen ensamma på scenen i SR:s monter, kanske med någon tekniker, men i bakgrunden hördes steg och dunsar, det svischande ljuder av något elfordon på väg med ännu flera böcker till någon monter.

Men intervjun var som sagt intressant, som alltid när Kerstin Ekman intervjuas om sina böcker och sitt skrivande. Hon hade blivit förälskad i honom, för hans kärleksfulla beskrivning av växter, och för att han var rolig. Och så ville hon visa att det hände mycket ute i landsorten också under 1700-talet, i detta fall det Västergötland, inte bara i huvudstaden.

Nej, hon var inte alls frestande att fylla ut fakta om denne Bjerkander med romanfabulerande, hon såg det nog som en utmaning att berätta om en människa endast med utgångspunkt från fakta. Med åren har hon ju utvecklat en viss skicklighet i att skriva romaner.

I intervjun berördes finstämt åldrande och försvinnande, och hur nära man kan komma en människa, egentligen. Kerstin Ekman hade känt en viss närhet till Bjerkander, berättade hon, när hon i sin hand fick en av de nattvardskalkar denne använt i sitt värv.

Jag försökte undvika SR:s monter under lördagen, men på eftermiddagen fann jag mig ändå stående vid montern då man skulle spela in ett kommande avsnitt av underhållningsprogrammet ”Bästa minnet”, inför publik. Det berodde inte på att jag tycker att själva programmet är oemotståndligt, men nu skulle tre favoriter delta: Svante Weyler, Erik Blix och Barbro Hedvall, den senare nu med nya uppseendeväckande stora och mycket runda glasögon.

Det blev en livlig, rolig inspelning – trots att det även på plats stundom var svårt att höra vad som sades. Här ska inte mycket mer avslöjas om programmet än att Barbro Hedvall fick tillfälle att uttrycka sig negativt om det numera nedlagda Folkhälsoinstitutet. Vad folkuppfostran beträffar räcker det så bra med henne själv och Magdalena Ribbing, slog hon fast med vanlig emfas, och kanske lite självironi.

Men allt skulle bli ännu bättre med en riktig studio på mässan!

En torsdag på Bokmässan

Bokmässan börjar alltid så behagligt trevande, liksom prövande. Torsdag – och allt är ännu nytt, mattor och boksidor osolkade, till och med de inplastade ostmackorna har en viss fräschör. Vi vet att detta inte kommer att gälla länge till – men låt oss njuta av den relativa friden så länge den råder.

Där hejdar sig Peter Englund i steget på väg till ett seminarium, och där nickar Per Svensson, den elegante sanningssägaren i Sydsvenskan. Där ler Josefin Olevik med hela ansiktet, med rätta, när tidskriften Fokus presenterar Den Svenska Kulturens 75 mäktigaste personer. Listan kan ifrågasättas, den leder till diskussioner och meningsutbyten – och det är väl själva meningen.

Varför hamnar Cilla Bankö på trettioåttonde plats och Kerstin Ekman på trettionionde? Varför inte tvärtom? Och Riksettans Jörgen Persson, som inte är närvarande på mässan, listar på Facebook ett antal personer som inte alls är med på listan men som borde vara det. Förstås. Och Jan Guillou rasar över att han över huvud taget är med…

Apropos Fokus: i veckans nummer finns ett fantastiskt fint, ja lysande porträtt av Jörn Donner, taget av den unge fotografen Bezav Mahmod med anledning av att denne Finlands meste Sverige-kännare, med mera, lunchintervjuas – ja, av mig – inför sin kommande Sverigebok.

Jag hamnar i en stol vid Sveriges Radios monter, varifrån man direktsänder vissa program, dock inte vid mitt besök. I stället försöker Marie Lundström egga oss som ändå sitter där att unisont läsa in några meningar att sändas som lockbete – ”ett köttben” – för programmet ”Lindströms bokradio” lördag morgon. Av någon anledning uppmanar Lindström och hennes producent oss att ta av oss skorna så att det går lättare för oss att skandera det de vill att vi ska skandera, vilket är ”Känn ingen sorg, Göteborg…”.

Nej. Jag vill inte. Programmet blir säkert bra ändå.

När mässan stängts för dagen minglar jag en stund vid De Litterära Sällskapens scen – innan jag går vidare till Det Stora Förlagets mingel högt över staden, där jag bland annat kramar Stina Wirsén i ett kärt återseende och hjälper litteraturvetaren och tangodansaren Birgitta Holm till ett glas rött vin.

Stort intresse för Söderberg och Strindberg

De föredrag om Hjalmar Söderberg och August Strindberg som Söderbergsällskapets ordförande Nils O Sjöstrand höll på DELS´ scen på Bokmässan på torsdagsmorgonen blev mycket välbesökta.

Nils inledde med att understryka den stora skillnaden i de båda författarnas produktion, vad omfånget beträffar. Strindbergs samlade verk omfattar 72 volymer, den pågående utgivningen av Söderbergs Samlade skrifter blir 17 volymer. Söderberg sade och skrev ofta att Strindberg var hans ungdoms ”stora bloss”. Den äldre författarens genombrottsroman ”Röda rummet” var en inspirationskälla för Söderbergs debutroman ”Förvillelser” (1895), och det finns likheter mellan den förres ”Tjänstekvinnans son” (1886) och den senares ”Martin Bircks ungdom” (1901).

Söderbergs beundran för Strindberg framgår också av den recension av dramat ”Fröken Julie” som han skrev 1888 för Dagens Nyheter. Dessvärre publicerades aldrig den nu förkomna recensionen, men av vad Söderberg berättat om den framgår att han, till skillnad från nästan alla andra dåtida kritiker, uppskattade vad han såg. Söderberg var alltså i detta före sin tid, numera anses ju ”Fröken Julie” vara ett av Strindbergs bästa dramer.

Med åren ersattes dock Söderbergs beundran av kritik och oförståelse, framför allt för Strindbergs tilltagande religiositet. En av anledningarna till att Söderberg under de senaste decennierna blivit alltmer uppskattad och läst beror enligt Nils Sjöstrands uppfattning på att det svenska samhället sekulariserats.

Söderberg och Strindberg träffades tre gånger, den första gången under en båtutfärd, då de inte kände varandra. Söderberg var då mycket ung. När Strindberg tappade sin tändsticksask tog Söderberg upp den och överlämnade, djupt rodnande som en ung konfirmand, enligt egen utsago.

1905 träffades de två gånger sedan Strindberg i ett brev till författaren Algot Ruhe, generationskamrat med Söderberg, uttryckt en önskan om att få träffa några av tidens unga författare.

Det blev ett lyckat möte som slutade med att Strindberg lade bort titlarna med de unga, skrev Söderberg långt senare. Söderberg var lite ängslig inför mötet eftersom han hade skrivit lite kritiskt om några av Strindbergs verk, men den äldre författaren hade under kvällen kallat Söderberg Martin Birck, vilket förstås tydde på att han åtminstone kände till Söderbergs roman. Även ett andra möte mellan Strindberg och de unga blev angenämt.

Och nu delar de två författarna, eller i alla fall deras respektive sällskap, monter på Bokmässan i Göteborg.

 

Bokmässan börjar med Söderberg och Strindberg

Sista veckoslutet i september. Bokmässa i Göteborg, där hösten fortfarande är sensommar och löven knappt börjat ändra färg. Än en gång tänker jag rapportera om ditt och datt från denna mässa.

Jag bläddrar i seminarieprogrammet. Kerstin Ekman om en undanskymd 1700-talsförfattare. Cilla Naumann om moderskap – med anledning av sin med rätta så hyllade senaste roman. Cecilia Lindqvist om ett annat Kina, det Kina som hon tillsammans med sin dåvarande man Sven mötte i början av 1960-talet, ett land som nu tycks ofattbart fjärran i både tid och rum. Ryssland och den nya världsordningen med Masha Gessen och Anna-Lena Laurén – kan det bli mer insiktsfullt?

Men jag börjar ändå denna messdag framför De Litterära Sällskapens scen, och det beror inte bara på att jag kommer att vistas en hel del den monter mitt emot scenen som Strindbergssällskapet i år delar med Söderbergsällskapet. Så lämpligt att just dessa två Stockholmsförfattare får dela monter, och så lämpligt att föreläsningsserien på DELS´ scen inleds med två betraktelser av Söderbergsällskapets ordförande Nils O Sjöstrand om ”Hjalmar Söderbergs syn på August Strindberg”. Den första har undertiteln ”Hänförd beundran”. Den andra har undertiteln ”Kritik och oförståelse”.

Och visst ska det bli intressant att se vilka som kommer till vår monter för Strindbergs skull och vilka som kommer för Söderbergs skull, och framför allt vilka samtal som kan komma att uppstå…

Bokmässan har i år lanserat en utmärkt app där man kan skapa sitt eget mässprogram med hjälp av det officiella seminarieprogrammet, monterprogrammen och programmen på alla de olika scener som finns på mässan. I mitt app-program för torsdagen finner jag noteringar om Jean Sibelius, humlor, Po Tidholm, finska krigsbarn och Karl Marx – bland mycket annat. Allt kommer jag inte att hinna med, i synnerhet som jag ju kommer att stå en del på Söderbergsällskapets sida i den monter vi delar med Strindbergssällskapet.

Kom gärna förbi, om ni är på plats.

Tore Johnson – bilder från Paris

Lars Forssell skrev något mycket vackert om fotografen Tore Johnson efter dennes alltför tidiga död vid 52 års ålder 1980:

Han gick genom livet som en människa. Tog bilder av allt. Det var ingen som tänkte på honom som fotograf.

Nu ställer Nordiska museet ut ett antal av de bilder Tore Johnson tog i Paris i slutet av 1940-talet och början av 50-talet, då staden var sliten, nedgången, ruffig, ännu präglad av en efterkrigsstämning, men också bilder som han tog senare under 50-talet och i början av 60-talet.

Ja, han gick genom staden som en människa, han dolde inte sina sympatier för de svaga, de utsatta, clocharderna. Två unga flickor betraktar nyfiket en uteliggare som rakar sig vid Seine, en lång rad lunchlediga står på parkett lutade över en mur när ett gäng brandmän bär upp en ung kvinna som uppenbarligen just tagit livet av sig i samma flod, en gammal kvinna i en säng i en mer än fylld sjukhussal ser strängt rakt in i Tore Johnsons kamera.

Han kan berätta en hel historia i en enda bild, om en flicka som talar med sin hund efter att ha köpt en baguette, om en man som fundersamt lutar sig mot ett träd när framhjulet på hans bil vikt sig, om en pojke som tröstar en annan vid en husknut.

IMG_3681

 

 

 

 

 

 

 

 

Tore Johnson var den mest bohemiske i det berömda fotokollektivet Tio fotografer, som växte fram ur utställningen Unga fotografer 1949. Fotohistorikern Per Lindström skriver i en introduktion till utställningen om Tore Johnson som fotograf:

Hans stil beskrivs bäst som humanistisk och präglas av en känsla för både livets och fotografins halvtoner – något som hade ett pris i form av en ofta förödande  självkritik som gjorde att han hellre tvekade än chansade.

Många bilder på utställningen är väl kända och ofta sedda, men här – och i ännu högre grad i den bok som Nordiska Museet samtidigt ger ut – finns också bilder som aldrig tidigare setts. Allt är vackert nykopierat från originalnegativen, som nu ingår i museets fotoarkiv.

Lite som en överraskning har de ansvariga för utställningen – curatorn Amanda Creutzer och Jonas Hedberg från museets arkiv – i en dörröppning monterat en charmig bild i stort format som den unge Tore Johnson tagit av sig själv i en spegel, en selfie innan företeelsen fanns.

IMG_3676

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid invigningen berättade Tore Johnsons son, filmaren Olof Johnson (som förstås är döpt efter huvudpersonen i farfar Eyvind Johnsons fyrabandsverk Romanen om Olof) charmerande om hur han i slutet av 60-talet, då han var sex-sju år gammal, hade fått hjälpa sin far i mörkrummet, hur solljuset över karparna i dammen på Centralbadets gård stod i stark kontrast till mörkret i mörkrummet, hur fascinerande det var för en liten pojke att se ett porträtt sakta växa fram på det virvlande fotopappret i framkallningsvätskan, om stoppbadet och om sin uppgift att transportera bilden till sköljen och vidare till torken, där det var roligast att titta på den välpolerade torktrumman, så lämplig att göra roliga grimaser framför.

Efter Tore Johnsons död i en hjärtinfarkt 1980 bestämde sig Olof Johnson för att resa med sin kamera till Paris. Även han ville upptäcka staden, skildra den. Han stannade inte länge, han tyckte att Paris var en skitstad, och när han tittade närmare på sina bilder fann han att han hade sökt samma motiv som sin far.

Jag tar en bild på Olof Johnson bredvid utställningens ingångsbild, som visar en ung Tore Johnson sittande på en trappa, sannolikt någonstans i Paris. Marianne Johnson gör samma sak. Hon var Tore Johnsons hustru innan han försvann alltför långt in i spriten, hon är mor till Olof Johnson och hon arbetade i över femtio år, från 1952, som scripta i ett mycket stort antal svenska filmer. Ni har sett många av dem.

Hon talar mycket varmt om Tore Johnson.

IMG_3702

 

 

 

 

 

 

 

 

Missa inte denna vackra utställning. Den pågår till den 8 maj 2016.

Fotnot: Lars Forssells vackra formulering är ett citat från en intervju med honom i Nils Claessons och Timo Sundbergs dokumentärfilm för Tv2 1986 om Tore Johnson, Man som rakar sig vid Seine.

Yvonne Hirdmans nya bok

Historieprofessorn Yvonne Hirdman har just gett ut en memoarbok med titeln ”Medan jag var ung – egohistoria från 1900-talet” (Ordfront förlag). Den har fått lysande recensioner i de flesta tidningar och är skriven i ungefär samma sökande, uppsluppna, roliga och ofta drastiska stil som hennes Augustbelönade ”Den röda grevinnan” (2010), som handlar om hennes mor.

Här ett utdrag ur den intervju jag gjort med Yvonne Hirdman för det senaste numret av tidningen Veteranen, som just kommit ut.

***

”Medan jag var ung” handlar förstås inte bara om Yvonne Hirdmans karriärproblem, den handlar också om kärleken. Det eviga sökandet efter en roll i forskarvärlden interfolieras med ett lika evigt sökande efter en kärlek som håller. Hon redovisar uppseendeväckande öppet sina relationer med en tysk och en man som visar sig vara impotent och en holländare och en solochvårande grek – innan hon till sin egen överraskning, om jag tolkar henne rätt, finner en hamn hos den finlandssvenske Claes.

Var det inte svårt att vara så öppen?

_ Nej. Det gör mig ingenting. Det finns tre stråk i min bok. Drömmen om att skriva. Kärleken. Feminismen. Allt går ihop. Man kan säga att det handlar om att vara kvinna i världen.

Men senare:

_ Jag kan vakna mitt i natten och fråga mig vad jag har gjort. Jag som är så blyg – och så lämnar jag ut allt detta. Men så tänker jag: är det verkligen så kinkigt? Nej. När jag åkte runt och talade om mammaboken på bibliotek och så där insåg jag att det inte finns någon anledning att snåla med sig själv och sitt liv.

Av dina dagböcker verkar det som att du inte kände dig särskilt lyckad i ungdomen. Hur är det nu?

_ Nu känner jag mig både lyckad och lycklig, får man väl säga. Till mina barn kan jag tryggt säga att det bara blir bättre och bättre….

Ändå: i sin bok skriver Yvonne Hirdman om denna ”svidande baklängtan”, att vara där igen, att göra om alltihop.

”Men som mig nu. Inte mig då. —  Kroppen ska vara ung, spänstig och grann och håret långt och mörkt, och ögonen stora och klara och tänderna hyfsat vita men inuti det ska det sitta en gammal tant och styra med hela sin beska erfarenhet.”

Jag kan inte låta bli att ställa en ganska banal fråga:

Vad skulle du säga till dig själv som femtonåring om du hade en möjlighet.

Yvonne Hirdman tvekar inte särskilt länge innan hon svarar:

_ Jag tror att jag skulle tycka om den där unga tjejen, och jag tror att jag skulle säga, med risk för att det låter frivolt: ta det lugnt, lilla gumman. Se till att skaffa dig en äldre man att ligga med första gången, en snäll man, och ge fan i den där unge killen. Ja, det skulle vara ett seriöst råd.

Vad tror du att andra feminister skulle säga om detta råd?

_ De får säga vad de vill.

Vi talar också om den akademiska världen. Yvonne Hirdman skräder inte orden. Hon tycker att den är ”hemsk”, även om hon själv klarat sig relativt bra, som hon säger. Hon fick ju de utnämningar hon förtjänade, även om det krävdes kamp och överklaganden, och hon belönades så småningom med Kellgren-priset på 200 000 kronor av självaste Svenska Akademien.

Och nu?

_ För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska skriva om. Det är mycket läskigt, obehagligt.

Kurt Mälarstedt

Doktor Glas lever

Jag tänker ibland på Tyko Gabriel Glas, huvudpersonen och den som för pennan i Hjalmar Söderbergs dagboksroman ”Doktor Glas” från 1905, till exempel på väg till min arbetslokal på Skeppsholmen.

När jag en dag för några år sedan passerade den numera avsakraliserade Skeppsholmskyrkan var dess trappa beströdd med djupt röda rosenblad. Så lämpligt, tänkte jag. Det var ju här doktor Glas av stötte ihop med Helga Gregorius dagen innan han av en tillfällighet kunde förverkliga den plan han länge haft att förgifta hennes tjugosex år äldre man, den i hans ögon så vedervärdige pastor Gregorius, den man som gjorde hennes liv djupt olyckligt.

Det var här Tyko Glas dristade sig till att fråga om han fick ge henne, som han hade förälskat sig i, en kyss på kinden, och det var här hon gav honom en kyss på pannan till avsked.

Romanen ”Doktor Glas”, som just har getts ut i Hjalmar Söderbergs ”Samlade Skrifter” (Lind & Co), tycks år från år stärka ställningen som en av den svenska litteraturens mest lästa och uppskattade, ja beundrade klassiker.

Originalutgåvan 1905 togs emot välvilligt vad språk och stil beträffar, men många av den tidens recensenter hade ändå kritiska synpunkter mot innehållet i romanen, dess moral. En läkare som giftmördar en pastor…

Men ”Doktor Glas” blev läst och diskuterad och fann med tiden många läsare. Romanen har getts ut i ständigt nya utgåvor och upplagor, hittills sammanlagt 66 inklusive tal- och e-böcker. Av bibliografiska uppgifter sammanställda av Björn Sahlin framgår att nästan hälften av dessa utgåvor och upplagor har kommit efter millennieskiftet. Romanen har dessutom översatts till uppseendeväckande många främmande språk, 29. Sex nya språk har tillkommit bara under de senaste fyra åren.

Ett annat tecken på romanens popularitet är dess ”favoritstatus”. I nutida intervjuer nämner människor med högst olika bakgrund mycket ofta ”Doktor Glas” som sin favoritroman. Anmärkningsvärt ofta framhåller invandrare Hjalmar Söderberg som en inspiratör och hans författarskap som en inkörsport till det svenska språket.

Denna tilltagande uppskattning av ”Doktor Glas” speglas också i litteraturhistoriska hand- och läroböcker, noterar Nils O. Sjöstrand, som är ordförande i Söderbergsällskapet och som tillsammans med den nu avlidne Bure Holmbäck och den ovan nämnde Björn Sahlin har redigerat och kommenterat den nya utgåvan av romanen.

I tredje upplagan av ”Svensk illustrerad litteraturhistoria” 1932 beskrevs romanen som ett skickligt genomfört tankeexperiment som dock ”lämnar läsaren ganska likgiltig”. Bo Bergman betecknade i sin minnesteckning 1952 över sin vän Hjalmar Söderberg ”Doktor Glas” som ”ett stort celebralt räknestycke, men knappast som stor konst annat än i det lyriskt beskrivande”.

Men i modernare litteraturhistoriska verk hyllas ”Doktor Glas” ordentligt. I del 4 av ”Den svenska litteraturen” (1989) beskrev Björn Sundberg romanen som ”ett verk som på en gång är både en helstöpt roman och en tankebok”. Göran Hägg höjde ribban ytterligare i sin ”Den svenska litteraturen” (1996), där han slog fast att ”Doktor Glas” är ”ett fulländat mästerverk”.

Nutida läsares uppskattning av romanen röjs också i den senaste utlåningsstatistiken från Stockholms Stadsbibliotek. Listan över de 100 mest utlånade vuxenböckerna 2014 domineras naturligt nog av böcker utgivna under de allra senaste åren, men där finns också fyra romaner utgivna på 1900-talet. Av dessa kan bara en betecknas som en riktig klassiker – ”Doktor Glas”, på 51:a plats.

Ett tydligt tecken på fascinationen inför ”Doktor Glas” är också att flera ledande skådespelare – Allan Edwall, Sven Bertil Taube, Krister Henriksson, Thorsten Flinck – och senare tiders författare – Kerstin Ekman, Bengt Ohlsson, m fl – entusiastiskt har tagit sig an verket, gestaltat det på nytt sätt, funderat vidare på historien, vridit och vänt på den.

Så vad är det då i ”Doktor Glas” som griper och intresserar oss nu, som gör att vi ständigt läser om romanen, och att den ständigt finner nya läsare?

Ett rimligt svar är att den är så mångbottnad och innehållsrik, så full av intressanta detaljer om livet, om stort och smått, viktiga saker värda att diskutera – men också lustiga företeelser att fascineras av och drömma kring.

Denna roman handlar om så mycket – till exempel om huruvida man har rätt att döda en annan människa, om ensamhetens villkor, äktenskapet och kärlekens villkor, om sexualångest och livsleda, om Stockholm, om läkarens plikt och ansvar, om kyrkan och prästerskapet – att det ständigt finns nya aspekter att upptäcka i den.

Nils O. Sjöstrand har i en av sina kommentarer i den nya utgåvan en intressant och högst trolig förklaring till att ”Doktor Glas” är ännu mer uppskattad i dag än 1905: avkristningen, sekulariseringen.

Religions- och prästkritik förekom förstås även när romanen kom ut första gången för över hundra år sedan. Men Hjalmar Söderberg formulerade sin kritik inte bara språkligt elegant utan också så djärvt att tidens konventioner utmanades.

Därmed kunde hans roman då ifrågasättas och kritiseras, hur välkomponerad och vackert skriven den än var. Numera väcker denna hans kritik inte samma anstöt. Tiden har vuxit ifatt hans roman.

Dessutom: kanske har vi idag lättare än läsare i början av förra seklet att acceptera att Tyko Gabriel Glas inte visar någon som helst ånger efter sitt dåd, som Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff”. Detta och mycket annat gör Glas till en intressantare och mycket levande gestalt, om än inte särskilt lycklig.

Denna artikel publicerades i Kristianstadsbladet den 11 februari 2015.