Med anledning av att det gått 50 år sedan Martin Luther King mördades i Memphis, Tennessee erinrade jag mig en liten artikel jag skrev i Dagens Nyheter för 20 år sedan. Här:

När Martin Luther King mördades för 30 år sedan hade han i innerfickan på sin kavaj ett kuvert på vars baksida han skrivit ned tio budord mot kriget i Vietnam.

Budorden hade formulerats av Sven Öste, som var Dagens Nyheters korrespondent i Washington under en stor del av 60-talet och som nära följde både medborgarrättskampen i USA och kriget i Vietnam.

Fortsätt läsa →

Här en artikel om Georg Oddner som jazzmusiker, vilket han var innan han blev fotograf. Artikeln ursprungligen publicerad i OrkesterJournalen nummer 6, 2017.

Georg Oddner (1923-2007) var som bekant jazzmusiker innan han blev en av Sveriges mest framstående och hyllade fotografer. Han spelade trummor. Klarinettisten Putte Wickman beskrev honom som ”en av de bättre vi har haft i det här landet”. Oddner ingick i slutet av 1940-talet i Putte Wickmans sextett – men hösten 1950 sålde han sina trummor, for till USA och inledde vid återkomsten till Sverige sin lysande karriär som fotograf.

Hur blev Georg Oddner jazzmusiker? Och hur kom det sig att han övergav jazzen? En legendar i svensk jazzhistoria spelar en viss roll i svaret på den första frågan. Åke Hasselgård.

Fortsätt läsa →

Kjerstin Dellert, som avled den 6 mars, hade givetvis mycket roligt och drastiskt att säga när jag intervjuade henne 2009 för tidningen Veteranen. Här denna intervju, en av de roligaste jag gjort.

Så var ska vi sätta oss och prata, undrar Kjerstin Dellert. Frågan är retorisk. Självklart bestämmer hon i nästa andetag att vi ska sätta oss på själva scenen i Confidencen, slottsteatern vid Ulriksdal utanför Stockholm. ”Mitt hem, mitt vardagsrum”.

Så vi drar fram var sin stol på scenen. Hon sätter sig med ryggen mot salongen. Ögonen glittrar. Hon har gett tusentals intervjuer under sin långa karriär. Men det finns ingen trötthet i hennes sätt att formulera sig. Hon är hela tiden närvarande, liksom nyfiken på sig själv. Hon tycks inte låta någonting gå bara på rutin.

Fortsätt läsa →

Här min intervju med den nu tragiskt bortgångna Magdalena Ribbing i tidningen Veteranen, numera Senioren, 2010.

Detta hade man inte anat under DN-tiden, skriver Magdalena Ribbing i ett e-postmeddelande, ”alltså att det skulle finnas intresse för ens torftiga personlighet”.

Hon ger exempel ur sin almanacka för att jag verkligen ska förstå att hon inte larvar sig när hon säger att hon har svårt att finna en tid för lunch.

Filminspelning, föreläsning på Svenskt Tenn, större intervju för Gastronomiska Akademien, huvudgäst i SvT Morgon, värdperson i SvT:s Go´kväll, föredrag på Slottet, möte på jordbruksdepartementet om Matlandet Sverige, möten för en kommande bok. Plus några timmars frågesvarande för DN:s hemsida nästan varje dag om ”hyfs och stil”, ett samlingsbegrepp hon föredrar framför ”etikett”.

Fortsätt läsa →

Med anledning av en bok om Katinka Faragó gjorde jag 2008 en intervju med henne i Dagens Nyheter. I januari 2017 fick hon en hedersguldbagge. Här intervjun från 2008:

På omslagsbilden till ”Katinka och regissörerna” har bokens huvudperson blicken fäst långt i fjärran, långt bortom den andra personen på bilden, han som just håller på att säga något till henne. Jaja, tycks Katinka Faragó tänka. Jag hör vad du säger. Men det ordnar sig.

Bokens undertitel, ”125 filmer och 55 år bakom kameran”, säger också något om Katinka Faragó, född i Wien för sjuttioett år sedan av ungerska föräldrar. ”Hon är den svenska filmhistorien”, skriver hennes medförfattare Birgitta Kristoffersson i förordet till boken.

Fortsätt läsa →

Jag hade lyckan att intervjua Hans Alfredson sommaren 2005 med anledning av den bok om Svenska Ord som Staffan Schöier och Stefan Wermelin gav ut på hösten samma år. Intervjun byggde på ett samtal med Hans Alfredson i Tomelilla och ett framträdande som han gjorde i Simrishamn några veckor tidigare.

Här intervjun som den publicerades i Dagens Nyheter den 21 augusti 2005.

***

Nej, Hans Alfredson tänker inte skriva några memoarer. Han tycker inte om själva formen. Men han hade en gång en bra idé, säger han när vi träffas i Tomelilla. Han skulle skriva en kontrafaktisk självbiografi, en berättelse om sitt liv sådant det kunde ha blivit om han vid en viss punkt i livet hade gjort ett annat val än det han i själva verket gjorde.

Fortsätt läsa →

Multimiljonären, amatördirigenten och Mahler-specialisten Gilbert Kaplan har avlidit i New York, 74 år gammal efter att ha drabbats av en aggressiv form av cancer. Han var framför allt känd för två saker, att ha startat den mycket framgångsrika tidskriften Institutional Investor och för att ha dirigerat ett enda verk, Gustav Mahlers andra symfoni, otaliga gånger över hela världen. Här en intervju jag gjorde med honom i Dagens Nyheter hösten 2008.

*************

Gilbert Kaplan tillrättavisar mig. Han vill inte använda ordet ”besatt” för att beskriva sitt förhållande till Gustav Mahler i allmänhet och hans andra symfoni i synnerhet.

Han säger att det helt enkelt handlar om en kärlekshistoria som bara fortsätter och fortsätter och som hans egen hustru accepterar, med glädje.

Fortsätt läsa →

Frank Sinatra, the one and only, skulle ha fyllt 100 den 12 december.

Jag började lyssna på hans skivor på 50-talet, då han han ”kom tillbaka” – ”Songs for swingin´ Lovers”, ”A Swingin´ Affair”, etc. Jag noterade med en viss besvikelse att han stödde republikanen Richard Nixon i valkampen 1972 – så till den grad att han satt på podiet under republikanernas konvent i Miami Beach i augusti detta år – ”sporting his new toupé”, som det stod i de amerikanska tidningarna.

Nå. När  han dog i maj 1998 var jag stationerad i Washington, DC, och jag  skrev  följande, djupt känt:

På Piccolo’s Clam Bar i Hoboken, New Jersey, tystnade musiken på fredagen. De brukar spela Frank Sinatra-låtar dagen lång för sina kunder. Så inte denna dag, ty Frank Sinatra, som gjort Hoboken känt över världen genom att låta sig födas där för drygt 82 år sedan, hade avlidit i en hjärtattack på ett sjukhus i Los Angeles under natten.

Fortsätt läsa →

Nu går ”The Walk” på biograferna, spelfilmen om lindansaren Philippe Petits hisnande, spektakulära vandring på stålvajer mellan World Trade Center-tornen den 7 augusti 1974, dagen innan Richard Nixon avgick som USA:s president, vanärad i Watergate-skandalen.

Jag såg Petit uppträda en gång, under mer blygsamma men ändå fascinerande former.

Det hände en februaridag 1981 i hörnet av West Broadway och Prince Street i Soho, New York. Petit försörjde sig vid denna tid som gatuunderhållare, och han var lysande. Han hade som vanligt ritat en stor rund cirkel på trottoaren och ryktet spred sig snabbt i området. ”Petit är här, Petit är här” och människor hade snabbt samlats för att titta på honom och hans konster.

Fortsätt läsa →

Så på Bokmässans sista dag kommer man i god tid till seminarielokalen F4 – och studsar inför den långa kön. Så många tonåriga flickor! Så roligt att Claes Andersson drar så mycket publik! Denne finlandssvenske poet, 78 som just kommit med sin tjugosjätte diktsamling (om jag räknat rätt) sedan debuten 1962 och som nu ska tala om detta med poetkollegan Bengt Berg under rubriken ”Det underfundiga åldrandet”.

Tonåringarna längst fram i kön fnissar, och rodnar kanske en aning. Det framgår att de står i kö för följande programpunkt i samma lokal. De väntar på bloggaren och komikern Clara Henry, 21, som ska tala om sin bok ”Ja, jag har mens hur så?”.

Men det blir ändå ganska fullt i lokalen när Bengt Berg drar igång ett underfundigt samtal med Claes Andersson, som vid sidan av sitt omfattande författarskap har gjort karriär som psykiatriker, vänsterpolitiker (kulturminister 1995-98), jazzpianist och, i sin ungdom, fotbollsspelare på elitnivå.

Fortsätt läsa →