Multimiljonären, amatördirigenten och Mahler-specialisten Gilbert Kaplan har avlidit i New York, 74 år gammal efter att ha drabbats av en aggressiv form av cancer. Han var framför allt känd för två saker, att ha startat den mycket framgångsrika tidskriften Institutional Investor och för att ha dirigerat ett enda verk, Gustav Mahlers andra symfoni, otaliga gånger över hela världen. Här en intervju jag gjorde med honom i Dagens Nyheter hösten 2008.

*************

Gilbert Kaplan tillrättavisar mig. Han vill inte använda ordet ”besatt” för att beskriva sitt förhållande till Gustav Mahler i allmänhet och hans andra symfoni i synnerhet.

Han säger att det helt enkelt handlar om en kärlekshistoria som bara fortsätter och fortsätter och som hans egen hustru accepterar, med glädje.

Men han ler nästan blygt när jag påpekar att det ena inte utesluter det andra, och han medger att han nog ägnar hälften av sin arbetstid åt Gustav Mahler (1860 – 1911). Den andra hälften ägnar han åt investeringar, konsultverksamhet och annat som i slutändan inte bara gagnar honom själv och hans familj ekonomiskt utan också Mahler, eller i varje fall minnet av Mahler.

Gilbert Kaplan undervisar och föreläser om Gustav Mahler, äger originalpartituret till Mahlers andra symfoni, Uppståndelsesymfonin med tonsättarens slutgiltiga korrigeringar, ger inom kort ut detta partitur med omfattande musikaliska och musikologiska kommentarer. Han har gett ut ett praktverk med alla kända fotografier av Mahler och skrivit ett stort antal artiklar om tonsättaren. Han har bidragit ekonomiskt till att restaurera den stuga vid Steinbach am Attersee i närheten av Salzburg där Mahler skrev sin andra symfoni.

På ett bord i salongen i hans bostad på Femte avenyn i New York med utsikt över Central Park står skulptören Auguste Rodins byst av Mahler. En del hävdar att det finns påfallande yttre likheter mellan Gustav Mahler och Gilbert Kaplan.

Men framför allt: Gilbert Kaplan dirigerar Uppståndelsesymfonin, detta monumentala, komplicerade åttio minuter långa verk om död, uppståndelse, försoning, liv för stor orkester, stor kör, sopran och mezzosopran. Det är inte lätt. Många tempoväxlingar. Flera avsnitt med ”fjärran musiker”, som Kaplan brukar placera på översta raden i konsertlokalen och dirigera via en tv-monitor.

Han dirigerar denna symfoni om och om igen. Sedan september 1982 har han gjort det över hundra gånger med femtiosju olika orkestrar över hela världen, från New York till Beijing, från Stockholm (två gånger) till Melbourne. Han försöker alltid lära sig det lokala språket lite grand så att han kan tala med orkestrarna på deras eget språk under repetitionerna.

_ Efter att ha dirigerat den i Ryssland sex gånger är min ryska inte så dåligMahlers andra symfoni är det enda verk Gilbert Kaplan kan och vill dirigera, men det var länge sedan någon kallade honom amatördirigent. Hans cd-inspelning av Mahlers andra med London Symphony Orchestra (1988) har sålts i 180 000 exemplar, mer än någon annan Mahler-inspelning. Hans inspelning av samma verk med Wienerfilharmonikerna (2003) har sålts i 40 000 exemplar.

Allt började en dag i början av april 1965. Gilbert Kaplan var tjugofyra år gammal, ekonom på American Stock Exchange, musikälskare sedan barnsben hemma i Lawrence, en välbärgad förort till New York. En god vän tog med honom till Carnegie Hall i New York för att lyssna på en repetition av Mahlers andra symfoni med American Symphony Orchestra. Leopold Stokowski dirigerade.

Gilbert Kaplan hade inte hört någonting av Mahler tidigare. Han blev fascinerad, så fascinerad att han köpte en biljett till konserten samma kväll. Mötet med Uppståndelsesymfonin blev känslomässigt omvälvande, stormande på ett sätt som han fortfarande, fyrtiotre år senare, har svårt att förklara utan att glida in i ”psykobabbel”, som han säger, och det vill han inte.

Denna konsert förändrade helt enkelt hans liv.

Det insåg han kanske först så småningom. Han fortsatte med sitt jobb på Wall Street, fick ett och ett halvt år senare en snilleblixt och startade med lånade pengar Institutional Investor, en tidskrift för penningplacerare på stora företag, försäkringsbolag och institutioner. Efter sex nummer gick tidskriften med vinst. Inom två år hade Gilbert Kaplan tjänat sin första miljon.

Men Mahlers andra symfoni fanns hela tiden i hans medvetande. Han missade aldrig ett tillfälle att lyssna på den när den spelades i New York eller på andra platser där han råkade befinna sig. Han skaffade alla tillgängliga inspelningar av verket, försökte förstå det, läste partituret.

Så småningom började en tanke, en dröm växa inom honom. Att han skulle lära sig dirigera för att verkligen tränga in i den, dyrka upp den. ”Komma innanför musiken”.

_ Men det tog ett helt år från det att jag tänkte att jag kanske skulle göra det tills jag verkligen började försöka lära mig.

Han avråddes, förstås. Mahlers andra är ett mycket komplicerat verk. Gilbert Kaplans praktiska musikaliska bakgrund inskränkte sig till tre års pianolektioner när han var mellan sju och tio.

Vi talar om detta i Cincinnati, Ohio samma dag som han ska dirigera symfonin med sin femtiosjunde orkester, den världsberömda Cincinnati Symphony Orchestra, med sopranen Janice Chandler-Eteme och mezzosopranen Christianne Stotijn som solister.

_ Jag hör inte till dem som söker utmaningen bara för utmaningens skull, som att bestiga Mount Everest. Men samtidigt försöker jag alltid genomföra det jag verkligen vill göra, även om målet tycks långt borta och omöjligt att nå.

Så Gilbert Kaplan började studera partituret till Uppståndelsesymfonin ingående tillsammans med en dirigent från Juilliard School of Music, nio timmar om dagen.

_ Efter två veckor hade jag bara lärt mig fjorton sidor. Jag tänkte sluta. Det föreföll omöjligt, jag skulle aldrig klara av det. Men sedan slog det mig att fjorton sidor på två veckor betydde att jag hade lärt mig en sida om dagen. Partituret är på 207 sidor. Det skulle ta mig sju månader. Jag kunde se slutet.

Och så blev det. Efter nästan exakt sju månader hade Gilbert Kaplan lärt sig att dirigera hela Mahlers andra symfoni. Han hade fått öva med American Symphony Orchestra och uppmuntrats av musikernas spontana applåder. Han hade fått tillfälle att diskutera och öva verket med en mästare som Georg Solti i dennes hem i London. Och han hade lärt sig hela partituret utantill. Fullständigt absurt och tokigt, säger han nu om detta. Men nödvändigt för honom själv.

För att förverkliga sin dröm hade han förstås en viss hjälp av sina egna ekonomiska resurser. Han kunde fira sin tidskrifts femtonårsjubileum 1982 med att hyra American Symphony Orchestra och Avery Fisher Hall i Lincoln Center i New York och bjuda 2 500 affärskontakter och vänner på middag och Uppståndelsesymfonin med honom själv som dirigent.

Bortsett från detta, hur vågade han?

_ Jag hade kommit fram till att det egentligen bara fanns två stora risker med projektet. Den ena – om jag försökte – var att jag skulle göra mig löjlig. Den andra – om jag inte försökte – var att jag skulle tvingas leva resten av mitt liv med frågan om vad som skulle ha hänt om jag hade försökt. Jag kunde ta den första risken – jag var gift, jag hade barn, jag ägde mitt företag, jag hade tjänat pengar. Jag skulle inte förlora något viktigt på att göra mig löjlig. Men den andra risken ville jag inte ta.

Gilbert Kaplan var skräckslagen när han gick ut på scenen i Avery Fisher Hall. Men samtidigt, hävdar han, kunde han känna att de som kommit för att se honom dirigera var ännu mer skräckslagna.

_ De såg sig själva i mig. De såg sina egna ouppnådda drömmar. Boken som de aldrig skrev, den där äventyrsresan som de aldrig genomförde, den där flickan de aldrig fick…

Gilbert Kaplan har starka minnen från själva konserten och framför allt av de stående ovationerna, som pågick längre än han kunde ha väntat sig. Kanske var det så, säger han, att åhörarna applåderade sig själva. Många skrev till honom efteråt och berättade att de hade blivit oerhört berörda, att konserten hade förändrat deras liv.

_ De berättade personliga saker. En kvinna skrev att hon äntligen hade bestämt sig för något hon skulle ha gjort långt tidigare, att lämna sin man. Jag skrev senare en artikel i New York Times om detta att fullfölja sina drömmar, om att man alltid kan göra mycket mera än man tror att man kan och att man har allt att vinna på att försöka. Jag träffar ännu i dag, tjugofem år senare, människor som har den där artikeln på kylskåpsdörren.

Gilbert Kaplan hade inte tänkt sig att dirigera ”Uppståndelsesymfonin” mer än en gång. De musikkritiker som var på plats i Avery Fisher Hall hade uppmanats att inte recensera konserten. Några skrev i alla fall, mycket positivt. Det ledde till att Kaplan inbjöds att dirigera symfonin med andra orkestrar, över hela världen. Han fick stor uppmärksamhet och goda recensioner. Han gick in i en ny karriär vid sidan av sitt yrke.

Han sålde sin tidskrift några år senare (och blev riktigt ekonomiskt oberoende) men fortsatte att arbeta med den till en bit in på 90-talet.

_ På sätt och vis saknar jag den där första tiden, då jag både dirigerade och ägde mitt bolag. Det handlade om att använda både vänster och höger hjärnhalva, och jag var mycket aktiv. När jag till exempel skulle dirigera symfonin i Novosibirsk for jag först till Moskva och gjorde en intervju med Michail Gorbatjev för Institutional Investor. Sedan satte jag mig på transsibiriska järnvägen och fortsatte till Novosibirsk. Jag gillade kombinationen, och jag kan sakna den.

Men han tycker att han ändå hållit sig kvar inom journalistiken genom sitt program ”Mad about music” på public radio-stationen WNYC i New York, där han regelbundet sedan 2001 samtalar om musik med ofta högt uppsatta personer inom olika områden i samhället. På den imponerande gästlistan finns namn som expresidenten Jimmy Carter, HD-domaren Ruth Bader Ginsburg, utrikesministern Condoleezza Rice, förre ordföranden i världsbanken James Wolfensohn, dirigenten Zarin Mehta, skådespelaren Alec Baldwin, sångerskan Renée Fleming, m fl.

Dessutom föreläser Gilbert Kaplan sedan sex år regelbundet på Juilliard School of Music i New York om alla Mahlers tio symfonier i kurser på tretton veckor.

_ Det är först när man förbereder sig för att lära ut någonting som man inser hur många luckor det finns i ens egen kunskap och förståelse.

Så hur förklarar han sin kärlek till Mahlers andra symfoni, ja sin besatthet?

Han talar gärna om att detta verk kanske mer än något annat handlar om känslor, att Mahlers musik går under huden på lyssnaren.

_ Det beror bland annat på att Mahler uttrycker motsatta känslor samtidigt. De flesta kompositörer har kanske först ett avsnitt med lycklig stämning, sedan ett dystrare. Men Mahler lägger ofta olika stämningar ovanpå varandra. I hans andra symfoni finns lycka, hopp, längtan, mörka moln, solsken och mycket annat samtidigt – allt på en och samma gång.

Han ger ett exempel. I symfonins första sats finns ett avsnitt med en begravningsmarsch som följs av ett lyriskt tema. Han sjunger temat.

_ Man hör den där vackra melodin som stråkarna spelar i harmoni med de franska hornen. Så skulle de flesta kompositörer göra. Men vad gör Mahler? Jo, under stråkarnas smärtsamt vackra melodi lägger han ett helt annat tema för cello och bas. Dystrare, repetitivt.

Uppståndelsesymfonin har naturligtvis ett religiöst tema, men detta är inte skälet till att den gripit Gilbert Kaplan så djupt. Han är inte på något sätt religiös, påpekar han.

_ Det finns en viss ambivalens i Mahlers förhållande till religionen. Han var en gudasökare även om han inte trodde på religion i organiserade former. Han gick aldrig i synagogan och aldrig i kyrkan sedan han konverterat till katolicismen. Han skrev sin andra symfoni för att söka svaret på några brännande frågor. Varför lever vi, varför kämpar vi på om livet inte är något mer än ett skrämmande skämt, finns det ett liv efter detta? För honom var uppståndelsen inte en domens dag. Ingen straffas, alla är välkomna i en allt omfattande kärlek.

Gilbert Kaplan tar gärna fasta på en alternativ tolkning av begreppet uppståndelse. På kinesiska – ”som jag naturligtvis lärde mig när jag dirigerade i Kina”, säger han med en viss ironi – är ordet uppståndelse dubbeltydigt. Det kan också betyda självförnyelse, livsbekräftelse.

_ Det gillar jag…

Kaplan är nu en av världens mest framstående specialister på Gustav Mahler. Andra dirigenter söker hans råd om detaljer i hur Uppståndelsesymfonin ska tolkas. Han har analyserat partituret mer ingående än någon annan och kommit fram till att verket alltför ofta tolkats på ett sätt som Mahler själv inte avsåg. Även om han medger att hans egna konserter är högst personliga tolkningar är han innerst inne en Mahler-purist: varför inte spela Uppståndelsesymfonin som Mahler tänkte sig att den skulle spelas?

Vad i hans personlighet har gjort honom till en så bra Mahler-tolkare?

Han har inte något bra svar på frågan, säger han lite undvikande.

_ Det är ett av de stora mysterierna. Jag kan inte förklara det. Jag tror inte att det bara kan förklaras med hårt arbete. Jag tror att det är något annat, och detta något är oförklarligt. Jag vill inte tala om det alltför mycket, men jag tror att jag har en kontakt (med Mahlers andra symfoni) som går utöver det som kan förklaras. Jag vet bara att någonting händer när jag dirigerar verket.

Ångrar du att du inte gick på musikskola så att du kunnat ägna dig åt musik professionellt?

_ Jag skulle ha älskat att studera musik. Men jag skulle inte ha velat arbeta med musik professionellt, för musikyrket skiljer sig inte från andra yrken. Man tror att det är något speciellt. Men det är samma kamp om pengar och positioner, samma konkurrens, och jag skulle inte vilja syssla med sådant i samband med musik.

Han berättar en historia från sitt arbetsmöte med Georg Solti. Han hade undrat om han tröttade ut Solti med alla sina frågor om dirigerandets hemligheter och mycket annat.

_ Nej, kära du, hade Solti svarat. Det är bara roligt att tala musik med dig, en man från Wall Street. När jag träffar mina musikerkolleger talar vi bara om pengar.

Eftersom musiken betyder så mycket för Gilbert Kaplan har han ibland svårt att inte bli alltför överväldigad, carried away, när han står där på podiet och dirigerar.

_ Men det får inte hända. Man har inte rätt att låta det hända. Det har hänt mig, och då har jag alltid blivit väldigt arg på mig själv. Det är oansvarigt. Det är publikens uppgift att gråta, inte dirigentens.

Vi träffade Gilbert Kaplan samma dag som han på kvällen skulle dirigera Cincinnati Symphony i Mahlers andra symfoni. Han hade förberett konserten i veckor, som vanligt med att studera ett alldeles fräscht partitur, utan anteckningar, och som vanligt med att löpträna runt reservoaren i Central Park och träna dirigentmusklerna med vikter runt handlederna. Han hade ägnat två dagar åt repetitioner och var imponerad över orkesterns professionalism.

_ Lade du märke till att de inte pratade på scenen? Inget pladder!

Under repetitionen hade Kaplan betonat för stråksektionen hur Mahler ville ha pizzicato-avsnittet i den andra satsen; det skulle spelas som på gitarr. Efteråt kom en del musiker fram och undrade hur de skulle göra för att få fram ”det skri av ångest” som Kaplan hade talat om.

Han hade visat i sitt läderinbundna, fullklottrade arbetsexemplar av partituret och svarat tålmodigt. Han hade också ägnat några timmar åt särskilda genomgångar med solisterna, utan orkester men med en pianist. Han hade slutit ögonen av välbehag inför den mahlerska klangen i den holländska mezzosopranen Christianne Stotijns röst och bett henne att som en ynnest sjunga hans absoluta favoritsång av Mahler, ”Ich bin der Welt abhanden gekommen”, en enligt hans mening kanske bästa sång som någon någonsin skrivit.

Som tack hade Cristianne Stotijn fått en kopia av Mahlers originalpartitur till just denna sång,  som Gilbert Kaplan inte överraskande äger.

Alldeles före kvällens uppförande höll han en fyrtiofem minuter lång föreläsning om Gustav Mahler och hans liv, till etthundrafemtio ljustbilder och trettio ljudillustrationer. Han hade hållit samma föreläsning många gånger tidigare. Men som så ofta bröts hans röst när han mot slutet berättade om Mahlers sista tid, om hans treåriga sejour som dirigent i New York, om hans sjukdom – och om hans sista resa tillbaka till Europa, där han dog i Wien 1911.

Den 8 december ska Gilbert Kaplan än en gång dirigera Gustav Mahlers andra symfoni i Avery Fisher Hall i New York, den här gången med New York Philharmonic Orchestra för första gången – på dagen ett hundra år efter det att kompositören själv första gången dirigerade verket i New York.

Och det är redan nu klart att Gilbert Kaplan i mars 2010 kommer till Konserthuset i Stockholm för att dirigera Stockholmsfilharmonikerna i Mahlers andra symfoni för tredje gången, i samband med 150-årsminnet av kompositörens födelsedag.

FAKTA.

Gilbert Kaplan, född 1941. Ekonomijournalist, förläggare, dirigent, föreläsare, Gustav Mahler-kännare.

Grundade tidskriften Institutional Investor 1967. Grundade stiftelsen Kaplan Foundation 1986 med syfte att publicera litteratur om och musik av Gustav Mahler.

Dirigerar Mahlers andra symfoni. Lärare vid Juilliard School of Music. Föreläser, skriver och stödjer forskning och andra aktiviteter kring Gustav Mahler. Leder radioprogrammet ”Mad about music”.

Samlar surrealistisk konst. I hans vardagsrum trängs Dali, Magritte, de Chirico och många andra – men i sovrummet hänger två akvareller av Carl Larsson.

Gift med svenska Lena, född Biörck.

Fyra barn, fyra barnbarn.

Bor i New York City. Sommarställen i East Hampton och på Värmdö.