Med anledning av en bok om Katinka Faragó gjorde jag 2008 en intervju med henne i Dagens Nyheter. I januari 2017 fick hon en hedersguldbagge. Här intervjun från 2008:

På omslagsbilden till ”Katinka och regissörerna” har bokens huvudperson blicken fäst långt i fjärran, långt bortom den andra personen på bilden, han som just håller på att säga något till henne. Jaja, tycks Katinka Faragó tänka. Jag hör vad du säger. Men det ordnar sig.

Bokens undertitel, ”125 filmer och 55 år bakom kameran”, säger också något om Katinka Faragó, född i Wien för sjuttioett år sedan av ungerska föräldrar. ”Hon är den svenska filmhistorien”, skriver hennes medförfattare Birgitta Kristoffersson i förordet till boken.

Den andra personen på omslagsbilden är Ingmar Bergman, en av de många regissörer – men långt ifrån den ende – som Katinka Faragó arbetade tillsammans med under sin långa karriär som scripta, produktionsledare och producent. Den viktigaste, kanske. Under de trettio år de samarbetade lärde han henne allt som är värt att veta om film, säger hon.

Och Katinka Faragó betydde mycket för Ingmar Bergman. Julen 1982 sände han henne med posten en bok med titeln ”Fanny och Alexander”, manuskriptet i bokform till filmen med en vacker dedikation prydd med ett handritat hjärta: ”Till Katinka med kärlek. Utan dej hade den här filmen aldrig blivit av, så är det, helt enkelt. Från Ingmar.”

Men hjärtat betydde inte att Katinka Faragó var en av Bergmans kvinnor på det sättet, säger hon för säkerhets skull. Och det är inte på grund av dedikationen hon först nämner ”Fanny och Alexander” som den hon minns med allra störst glädje och behållning av de 125.

– Jag väljer den för att den är så fantastisk, och för att Ingmar var så positivt överraskad över att vi kunde göra den i Sverige.

Om det senare skulle Katinka Faragó också kunna säga ”vad var det jag sa”, men det ligger inte direkt för henne. Under planeringen inför inspelningen hade Ingmar Bergman ringt från sin frivilliga landsflykt i München och uppmanat sin produktionsledare att resa till Ungern och filma 1850-talstorg för några viktiga utomhusscener. ”Varför inte Uppsala?”, hade Katinka frågat. ”Det går inte”, hade regissören svarat. Åk!

Det gjorde Katinka Faragó, och hon filmade många ungerska torg, men till slut visade det sig att det gick mycket bra, och bättre, att spela in scenerna i Uppsala.

Sedan börjar Katinka Faragó tala om ”God afton, herr Wallenberg” (1989), som hon producerade och som Kjell Grede regisserade, och hennes röst blir ännu varmare.

– Den låg ju så nära min egen bakgrund. Vi spelade in den i Budapest. När vi provade kläder på gamla judar som var statister visade många sina egna schutzpass (skyddspass, utfärdade av Raoul Wallenberg i krigets slutskede). Vi var så nära det som hände då, under krigets slutskede. När vi ”sköt” människor och kastade ned dem i Donau… Folk grät ju, en del hade själva varit med när det verkligen hände.

Alexander Faragó, Katinkas far, var författare och journalist i Budapest och skrev på 1930-talet flammande oppositionsartiklar mot Ungerns ultrakonservative riksföreståndare Miklós Horthy. Familjen tvingades 1936 fly till Wien, där Katinka föddes.

– Men så kom Hitler i mars 1938 (Anschluss) och eftersom vi var judar var vi tvungna att försvinna över en natt, till Prag. När Hitler kom dit ett år senare gällde det att försvinna igen. Via Warszawa kom vi till Helsingfors och sedan, 1940 under vinterkriget, till Haparanda och Sverige.

Först många år senare upptäckte Katinka Faragó att hennes far hade dolt familjens judiska bakgrund och registrerat dem som katoliker hos de svenska myndigheterna.

Familjen bosatte sig i Solna, Alexander Faragó började skriva för filmen.

– Han skrev konstiga manu-
skript, ”Loffe blir polis” och sådant, och han skrev mycket för Gösta Bernhard, de hade ett slags humor som passade ihop. Jag förstår inte hur det gick till, han var ju inte så bra på svenska.

En gång följde Katinka med sin far till en filminspelning och fick i uppdrag att ta hand om skådespelaren Elof Ahrles hund, en liten foxterrier. Hon var tretton år gammal men anförtroddes uppdraget att vara filmens scripta sedan den ordinarie inte infunnit sig. Det gick bra. Det var Katinka Faragós första jobb i filmbranschen, och hon har egentligen inte slutat ännu även om hon är pensionerad. Hon sitter i Gotlands filmfond, bland annat, och i Guldbaggejuryn.

Du blev snabbt uppskattad, ja nödvändig för en rad filmer?

– Ja. Det var ont om folk i branschen, och det gjordes hur mycket film som helst. En av mina första filmer var ”Vägen till Klockrike”. Den filmades samtidigt som Alf Sjöberg gjorde ”Barabbas”, som var Sandrews prestigeprojekt den sommaren. Vi fick nästan slåss om ateljéerna. Men så brann det i perukmakeriet och perukerna till ”Barabbas” brann upp. Hurra, sa vi, då kan vi få ta lite bilder i ateljén på dagtid…

Jobbet medförde att Katinka Faragó kom tre veckor för sent till skolan, Solna läroverk, efter sommarlovet. Latinläraren blev oerhört sårad. Några veckor senare skällde hon ut henne för att några killar bråkat med henne.

– Då reste jag mig och sa att jag aldrig mer skulle gå i den där skolan. Jag tog spårvagnen in till Nya Elementar för flickor på Östermalm, klev upp till rektorn Inge­gerd Granlund och sa att jag ville börja där. Det fick jag, och jag betalade terminsavgiften själv med de pengar jag tjänat. Jag kom inte tillbaka till Solna läroverk förrän över fyrtiofem år senare, då vi spelade in några nattscener där för ”Tic Tac”.

Med ett undantag har Katinka Faragó samarbetat med alla framstående svenska regissörer, förutom Bergman och Grede till exempel Hasse Ekman, Mai Zetterling, Jan Troell, Vilgot Sjöman, Colin Nutley, Daniel Alfredson. Undantaget är Bo Widerberg, ”för jag tillhörde ju fel lag, lag Bergman”.

Hon berättar om skådespelarna. Ingrid Bergman som till en början inte förstod ”Höstsonaten”, som handlar om en icke-relation mellan en mor och en dotter.

– När vi körde den färdiga filmen första gången för henne sade hon bara åh, så tråkigt, stackars publik. Men sedan var jag med henne tre veckor i New York när hon skulle dubba sin roll till engelska. En dag kom hon ut till mig i kontrollrummet efter en viss scen, med stora ögon. ”Nu förstår jag vad Ingmar menar”, sa hon.

Och om Ulla Sjöblom som var nunna i en film som spelades in i Paris och mitt i natten i full utstyrsel hamnade på ett kafé som också var bordell, om Monica Zetterlund, som sjöng för bara Katinka Faragó i en liten båt på Mississippi under inspelningen av ”Utvandrarna”, om Bibi Andersson, som hon träffade första gången när de var sjutton år under inspelningen av Edvard Persson-filmen ”En natt på Glimmingehus”.

Katinka Faragó försöker värja sig inför frågan om vad det var som gjorde henne till en bra scripta, produktionsledare, producent – men tillstår att hon möjligen varit bra på ordning och reda. Och ja, till viss del kan hon känna igen sig i Erland Josephsons beskrivning av henne i boken:

”Katinka är inte som en vanlig svensk. Hon är också ungersk judinna. Det finns något östeuropeiskt över henne. Hon är kall-varm, som Ljubov Andrejevna i Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Fylld av känslor och ändå förmögen till helt nyktra beslut.”

Kall-varm?

– Kanske, ibland. Jag tror att det är nödvändigt, för man bestämmer ju saker hela tiden, särskilt som produktionsledare och producent. Ibland är det inte så fördelaktiga beslut för alla och då gäller det att stå på sig. Det är väl kylan, antar jag.

Hon saknar inte själva jobbet, framför allt inte att behöva vara nervös för pengarna. Men hon saknar människorna, kamratskapet, ”den där gängkänslan”.

– Det var så roligt, att samlas och jobba intensivt för en produktion och sedan skiljas och gå åt olika håll men kanske träffas igen på en annan produktion. I början bröt man ju fullständigt samman när en inspelning var slut, men man lärde sig.

I den meningen minns Katinka Faragó arbetet med Jan Troells ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” med särskild värme.

– Det blev ett helt liv, ett helt år. Två gånger till Amerika, vi pendlade mellan Långasjö i Småland och Krageholm i Ystad, olika årstider, och vi blev verkligen ett gäng. Vi hade ungar med oss, och barnflickor, hyrde lägenheter, det var inte bara det praktiska med inspelningen man måste ordna, det var också privatlivet.

Nu har hon lite mer tid att ägna sig åt sin familj, mannen, barnen, barnbarnen, hunden. Och två gånger i veckan, helst tre, går hon på vattengympa med frukost på Sturebadet tillsammans med ett gäng judiska damer.