Svenska äpplen i Amerika

Kan det finnas något samband mellan Kristina i Vilhelm Mobergs utvandrarroman och den amerikanske skådespelaren Sylvester Stallone?

Javisst.

Äppelkärnor.

I det nya landet längtade Kristina ofta hem till Duvemåla i det gamla landet. Hennes man Karl Oskar såg hennes längtan och skrev hem till Sverige ”efter äpplakärnor från en astrakanapel i hennes föräldrahem”. Han planterade kärnorna vid gaveln till deras nya, präktiga boningshus i Nya Duvemåla, Minnesota.

Kärnorna grodde till en planta som växte till ett träd. När det första gången bar frukt låg Kristina sjuk i sin säng. ”Karl Oskar reste sig och gick ut, han gick bort till apeln. Från en av de lägsta grenarna tog han ner ett stort och grannt äpple.” Han lade det stora äpplet på Kristinas täcke. ”Titta här! Dina astrakaner ä mogna!”.

Kristina förmådde inte bita i äpplet, hon smekte det bara med läpparna – men hon kände igen det: ”Dä smakar som våra äppel. Våra äppel där hemma!”

Det är en av de vackraste scenerna i Mobergs romansvit, lika vackert återgiven i Jan Troells film efter romanerna. Äpplet faller ur Kristinas hand, rullar nedför täcket och faller med en duns ned på golvet. Kristina dör.

Jag kom att tänka på detta när jag läste Lennart Pehrsons nyutkomna bok ”Den nya världen”, den första volymen av tre om utvandringen från Sverige till Amerika. Pehrson berättar bland annat om en Peter Gunnarsson, som tjugoåtta år gammal kom till kolonin Nya Sverige i Delaware 1640 med skeppet ”Kalmar Nyckel” på dess andra resa.

Denne Gunnarsson blev en av de allra första framgångsrika svenska invandrarna i Amerika och tog sig med tiden namnet Rambo efter Ramberget på Hisingen i hemstaden Göteborg. Han ska också ha fört med sig äppelkärnor som han planterade i det nya landet. Ramboäpplet kom att odlas i stora delar av USA.

När den amerikanske författaren David Morrell tvåhundratrettio år senare funderade på ett bra namn på hjälten i sin debutroman ”First Blood” bet han vid ett tillfälle i ett äpple som han just hade fått av sin hustru. Till skillnad från Mobergs Kristina kunde Morrell inte identifiera äpplet efter dess smak. Han undrade vad det kallades.

I svaret fick han det kraftfulla namn han sökte för sin huvudperson. Romanen kom ut 1972 och filmades tio år senare – med Sylvester Stallone i huvudrollen som Rambo.

(Denna krönika publicerades i Eskilstuna-Kuriren den 3 maj 2014).

 

 

Ann-Margret, 2001

SvT visade häromdagen en fin dokumentär om den svenska skådespelerskan Ann-Margret från Valsjöbyn i Jämtland och Hollywood i Kalifornien. Jag mötte henne i Richmond, Virginia för tretton år sedan, då hon just utsetts till ”Årets svenskamerikan” i USA, fyllt 60 år och turnerade i USA med ”The best little whorehouse in Texas”. Jag skrev om det i Dagens Nyheter.

Håll till godo:

DET ÄR INTE HELT lätt att intervjua Ann-Margret, som Vasaorden av
Amerika utsett till årets svenskamerikan och som just denna lördag
fyller 60 även om hon med en koketterande dåres envishet skämtar om
att hon är 92, you know.

Ty som många skådespelare och underhållare med många år i branschen
har hon lättare för att spela sig själv än att vara sig själv. Det
förväntade är hennes ledstjärna.

Läs mer

Georg Oddner, Sovjetunionen 1967

I Jan Troells film ”Ole dole doff” (1968) spelar hans vän fotografen Georg Oddner en fotograf vid namn Georg – ja, sig själv alltså. I en underbar scen i Malmö hamn tar han modebilder. ”Paraplyt, paraplyt, paraplyt, fint, still, så vackert, rör dig bara lite till…”, ropar han till modellen. Efter fotosessionen går Georg och filmens huvudperson, läraren Sören Mårtensson spelad av Per Oscarsson, hem till fotografens ateljé.

Läraren tittar på Georg Oddners bilder – skrattande barn i Hiroshima, skånska repgubbar – och fotografen tar några bilder på läraren.

_ Jag tycker om att röra på mig. Du får ursäkta att jag håller på och pillar med kameran här. Du vet, jag ska iväg nästa vecka på en reportageresa österut, till Sovjet. Tre månader. Jag kollar mätaren, säger fotografen.

Läs mer

Om boktjuven på KB

En dag i somras fick jag för mig att kolla det hus jag bodde i för länge sedan i min gamla hemstad, detta Eskilstuna. Flerfamiljshuset med fyra lägenheter på andra våningen utöver fastighetsägarens lägenhet i hela bottenvåningen stod kvar liksom det mindre huset på samma tomt. Utedassen försvann redan på min tid.

Backen där vi åkte bob och kälke var inte så brant som jag minns den, men stenmuren längs backens ena sida var sig lik, den vassa stenmur som jag skadade ett knä mot när jag vid ett tillfälle av någon anledning valde att dyka över den för att fånga upp en boll. Ärret på knät syns fortfarande. Skogsbacken ovanför backen var sig inte lik.

Jag kom att tala med den man som nu äger fastigheten med flerfamiljshuset och det mindre huset. Vi talade om den märklige man, bördig från min hemstad, som var anställd på Kungliga biblioteket och stal värdefulla böcker därifrån. Boktjuven som sålde de flesta av de stulna böckerna vidare utomlands men som avslöjades – och hann spränga sig själv till döds i sin lägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm innan åtal väcktes.

Nu stod vi mellan flerfamiljshuset jag bodde i och skogsbacken som inte är sig lik. Vi kom att tala om boktjuven, ty bara några dagar tidigare hade tidningarna rapporterat att en av de stulna böckerna hade återlämnats till KB vid en ceremoni i New York. Fastighetsägaren var bekymrad över vad som hade hänt med de kanske tjugo stulna böcker som han personligen räddat till eftervärlden.

Så han var inblandad?

Indirekt, förklarade fastighetsägaren. En ung dam som hyrde det lilla huset intill flerfamiljshuset hade någon dag efter explosionen på Surbrunnsgatan anförtrott fastighetsägaren att boktjuven hade dumpat ett antal böcker i hennes källare; hon var en av hans före detta flickvänner. Nu var hon rädd. Hon tänkte bränna upp böckerna.

Stopp, hade fastighetsägaren sagt, och sedan hade han ringt polisen som kom och hämtade böckerna.

Men var fanns de nu?

I säkert förvar på KB, försäkrade en bibliotekarie med insyn i dramat som jag träffade några veckor senare.

Det stör mig en aning att vi delar barndomsstad, jag och boktjuven, och att han gick i mitt gamla läroverk. Jag kände honom inte, han var så mycket yngre än jag. Men det stör mig ändå.

(Denna krönika har tidigare publicerats i Eskilstuna-Kuriren.)

Olle Stenholm

Jag kom att tänka på Olle Stenholm, som en gång för länge sedan var min arbetskamrat på Dagens Nyheter men som sedan gick till radion och därefter till televisionen och gjorde en lysande karriär. Jag gjorde en intervju med honom i februari år 2001 då han just hade tillträtt den viktiga posten som Allmänhetens pressombudsman.

Han var då 59 år gammal. Ur hans karriär: sommarvikarie på DN i början av 60-talet, DN:s
utlandsredaktion 1965-67, Ekoredaktionen 1967-70, korrespondent i
Moskva 1971-73, i Washington 1976-79, utrikeschef Rapport 1979-87,
programledare Magasinet 1987-91, chef Ekoredaktionen 1993-94,
programledare i radions ”Efter tre” 1995-2000. Allmänhetens pressombudsman den 1 november 2000.

Olle Stenholm dog i januari 2007, knappt 65 år gammal.

Här intervjun, publicerad i Dagens Nyheter den 4 mars 2001.

MAN KAN SE OLLE STENHOLM som en Bror Duktig. En Magister Stenholm
som med höjt pekfinger talar om för kolleger och vänner hur saker
och ting verkligen förhåller sig. Eller hur allt borde vara. En
välsorterad, väl påläst man som inte döljer ett moraliskt patos. En
språkbrukare som kan uttrycka detta patos i meningar så
välformulerade att även de få patinerade slangorden framstår som
utsökta.

Läs mer

Ulf Linde

Konstprofessorn, museimannen och ledamoten av Svenska Akademien avled den 12 oktober 2013, 84 år gammal. Jag intervjuade honom sommaren 2008 i Dagens Nyheter om hans då nyss utgivna självbiografi Från kart till fallfrukt. Här intervjun.

                                                                  ********

Han har lätt för att bli uttråkad och har alltid velat hålla på med många olika saker. Ändå hänger allting ihop. Konstkritikern och akademiledamoten Ulf Linde summerar sitt liv i memoarboken ”Från kart till fallfrukt”.

   Ett regn har dragit förbi och lämnat luften frisk och klar. Ulf Linde sitter i sin rullstol på Thielska galleriets lilla terrass, som de flesta dagar. Nästan tama talgoxar landar obekymrat. Nedanför kullen skymtar den stora vita villa där Ulf Lindes kollega och mentor i Svenska Akademien Anders Österling bodde, och bortom den blänker farleden där båtar och stundom stora fartyg drar förbi.

   Ulf Linde lägger ifrån sig en bok på franska om Goya. Under några timmar talar vi om spännvidden i hans liv, om jazz, konst och konstnärer, om vänner och andra människor och om att han är till freds med livet trots att han fått båda sina ben amputerade. Han fyller 80 nästa år.
Läs mer

Vittnesbörd om Monica Zetterlund

Denna söndag kunde man dra sig tillbaka från Bokmässans larm till en seminarielokal och titta på film i regi av Svenska Filminstitutet, som fyller 50 år i år. Vem kunde motstå den första filmen, Jörn Donners ”Vittnesbörd om henne”? Där Monica Zetterlund ”sjunger sig genom vardagen” med texter av Beppe Wolgers?

Inte jag. Huvudpersonen så vackert filmad av Gunnar Fischer, en av de allra bästa svenska filmfotograferna – han filmade nästan alla Ingmar Bergmans tidiga mästerverk. Beppe Wolgers texter, så poetiska och vardagliga med ett stort djupt. Torbjörn Lundquists musik, arrangerade av Georg Riedel och framförd av en orkester med några av den svenska jazzens största: Jan Johansson, Arne Domnérus, Bjarne Nerem, Egil Johansen (norrman, men ändå).

(Man kan se filmen på nätet här.)

Det är intressant att se denna film med Per Flys och Peter Birros aktuella spelfilm ”Monica Z” i färskt minne. Donners film spelades in 1962, alltså vid den tidpunkt då Monica Zetterlund i ”Monica Z” just hade kommit till Stockholm och slagit igenom som sångerska.

I Donners film sjunger hon, alltså Monica Zetterlund själv, glasklart, självsäkert, perfekt och ”rak som en fura”, som Eva af Geijerstam uttryckt saken. Filmen är nog ett vittnesbörd om henne, lite försiktigt och inte rakt uttalat. Men:

_ Är du ensam? Är du lycklig?

_ Min dag har inte tid för såna frågor.

Och:

_ Vem är du?

_ Det finns inga hemligheter. Jag är den jag är.

Nog är det Monica Zetterlund som talar i den lilla filmens fiktiva tv-intervju. Den som ställer frågorna är Vilgot Sjöman.

_ Inte visste jag då att de hade, eller skulle ha senare, en kärleksrelation, sade Jörn Donner efter filmvisningen.

Filmen som helhet anser han vara ”camp”, pinsamt dålig. Det är en uppfattning som publiken inte delade.

Jörn Donner berättade också att ”Vittnesbörd om henne” gjordes som ett experiment på initiativ av Ingmar Bergman och den den dåvarande chefen för svensk Filmindustri Kenne Fant, dels för att testa om Monica Zetterlund hade talang som skådespelerska, dels om Jörn Donner var något att satsa på som filmregissör.

Båda befanns inte hålla måttet, då. Men Donner fick bara några månader senare ett kontrakt med Europafilm för att göra sin första spelfilm, och Monica Zetterlund hyllades sju-åtta år senare för sin lysande insats som Ulrika från Västergöl i Jan Troells utvandrarfilmer efter Vilhelm Mobergs romansvit.

Bengt Hallberg död

Jazzpianisten Bengt Hallberg är död. Han blev snabbt en av mina idoler när jag började lyssna på jazz på 1950-talet, och han fortsatte att spela lika fjärilslätt men ändå kraftfullt ända till för ett decennium sedan. Då drog han sig tillbaka för att vårda sin sjuka hustru – för att sedan återkomma på jazzscenen för några år sedan, med samma elegans, lätthet och ödmjukhet.

Jag lyssnade på honom på Strömsholms jazzmuseum sommaren 2011 och gjorde vid månadsskiftet augusti-september en lång intervju med honom i hans hem vid Fyrisån i Uppsala. Den publicerades i Tidningen Veteranens februarinummer förra året under en rubrik som nu hugger tag i en. Eller kanske inte: i vårt musikminne jazzar Bengt Hallberg alltid vidare.

Här intervjun:

_ Jag har fått ett nytt liv, säger den elegante 79-åringen med sin karakteristiskt hesa stämma sedan han rättat till sin nya digitala hörapparat. Göteborgskan fortfarande mer än anas i hans röst, trots att han flyttade till Stockholm redan 1954 och numera bor i Uppsala.

Ett nytt liv på alla sätt, ska det visa sig.

Det har gått sextiofem år sedan pianisten, kompositören och arrangören Bengt Hallberg gjorde sin första spelning som jazzmusiker, och över sextio sedan han spelade in ”Ack Värmeland du sköna” med den amerikanske tenorgiganten Stan Getz, en version som i USA lanserades under namnet ”Dear old Stockholm” och fortfarande är den definitiva jazztolkningen av Värmlandsvisan.

Läs mer

Vilhelm Moberg i Kalifornien

I år (2003) är det femtio år sedan Vilhelm Moberg (1898-1973) gav ut sin sista större roman, Din stund på jorden (1963), ett djupt personligt, i långa stycken självbiografiskt verk som blivit nästan lika älskat som hans utvandrarepos, vars första del av fyra kom ut 1949 och sista del tio år senare.

En stor trötthet hade kommit över honom när han hade fullbordat utvandrarromanen, skrev Moberg i en artikel långt senare. Tröttheten blev en outhärdlig plåga som bara kunde botas med arbete. I en intervju 1967 berättade författaren att han en natt hade drömt om sin äldre bror Hjalmar, som dog 1909, 18 år gammal. I drömmen sade Hjalmar: ”Du är den ende som minns mig, som vet att jag har levat. Skriv om mig!”.

Detta är den ena av två viktiga utgångspunkter för Din stund på jorden.

Den andra är Kalifornien, där Vilhelm bodde när han skrev de två första delarna och en stor del av den tredje delen av utvandrarsviten. En av miljöerna i Din stund på jorden är Laguna Beach, en av de kaliforniska städer vid Stilla havet där Moberg bodde. Han placerar huvudpersonen i Din stund på jorden, Albert Carlsson på den adress – 150 Cleo Street – han själv bodde på i denna stad, dock i ett hotell som inte existerat men som författaren ger det symboliska namnet Eden hotel.

Men berättelsen om Vilhelm Moberg och Kalifornien börjar i en annan stad drygt 60 mil längre norrut.

xxx

Havsvinden drar friskt och ganska kyligt över den flera kilometer långa stranden som böjer sig i en gracil bukt vid Carmel. Ingen badar, men hundar skuttar lyckligt efter kastade bollar. Några barn försöker flyga drake och längst där uppe vid den låga branten nedanför ett värdshus har ett bröllopsfölje trotsat vinden för att se ett ungt par växla ringar. En cellist och en violinist gör sig redo för att försöka överrösta vinden och havet.

Vilhelm Moberg hade inte känt igen sig men säkert uppskattat folklivet. En dag som denna hade nog inte ens han tagit ett bad. Det hade han annars för vana att göra så ofta vädret tillät under den tid han bodde här för drygt sextio år sedan, bara några hundra meter från den sydligaste delen av bukten. Här skrev han de två första delarna av sitt utvandrarepos, Utvandrarna och Invandrarna.

Läs mer

Maurice Sendaks sista bok

Nu har den kommit, den bok som Maurice Sendak berättade så varmt om en mycket vacker majdag för snart tio år sedan då jag och fotografen Magnus Hallgren träffade honom i hans hem i Ridgefield, Connecticut; han hade just tilldelats det första litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

”My Brother´s Book” är med stor sannolikhet den allra sista bok som Maurice Sendak själv fullbordade, denne författare och illustratör som trollband världen med ”Till vildingarnas land” (1963, på svenska 1967) och mycket annat och som dog i maj förra året, 83 år gammal.

Då, i maj 2003, sade han att han hade skrivit nio böcker själv och samarbetat med andra i mellan 80 och 90 böcker.

Läs mer