Denna söndag kunde man dra sig tillbaka från Bokmässans larm till en seminarielokal och titta på film i regi av Svenska Filminstitutet, som fyller 50 år i år. Vem kunde motstå den första filmen, Jörn Donners ”Vittnesbörd om henne”? Där Monica Zetterlund ”sjunger sig genom vardagen” med texter av Beppe Wolgers?

Inte jag. Huvudpersonen så vackert filmad av Gunnar Fischer, en av de allra bästa svenska filmfotograferna – han filmade nästan alla Ingmar Bergmans tidiga mästerverk. Beppe Wolgers texter, så poetiska och vardagliga med ett stort djupt. Torbjörn Lundquists musik, arrangerade av Georg Riedel och framförd av en orkester med några av den svenska jazzens största: Jan Johansson, Arne Domnérus, Bjarne Nerem, Egil Johansen (norrman, men ändå).

(Man kan se filmen på nätet här.)

Det är intressant att se denna film med Per Flys och Peter Birros aktuella spelfilm ”Monica Z” i färskt minne. Donners film spelades in 1962, alltså vid den tidpunkt då Monica Zetterlund i ”Monica Z” just hade kommit till Stockholm och slagit igenom som sångerska.

I Donners film sjunger hon, alltså Monica Zetterlund själv, glasklart, självsäkert, perfekt och ”rak som en fura”, som Eva af Geijerstam uttryckt saken. Filmen är nog ett vittnesbörd om henne, lite försiktigt och inte rakt uttalat. Men:

_ Är du ensam? Är du lycklig?

_ Min dag har inte tid för såna frågor.

Och:

_ Vem är du?

_ Det finns inga hemligheter. Jag är den jag är.

Nog är det Monica Zetterlund som talar i den lilla filmens fiktiva tv-intervju. Den som ställer frågorna är Vilgot Sjöman.

_ Inte visste jag då att de hade, eller skulle ha senare, en kärleksrelation, sade Jörn Donner efter filmvisningen.

Filmen som helhet anser han vara ”camp”, pinsamt dålig. Det är en uppfattning som publiken inte delade.

Jörn Donner berättade också att ”Vittnesbörd om henne” gjordes som ett experiment på initiativ av Ingmar Bergman och den den dåvarande chefen för svensk Filmindustri Kenne Fant, dels för att testa om Monica Zetterlund hade talang som skådespelerska, dels om Jörn Donner var något att satsa på som filmregissör.

Båda befanns inte hålla måttet, då. Men Donner fick bara några månader senare ett kontrakt med Europafilm för att göra sin första spelfilm, och Monica Zetterlund hyllades sju-åtta år senare för sin lysande insats som Ulrika från Västergöl i Jan Troells utvandrarfilmer efter Vilhelm Mobergs romansvit.

Jazzpianisten Bengt Hallberg är död. Han blev snabbt en av mina idoler när jag började lyssna på jazz på 1950-talet, och han fortsatte att spela lika fjärilslätt men ändå kraftfullt ända till för ett decennium sedan. Då drog han sig tillbaka för att vårda sin sjuka hustru – för att sedan återkomma på jazzscenen för några år sedan, med samma elegans, lätthet och ödmjukhet.

Jag lyssnade på honom på Strömsholms jazzmuseum sommaren 2011 och gjorde vid månadsskiftet augusti-september en lång intervju med honom i hans hem vid Fyrisån i Uppsala. Den publicerades i Tidningen Veteranens februarinummer förra året under en rubrik som nu hugger tag i en. Eller kanske inte: i vårt musikminne jazzar Bengt Hallberg alltid vidare.

Här intervjun:

_ Jag har fått ett nytt liv, säger den elegante 79-åringen med sin karakteristiskt hesa stämma sedan han rättat till sin nya digitala hörapparat. Göteborgskan fortfarande mer än anas i hans röst, trots att han flyttade till Stockholm redan 1954 och numera bor i Uppsala.

Ett nytt liv på alla sätt, ska det visa sig.

Det har gått sextiofem år sedan pianisten, kompositören och arrangören Bengt Hallberg gjorde sin första spelning som jazzmusiker, och över sextio sedan han spelade in ”Ack Värmeland du sköna” med den amerikanske tenorgiganten Stan Getz, en version som i USA lanserades under namnet ”Dear old Stockholm” och fortfarande är den definitiva jazztolkningen av Värmlandsvisan.

Fortsätt läsa →

I år (2003) är det femtio år sedan Vilhelm Moberg (1898-1973) gav ut sin sista större roman, Din stund på jorden (1963), ett djupt personligt, i långa stycken självbiografiskt verk som blivit nästan lika älskat som hans utvandrarepos, vars första del av fyra kom ut 1949 och sista del tio år senare.

En stor trötthet hade kommit över honom när han hade fullbordat utvandrarromanen, skrev Moberg i en artikel långt senare. Tröttheten blev en outhärdlig plåga som bara kunde botas med arbete. I en intervju 1967 berättade författaren att han en natt hade drömt om sin äldre bror Hjalmar, som dog 1909, 18 år gammal. I drömmen sade Hjalmar: ”Du är den ende som minns mig, som vet att jag har levat. Skriv om mig!”.

Detta är den ena av två viktiga utgångspunkter för Din stund på jorden.

Den andra är Kalifornien, där Vilhelm bodde när han skrev de två första delarna och en stor del av den tredje delen av utvandrarsviten. En av miljöerna i Din stund på jorden är Laguna Beach, en av de kaliforniska städer vid Stilla havet där Moberg bodde. Han placerar huvudpersonen i Din stund på jorden, Albert Carlsson på den adress – 150 Cleo Street – han själv bodde på i denna stad, dock i ett hotell som inte existerat men som författaren ger det symboliska namnet Eden hotel.

Men berättelsen om Vilhelm Moberg och Kalifornien börjar i en annan stad drygt 60 mil längre norrut.

xxx

Havsvinden drar friskt och ganska kyligt över den flera kilometer långa stranden som böjer sig i en gracil bukt vid Carmel. Ingen badar, men hundar skuttar lyckligt efter kastade bollar. Några barn försöker flyga drake och längst där uppe vid den låga branten nedanför ett värdshus har ett bröllopsfölje trotsat vinden för att se ett ungt par växla ringar. En cellist och en violinist gör sig redo för att försöka överrösta vinden och havet.

Vilhelm Moberg hade inte känt igen sig men säkert uppskattat folklivet. En dag som denna hade nog inte ens han tagit ett bad. Det hade han annars för vana att göra så ofta vädret tillät under den tid han bodde här för drygt sextio år sedan, bara några hundra meter från den sydligaste delen av bukten. Här skrev han de två första delarna av sitt utvandrarepos, Utvandrarna och Invandrarna.

Fortsätt läsa →

Nu har den kommit, den bok som Maurice Sendak berättade så varmt om en mycket vacker majdag för snart tio år sedan då jag och fotografen Magnus Hallgren träffade honom i hans hem i Ridgefield, Connecticut; han hade just tilldelats det första litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

”My Brother´s Book” är med stor sannolikhet den allra sista bok som Maurice Sendak själv fullbordade, denne författare och illustratör som trollband världen med ”Till vildingarnas land” (1963, på svenska 1967) och mycket annat och som dog i maj förra året, 83 år gammal.

Då, i maj 2003, sade han att han hade skrivit nio böcker själv och samarbetat med andra i mellan 80 och 90 böcker.

Fortsätt läsa →

Jan Troells nya film ”Dom över död man”, som handlar om Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings huvudredaktör Torgny Segerstedt och hans kamp i spalterna mot Hitler och nazismen, och på ett annat plan om hans kamp med sig själv, har denna höst visats på festivaler i Montreal, Chicago, Busan, Lübeck, Stockholm och Emmaboda och blivit väl mottagen.

I Montreal belönades filmen med priset för bästa regi, i Chicago fick Ulla Skoog priset för bästa skådespelerska och i Stockholm tilldelades regissören ett lifetime award för sin över femtio år långa gärning.

Några veckor före den officiella svenska premiären den 7 december visades filmen i Göteborg för ett stort antal medlemmar av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne.

Regissören själv såg fram mot denna visning med större spänning än någon av de tidigare visningarna. Redan i början av förra året, då Troell berättade om sin kommande film på Göteborgs filmfestival, klargjorde några medlemmar av detta sällskap att de ville att han skulle berätta mera om Segerstedts verk än om hans person och komplicerade kärleksrelationer.

Fortsätt läsa →

Benny Andersson har blivit mycket hyllad för musiken till Kristina Lindströms och Maud Nycanders film om Olof Palme, i synnerhet den Sorgmarsch som ligger kvar när filmbilderna är slut och eftertexterna rullar och åskådarna dröjer sig kvar i biobänkarna.

Bortsett från att han är en lysande kompositör och musikmakare, hur kom det sig att just Benny Andersson skrev musiken till filmen? Jag frågade honom.

I själva verket skrev han inte detta ledmotiv direkt för filmen. Han hade skrivit stycket redan innan Kristina Lindström frågade honom om han kunde tänka sig att skriva musik till filmen om Olof Palme. Detta ville eller kunde Benny Andersson inte åta sig just då, sade han.

_ Men sedan ringde Kristina och sa att hon hade lyssnat på Sorgmarsch. Hon frågade om de kunde få använda den i filmen. Det får ni gärna göra, sa jag. Jag blir bara glad. Men när de sa att de ville använda stycket på flera ställen i filmen och lämna det till en arrangör för att få lite variationer sa jag att det var bättre att jag gjorde det själv.

Så blev det. Han lade ned mycket mer arbete på uppdraget än han hade tänkt sig. Men han såg det som ett hedersuppdrag.

_ Jag har otroligt höga tankar om Olof Palme. Jag röstade på honom någon gång. Annars brukar jag rösta på betydligt mindre partier…

Sorgmarsch hette inte så förrän den hade spelats in av BAO, Benny Anderssons Orkester för den cd som släpptes i maj förra året, O klang och jubeltid. Det var ett stycke som Benny Andersson ”bara hade gjort” till sin orkester.

_ Det fanns ingen särskild anledning. Man sitter här och försöker skriva musik och det blir som det blir. Fördelen med instrumental musik är ju att man kan spela in den och känna efter hur den låter.

Den visade sig alltså låta som en sorgmarsch – orkestreringen i slutet av Palme-filmen, med mäktig orgel, är mäktigare än BAO:s cd-version – men det finns också något hoppfullt och ljust i den vemodiga melodin. Benny Andersson skrev också till några andra melodislingor för filmen, men hela tiden med Sorgmarsch i minnet och med element av grundmelodin ”i förklädnad”, som han uttrycker saken.

Nu arbetar han vidare med musiken till den tre timmar långa tv-version av filmen som ska visas i SvT kring jul och nyår.

Sorgmarsch är ledmotivet i trailern för filmen om Olof Palme. Man kan lyssna här.