Tore Johnson – bilder från Paris

Lars Forssell skrev något mycket vackert om fotografen Tore Johnson efter dennes alltför tidiga död vid 52 års ålder 1980:

Han gick genom livet som en människa. Tog bilder av allt. Det var ingen som tänkte på honom som fotograf.

Nu ställer Nordiska museet ut ett antal av de bilder Tore Johnson tog i Paris i slutet av 1940-talet och början av 50-talet, då staden var sliten, nedgången, ruffig, ännu präglad av en efterkrigsstämning, men också bilder som han tog senare under 50-talet och i början av 60-talet.

Fortsätt läsa

Yvonne Hirdmans nya bok

Historieprofessorn Yvonne Hirdman har just gett ut en memoarbok med titeln ”Medan jag var ung – egohistoria från 1900-talet” (Ordfront förlag). Den har fått lysande recensioner i de flesta tidningar och är skriven i ungefär samma sökande, uppsluppna, roliga och ofta drastiska stil som hennes Augustbelönade ”Den röda grevinnan” (2010), som handlar om hennes mor.

Här ett utdrag ur den intervju jag gjort med Yvonne Hirdman för det senaste numret av tidningen Veteranen, som just kommit ut.

***

”Medan jag var ung” handlar förstås inte bara om Yvonne Hirdmans karriärproblem, den handlar också om kärleken. Det eviga sökandet efter en roll i forskarvärlden interfolieras med ett lika evigt sökande efter en kärlek som håller. Hon redovisar uppseendeväckande öppet sina relationer med en tysk och en man som visar sig vara impotent och en holländare och en solochvårande grek – innan hon till sin egen överraskning, om jag tolkar henne rätt, finner en hamn hos den finlandssvenske Claes.

Var det inte svårt att vara så öppen?

_ Nej. Det gör mig ingenting. Det finns tre stråk i min bok. Drömmen om att skriva. Kärleken. Feminismen. Allt går ihop. Man kan säga att det handlar om att vara kvinna i världen.

Fortsätt läsa

Doktor Glas lever

Jag tänker ibland på Tyko Gabriel Glas, huvudpersonen och den som för pennan i Hjalmar Söderbergs dagboksroman ”Doktor Glas” från 1905, till exempel på väg till min arbetslokal på Skeppsholmen.

När jag en dag för några år sedan passerade den numera avsakraliserade Skeppsholmskyrkan var dess trappa beströdd med djupt röda rosenblad. Så lämpligt, tänkte jag. Det var ju här doktor Glas av stötte ihop med Helga Gregorius dagen innan han av en tillfällighet kunde förverkliga den plan han länge haft att förgifta hennes tjugosex år äldre man, den i hans ögon så vedervärdige pastor Gregorius, den man som gjorde hennes liv djupt olyckligt.

Det var här Tyko Glas dristade sig till att fråga om han fick ge henne, som han hade förälskat sig i, en kyss på kinden, och det var här hon gav honom en kyss på pannan till avsked.

Romanen ”Doktor Glas”, som just har getts ut i Hjalmar Söderbergs ”Samlade Skrifter” (Lind & Co), tycks år från år stärka ställningen som en av den svenska litteraturens mest lästa och uppskattade, ja beundrade klassiker.

Originalutgåvan 1905 togs emot välvilligt vad språk och stil beträffar, men många av den tidens recensenter hade ändå kritiska synpunkter mot innehållet i romanen, dess moral. En läkare som giftmördar en pastor…

Men ”Doktor Glas” blev läst och diskuterad och fann med tiden många läsare. Romanen har getts ut i ständigt nya utgåvor och upplagor, hittills sammanlagt 66 inklusive tal- och e-böcker. Av bibliografiska uppgifter sammanställda av Björn Sahlin framgår att nästan hälften av dessa utgåvor och upplagor har kommit efter millennieskiftet. Romanen har dessutom översatts till uppseendeväckande många främmande språk, 29. Sex nya språk har tillkommit bara under de senaste fyra åren.

Ett annat tecken på romanens popularitet är dess ”favoritstatus”. I nutida intervjuer nämner människor med högst olika bakgrund mycket ofta ”Doktor Glas” som sin favoritroman. Anmärkningsvärt ofta framhåller invandrare Hjalmar Söderberg som en inspiratör och hans författarskap som en inkörsport till det svenska språket.

Denna tilltagande uppskattning av ”Doktor Glas” speglas också i litteraturhistoriska hand- och läroböcker, noterar Nils O. Sjöstrand, som är ordförande i Söderbergsällskapet och som tillsammans med den nu avlidne Bure Holmbäck och den ovan nämnde Björn Sahlin har redigerat och kommenterat den nya utgåvan av romanen.

I tredje upplagan av ”Svensk illustrerad litteraturhistoria” 1932 beskrevs romanen som ett skickligt genomfört tankeexperiment som dock ”lämnar läsaren ganska likgiltig”. Bo Bergman betecknade i sin minnesteckning 1952 över sin vän Hjalmar Söderberg ”Doktor Glas” som ”ett stort celebralt räknestycke, men knappast som stor konst annat än i det lyriskt beskrivande”.

Men i modernare litteraturhistoriska verk hyllas ”Doktor Glas” ordentligt. I del 4 av ”Den svenska litteraturen” (1989) beskrev Björn Sundberg romanen som ”ett verk som på en gång är både en helstöpt roman och en tankebok”. Göran Hägg höjde ribban ytterligare i sin ”Den svenska litteraturen” (1996), där han slog fast att ”Doktor Glas” är ”ett fulländat mästerverk”.

Nutida läsares uppskattning av romanen röjs också i den senaste utlåningsstatistiken från Stockholms Stadsbibliotek. Listan över de 100 mest utlånade vuxenböckerna 2014 domineras naturligt nog av böcker utgivna under de allra senaste åren, men där finns också fyra romaner utgivna på 1900-talet. Av dessa kan bara en betecknas som en riktig klassiker – ”Doktor Glas”, på 51:a plats.

Ett tydligt tecken på fascinationen inför ”Doktor Glas” är också att flera ledande skådespelare – Allan Edwall, Sven Bertil Taube, Krister Henriksson, Thorsten Flinck – och senare tiders författare – Kerstin Ekman, Bengt Ohlsson, m fl – entusiastiskt har tagit sig an verket, gestaltat det på nytt sätt, funderat vidare på historien, vridit och vänt på den.

Så vad är det då i ”Doktor Glas” som griper och intresserar oss nu, som gör att vi ständigt läser om romanen, och att den ständigt finner nya läsare?

Ett rimligt svar är att den är så mångbottnad och innehållsrik, så full av intressanta detaljer om livet, om stort och smått, viktiga saker värda att diskutera – men också lustiga företeelser att fascineras av och drömma kring.

Denna roman handlar om så mycket – till exempel om huruvida man har rätt att döda en annan människa, om ensamhetens villkor, äktenskapet och kärlekens villkor, om sexualångest och livsleda, om Stockholm, om läkarens plikt och ansvar, om kyrkan och prästerskapet – att det ständigt finns nya aspekter att upptäcka i den.

Nils O. Sjöstrand har i en av sina kommentarer i den nya utgåvan en intressant och högst trolig förklaring till att ”Doktor Glas” är ännu mer uppskattad i dag än 1905: avkristningen, sekulariseringen.

Religions- och prästkritik förekom förstås även när romanen kom ut första gången för över hundra år sedan. Men Hjalmar Söderberg formulerade sin kritik inte bara språkligt elegant utan också så djärvt att tidens konventioner utmanades.

Därmed kunde hans roman då ifrågasättas och kritiseras, hur välkomponerad och vackert skriven den än var. Numera väcker denna hans kritik inte samma anstöt. Tiden har vuxit ifatt hans roman.

Dessutom: kanske har vi idag lättare än läsare i början av förra seklet att acceptera att Tyko Gabriel Glas inte visar någon som helst ånger efter sitt dåd, som Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff”. Detta och mycket annat gör Glas till en intressantare och mycket levande gestalt, om än inte särskilt lycklig.

Denna artikel publicerades i Kristianstadsbladet den 11 februari 2015.

En ny film av Jan Troell, 43 år senare

Egyptiska paretJan Troell brukar visa ett nytt verk varje år vid den årliga filmfestivalen i Båstad, antingen en ny helt färdig film, lång eller kort, eller en film under arbete. Den film han visar på söndag, den 10 augusti då årets festival avslutas, tillhör den senare kategorin.

Den har i princip varit under arbete sedan april 1971.

Då, för över 43 år sedan, höll Troell på att färdigställa ”Utvandrarna”, den första av hans två filmer efter Vilhelm Mobergs utvandrarromaner. Filmen skulle ha julpremiär detta år. Under en paus i arbetet passerade Troell Paris. Han gick på Louvren och hamnade på den egyptiska avdelningen. Där såg han en träskulptur från omkring 2 300 år före Kristus (ovan), fint skuren i nästan ett enda stycke acacia-trä, som fascinerade och grep honom djupt.

Skulpturen föreställer en man och en kvinna i steget på väg någonstans. Mannen ser beslutsam ut, full av tillförsikt men också en aning förundrad, nyfiken, forskande. Kvinnan går ett halvt steg efter honom men håller sin arm runt hans midja. Hon ser mera ängslig ut, men tycks inte vara rädd. Även i hennes blick finns en tillförsikt.

Detta 4 300 år gamla konstverk gjorde ett så djupt intryck på Jan Troell att han nämnde det i ett brev han hade anledning att skriva till Vilhelm Moberg i ett helt annat ärende när han efter besöket på Louvren kom hem till Limhamn, där han då bodde:

”Kom hem sent i går natt efter sex dagar i Paris, där jag på Louvren upptäckte de flertusenåriga egyptiska Karl Oskar och Kristina som Du ser på bifogade kort. De var utskurna i trä och gjorde ett mycket starkt intryck på mig där de stod och höll varann i handen. De skiljde sig helt från övriga, starkt stiliserade avbildningar av människor jag sett i gammal egyptisk konst.”

Under våra samtal för några år sedan inför min bok ”Regi foto klippning Jan Troell” talade vi flera gånger om det egyptiska paret. Under årens lopp hade Troell ofta funderat på att göra en liten film om människans villkor, ja hela mänsklighetens historia med denna enkla, fascinerande skulptur som utgångspunkt och med hjälp av världskonsten. Han visade mig ett hundratal bilder på skulpturen som han hade tagit vid sitt senaste besök på Louvren.

Han berättade också att han sedan mycket länge hade haft text och musik till filmen klar för sig. Det skulle vara Nils Ferlins dikt ”Vid diktens port” och det skulle vara den version som Sven Bertil Taube läste in på skiva någon gång på 1960-talet. Musiken skulle förstås vara Ulf Björlins, den som beledsagade inläsningen.

Han hade lite olika idéer för filmen, sade han.

_ En är att börja med en bild på universum och sedan zooma in mot jorden, Frankrike, Paris, Louvren och genom hela museet där man ska skymta hela mänsklighetens historia för att till slut hamna i den monter där paret står. Och sedan vistas man en stund hos dem, går in i maskhålen i träet och allt vad det är. Sist jag var i Louvren tänkte jag att man ska gå ned med bilden genom glaspyramiden på museigården, ned till myllret av människor…

Av olika skäl dröjde det innan Troell kunde förverkliga den idé han fick för 43 år sedan, men i våras gjorde han slag i saken. Han återvände än en gång till det egyptiska paret i Louvren, denna gång med sin filmkamera.

Han visar mig resultatet, en film på nio minuter, på datorn i sitt klipprum i ett före detta fryshus intill sitt hem i Smygehamn. Arbetet, klippningen pågår ännu, Troell arbetar mjukt men ändå väldigt tydligt med klipparen Oliver Lazarevski. Detta är ännu ett verk under arbete, ännu finns det utrymme för förbättringar, filmen kommer inte att vara helt färdig när den visas i Båstad.

Viktigast: det är en enklare, mer avskalad film än den film Troell tidigare hade föreställt sig. Filmen registrerar hur vår tids människor, dessa museibesökare, släntrar förbi det tysta paret i montern. De flesta fångas in, stannar upp, fängslas, förvånas. Andra hastar förbi, mer upptagna av sina egna liv än det 4 300 år gamla parets.

Filmen återvänder ofta till mannens och kvinnans ansikten. De två ser milt överseende, nästan roat på sina sentida betraktare. Troell skildrar oss genom det egyptiska parets nyfikna, forskande ögon.

Förhoppningsvis kommer filmen att visas på tv, så småningom.

FAKTA. Jan Troell fyllde nyss 83 år. Hans senaste långfilm, ”Dom över död man”, 2012 handlar om Torgny Segerstedt. Vid sidan av filmen om det egyptiska paret lägger han nu sista handen vid en timslång dokumentärfilm om den skånske skulptören Axel Ebbe. Troell börjar inom kort skriva manus till sin nästa långfilm. Den handlar om den finländska konstnärinnan Helene Schjerfbeck och han hoppas kunna börja spela in den nästa höst.

 

Svenska äpplen i Amerika

Kan det finnas något samband mellan Kristina i Vilhelm Mobergs utvandrarroman och den amerikanske skådespelaren Sylvester Stallone?

Javisst.

Äppelkärnor.

I det nya landet längtade Kristina ofta hem till Duvemåla i det gamla landet. Hennes man Karl Oskar såg hennes längtan och skrev hem till Sverige ”efter äpplakärnor från en astrakanapel i hennes föräldrahem”. Han planterade kärnorna vid gaveln till deras nya, präktiga boningshus i Nya Duvemåla, Minnesota.

Kärnorna grodde till en planta som växte till ett träd. När det första gången bar frukt låg Kristina sjuk i sin säng. ”Karl Oskar reste sig och gick ut, han gick bort till apeln. Från en av de lägsta grenarna tog han ner ett stort och grannt äpple.” Han lade det stora äpplet på Kristinas täcke. ”Titta här! Dina astrakaner ä mogna!”.

Kristina förmådde inte bita i äpplet, hon smekte det bara med läpparna – men hon kände igen det: ”Dä smakar som våra äppel. Våra äppel där hemma!”

Det är en av de vackraste scenerna i Mobergs romansvit, lika vackert återgiven i Jan Troells film efter romanerna. Äpplet faller ur Kristinas hand, rullar nedför täcket och faller med en duns ned på golvet. Kristina dör.

Jag kom att tänka på detta när jag läste Lennart Pehrsons nyutkomna bok ”Den nya världen”, den första volymen av tre om utvandringen från Sverige till Amerika. Pehrson berättar bland annat om en Peter Gunnarsson, som tjugoåtta år gammal kom till kolonin Nya Sverige i Delaware 1640 med skeppet ”Kalmar Nyckel” på dess andra resa.

Denne Gunnarsson blev en av de allra första framgångsrika svenska invandrarna i Amerika och tog sig med tiden namnet Rambo efter Ramberget på Hisingen i hemstaden Göteborg. Han ska också ha fört med sig äppelkärnor som han planterade i det nya landet. Ramboäpplet kom att odlas i stora delar av USA.

När den amerikanske författaren David Morrell tvåhundratrettio år senare funderade på ett bra namn på hjälten i sin debutroman ”First Blood” bet han vid ett tillfälle i ett äpple som han just hade fått av sin hustru. Till skillnad från Mobergs Kristina kunde Morrell inte identifiera äpplet efter dess smak. Han undrade vad det kallades.

I svaret fick han det kraftfulla namn han sökte för sin huvudperson. Romanen kom ut 1972 och filmades tio år senare – med Sylvester Stallone i huvudrollen som Rambo.

(Denna krönika publicerades i Eskilstuna-Kuriren den 3 maj 2014).

 

 

Ann-Margret, 2001

SvT visade häromdagen en fin dokumentär om den svenska skådespelerskan Ann-Margret från Valsjöbyn i Jämtland och Hollywood i Kalifornien. Jag mötte henne i Richmond, Virginia för tretton år sedan, då hon just utsetts till ”Årets svenskamerikan” i USA, fyllt 60 år och turnerade i USA med ”The best little whorehouse in Texas”. Jag skrev om det i Dagens Nyheter.

Håll till godo:

DET ÄR INTE HELT lätt att intervjua Ann-Margret, som Vasaorden av
Amerika utsett till årets svenskamerikan och som just denna lördag
fyller 60 även om hon med en koketterande dåres envishet skämtar om
att hon är 92, you know.

Ty som många skådespelare och underhållare med många år i branschen
har hon lättare för att spela sig själv än att vara sig själv. Det
förväntade är hennes ledstjärna.

Fortsätt läsa

Georg Oddner, Sovjetunionen 1967

I Jan Troells film ”Ole dole doff” (1968) spelar hans vän fotografen Georg Oddner en fotograf vid namn Georg – ja, sig själv alltså. I en underbar scen i Malmö hamn tar han modebilder. ”Paraplyt, paraplyt, paraplyt, fint, still, så vackert, rör dig bara lite till…”, ropar han till modellen. Efter fotosessionen går Georg och filmens huvudperson, läraren Sören Mårtensson spelad av Per Oscarsson, hem till fotografens ateljé.

Läraren tittar på Georg Oddners bilder – skrattande barn i Hiroshima, skånska repgubbar – och fotografen tar några bilder på läraren.

_ Jag tycker om att röra på mig. Du får ursäkta att jag håller på och pillar med kameran här. Du vet, jag ska iväg nästa vecka på en reportageresa österut, till Sovjet. Tre månader. Jag kollar mätaren, säger fotografen.

Fortsätt läsa

Om boktjuven på KB

En dag i somras fick jag för mig att kolla det hus jag bodde i för länge sedan i min gamla hemstad, detta Eskilstuna. Flerfamiljshuset med fyra lägenheter på andra våningen utöver fastighetsägarens lägenhet i hela bottenvåningen stod kvar liksom det mindre huset på samma tomt. Utedassen försvann redan på min tid.

Backen där vi åkte bob och kälke var inte så brant som jag minns den, men stenmuren längs backens ena sida var sig lik, den vassa stenmur som jag skadade ett knä mot när jag vid ett tillfälle av någon anledning valde att dyka över den för att fånga upp en boll. Ärret på knät syns fortfarande. Skogsbacken ovanför backen var sig inte lik.

Jag kom att tala med den man som nu äger fastigheten med flerfamiljshuset och det mindre huset. Vi talade om den märklige man, bördig från min hemstad, som var anställd på Kungliga biblioteket och stal värdefulla böcker därifrån. Boktjuven som sålde de flesta av de stulna böckerna vidare utomlands men som avslöjades – och hann spränga sig själv till döds i sin lägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm innan åtal väcktes.

Nu stod vi mellan flerfamiljshuset jag bodde i och skogsbacken som inte är sig lik. Vi kom att tala om boktjuven, ty bara några dagar tidigare hade tidningarna rapporterat att en av de stulna böckerna hade återlämnats till KB vid en ceremoni i New York. Fastighetsägaren var bekymrad över vad som hade hänt med de kanske tjugo stulna böcker som han personligen räddat till eftervärlden.

Så han var inblandad?

Indirekt, förklarade fastighetsägaren. En ung dam som hyrde det lilla huset intill flerfamiljshuset hade någon dag efter explosionen på Surbrunnsgatan anförtrott fastighetsägaren att boktjuven hade dumpat ett antal böcker i hennes källare; hon var en av hans före detta flickvänner. Nu var hon rädd. Hon tänkte bränna upp böckerna.

Stopp, hade fastighetsägaren sagt, och sedan hade han ringt polisen som kom och hämtade böckerna.

Men var fanns de nu?

I säkert förvar på KB, försäkrade en bibliotekarie med insyn i dramat som jag träffade några veckor senare.

Det stör mig en aning att vi delar barndomsstad, jag och boktjuven, och att han gick i mitt gamla läroverk. Jag kände honom inte, han var så mycket yngre än jag. Men det stör mig ändå.

(Denna krönika har tidigare publicerats i Eskilstuna-Kuriren.)

Olle Stenholm

Jag kom att tänka på Olle Stenholm, som en gång för länge sedan var min arbetskamrat på Dagens Nyheter men som sedan gick till radion och därefter till televisionen och gjorde en lysande karriär. Jag gjorde en intervju med honom i februari år 2001 då han just hade tillträtt den viktiga posten som Allmänhetens pressombudsman.

Han var då 59 år gammal. Ur hans karriär: sommarvikarie på DN i början av 60-talet, DN:s
utlandsredaktion 1965-67, Ekoredaktionen 1967-70, korrespondent i
Moskva 1971-73, i Washington 1976-79, utrikeschef Rapport 1979-87,
programledare Magasinet 1987-91, chef Ekoredaktionen 1993-94,
programledare i radions ”Efter tre” 1995-2000. Allmänhetens pressombudsman den 1 november 2000.

Olle Stenholm dog i januari 2007, knappt 65 år gammal.

Här intervjun, publicerad i Dagens Nyheter den 4 mars 2001.

MAN KAN SE OLLE STENHOLM som en Bror Duktig. En Magister Stenholm
som med höjt pekfinger talar om för kolleger och vänner hur saker
och ting verkligen förhåller sig. Eller hur allt borde vara. En
välsorterad, väl påläst man som inte döljer ett moraliskt patos. En
språkbrukare som kan uttrycka detta patos i meningar så
välformulerade att även de få patinerade slangorden framstår som
utsökta.

Fortsätt läsa

Ulf Linde

Konstprofessorn, museimannen och ledamoten av Svenska Akademien avled den 12 oktober 2013, 84 år gammal. Jag intervjuade honom sommaren 2008 i Dagens Nyheter om hans då nyss utgivna självbiografi Från kart till fallfrukt. Här intervjun.

                                                                  ********

Han har lätt för att bli uttråkad och har alltid velat hålla på med många olika saker. Ändå hänger allting ihop. Konstkritikern och akademiledamoten Ulf Linde summerar sitt liv i memoarboken ”Från kart till fallfrukt”.

   Ett regn har dragit förbi och lämnat luften frisk och klar. Ulf Linde sitter i sin rullstol på Thielska galleriets lilla terrass, som de flesta dagar. Nästan tama talgoxar landar obekymrat. Nedanför kullen skymtar den stora vita villa där Ulf Lindes kollega och mentor i Svenska Akademien Anders Österling bodde, och bortom den blänker farleden där båtar och stundom stora fartyg drar förbi.

   Ulf Linde lägger ifrån sig en bok på franska om Goya. Under några timmar talar vi om spännvidden i hans liv, om jazz, konst och konstnärer, om vänner och andra människor och om att han är till freds med livet trots att han fått båda sina ben amputerade. Han fyller 80 nästa år.
Fortsätt läsa