Magdalena Ribbing

Här min intervju med den nu tragiskt bortgångna Magdalena Ribbing i tidningen Veteranen, numera Senioren, 2010.

Detta hade man inte anat under DN-tiden, skriver Magdalena Ribbing i ett e-postmeddelande, ”alltså att det skulle finnas intresse för ens torftiga personlighet”.

Hon ger exempel ur sin almanacka för att jag verkligen ska förstå att hon inte larvar sig när hon säger att hon har svårt att finna en tid för lunch.

Filminspelning, föreläsning på Svenskt Tenn, större intervju för Gastronomiska Akademien, huvudgäst i SvT Morgon, värdperson i SvT:s Go´kväll, föredrag på Slottet, möte på jordbruksdepartementet om Matlandet Sverige, möten för en kommande bok. Plus några timmars frågesvarande för DN:s hemsida nästan varje dag om ”hyfs och stil”, ett samlingsbegrepp hon föredrar framför ”etikett”.

Läs mer

Katinka Faragó

Med anledning av en bok om Katinka Faragó gjorde jag 2008 en intervju med henne i Dagens Nyheter. I januari 2017 fick hon en hedersguldbagge. Här intervjun från 2008:

På omslagsbilden till ”Katinka och regissörerna” har bokens huvudperson blicken fäst långt i fjärran, långt bortom den andra personen på bilden, han som just håller på att säga något till henne. Jaja, tycks Katinka Faragó tänka. Jag hör vad du säger. Men det ordnar sig.

Bokens undertitel, ”125 filmer och 55 år bakom kameran”, säger också något om Katinka Faragó, född i Wien för sjuttioett år sedan av ungerska föräldrar. ”Hon är den svenska filmhistorien”, skriver hennes medförfattare Birgitta Kristoffersson i förordet till boken.

Läs mer

Hans Alfredson

Jag hade lyckan att intervjua Hans Alfredson sommaren 2005 med anledning av den bok om Svenska Ord som Staffan Schöier och Stefan Wermelin gav ut på hösten samma år. Intervjun byggde på ett samtal med Hans Alfredson i Tomelilla och ett framträdande som han gjorde i Simrishamn några veckor tidigare.

Här intervjun som den publicerades i Dagens Nyheter den 21 augusti 2005.

***

Nej, Hans Alfredson tänker inte skriva några memoarer. Han tycker inte om själva formen. Men han hade en gång en bra idé, säger han när vi träffas i Tomelilla. Han skulle skriva en kontrafaktisk självbiografi, en berättelse om sitt liv sådant det kunde ha blivit om han vid en viss punkt i livet hade gjort ett annat val än det han i själva verket gjorde.

Läs mer

Gilbert Kaplan död

Multimiljonären, amatördirigenten och Mahler-specialisten Gilbert Kaplan har avlidit i New York, 74 år gammal efter att ha drabbats av en aggressiv form av cancer. Han var framför allt känd för två saker, att ha startat den mycket framgångsrika tidskriften Institutional Investor och för att ha dirigerat ett enda verk, Gustav Mahlers andra symfoni, otaliga gånger över hela världen. Här en intervju jag gjorde med honom i Dagens Nyheter hösten 2008.

*************

Gilbert Kaplan tillrättavisar mig. Han vill inte använda ordet ”besatt” för att beskriva sitt förhållande till Gustav Mahler i allmänhet och hans andra symfoni i synnerhet.

Han säger att det helt enkelt handlar om en kärlekshistoria som bara fortsätter och fortsätter och som hans egen hustru accepterar, med glädje.

Läs mer

Frank Sinatra

Frank Sinatra, the one and only, skulle ha fyllt 100 den 12 december.

Jag började lyssna på hans skivor på 50-talet, då han han ”kom tillbaka” – ”Songs for swingin´ Lovers”, ”A Swingin´ Affair”, etc. Jag noterade med en viss besvikelse att han stödde republikanen Richard Nixon i valkampen 1972 – så till den grad att han satt på podiet under republikanernas konvent i Miami Beach i augusti detta år – ”sporting his new toupé”, som det stod i de amerikanska tidningarna.

Nå. När  han dog i maj 1998 var jag stationerad i Washington, DC, och jag  skrev  följande, djupt känt:

På Piccolo’s Clam Bar i Hoboken, New Jersey, tystnade musiken på fredagen. De brukar spela Frank Sinatra-låtar dagen lång för sina kunder. Så inte denna dag, ty Frank Sinatra, som gjort Hoboken känt över världen genom att låta sig födas där för drygt 82 år sedan, hade avlidit i en hjärtattack på ett sjukhus i Los Angeles under natten.

Läs mer

Lindansaren

Nu går ”The Walk” på biograferna, spelfilmen om lindansaren Philippe Petits hisnande, spektakulära vandring på stålvajer mellan World Trade Center-tornen den 7 augusti 1974, dagen innan Richard Nixon avgick som USA:s president, vanärad i Watergate-skandalen.

Jag såg Petit uppträda en gång, under mer blygsamma men ändå fascinerande former.

Det hände en februaridag 1981 i hörnet av West Broadway och Prince Street i Soho, New York. Petit försörjde sig vid denna tid som gatuunderhållare, och han var lysande. Han hade som vanligt ritat en stor rund cirkel på trottoaren och ryktet spred sig snabbt i området. ”Petit är här, Petit är här” och människor hade snabbt samlats för att titta på honom och hans konster.

Läs mer

Claes Andersson om döden och lyckan

Så på Bokmässans sista dag kommer man i god tid till seminarielokalen F4 – och studsar inför den långa kön. Så många tonåriga flickor! Så roligt att Claes Andersson drar så mycket publik! Denne finlandssvenske poet, 78 som just kommit med sin tjugosjätte diktsamling (om jag räknat rätt) sedan debuten 1962 och som nu ska tala om detta med poetkollegan Bengt Berg under rubriken ”Det underfundiga åldrandet”.

Tonåringarna längst fram i kön fnissar, och rodnar kanske en aning. Det framgår att de står i kö för följande programpunkt i samma lokal. De väntar på bloggaren och komikern Clara Henry, 21, som ska tala om sin bok ”Ja, jag har mens hur så?”.

Men det blir ändå ganska fullt i lokalen när Bengt Berg drar igång ett underfundigt samtal med Claes Andersson, som vid sidan av sitt omfattande författarskap har gjort karriär som psykiatriker, vänsterpolitiker (kulturminister 1995-98), jazzpianist och, i sin ungdom, fotbollsspelare på elitnivå.

Läs mer

Tore Johnson – bilder från Paris

Lars Forssell skrev något mycket vackert om fotografen Tore Johnson efter dennes alltför tidiga död vid 52 års ålder 1980:

Han gick genom livet som en människa. Tog bilder av allt. Det var ingen som tänkte på honom som fotograf.

Nu ställer Nordiska museet ut ett antal av de bilder Tore Johnson tog i Paris i slutet av 1940-talet och början av 50-talet, då staden var sliten, nedgången, ruffig, ännu präglad av en efterkrigsstämning, men också bilder som han tog senare under 50-talet och i början av 60-talet.

Läs mer

Yvonne Hirdmans nya bok

Historieprofessorn Yvonne Hirdman har just gett ut en memoarbok med titeln ”Medan jag var ung – egohistoria från 1900-talet” (Ordfront förlag). Den har fått lysande recensioner i de flesta tidningar och är skriven i ungefär samma sökande, uppsluppna, roliga och ofta drastiska stil som hennes Augustbelönade ”Den röda grevinnan” (2010), som handlar om hennes mor.

Här ett utdrag ur den intervju jag gjort med Yvonne Hirdman för det senaste numret av tidningen Veteranen, som just kommit ut.

***

”Medan jag var ung” handlar förstås inte bara om Yvonne Hirdmans karriärproblem, den handlar också om kärleken. Det eviga sökandet efter en roll i forskarvärlden interfolieras med ett lika evigt sökande efter en kärlek som håller. Hon redovisar uppseendeväckande öppet sina relationer med en tysk och en man som visar sig vara impotent och en holländare och en solochvårande grek – innan hon till sin egen överraskning, om jag tolkar henne rätt, finner en hamn hos den finlandssvenske Claes.

Var det inte svårt att vara så öppen?

_ Nej. Det gör mig ingenting. Det finns tre stråk i min bok. Drömmen om att skriva. Kärleken. Feminismen. Allt går ihop. Man kan säga att det handlar om att vara kvinna i världen.

Läs mer

Doktor Glas lever

Jag tänker ibland på Tyko Gabriel Glas, huvudpersonen och den som för pennan i Hjalmar Söderbergs dagboksroman ”Doktor Glas” från 1905, till exempel på väg till min arbetslokal på Skeppsholmen.

När jag en dag för några år sedan passerade den numera avsakraliserade Skeppsholmskyrkan var dess trappa beströdd med djupt röda rosenblad. Så lämpligt, tänkte jag. Det var ju här doktor Glas av stötte ihop med Helga Gregorius dagen innan han av en tillfällighet kunde förverkliga den plan han länge haft att förgifta hennes tjugosex år äldre man, den i hans ögon så vedervärdige pastor Gregorius, den man som gjorde hennes liv djupt olyckligt.

Det var här Tyko Glas dristade sig till att fråga om han fick ge henne, som han hade förälskat sig i, en kyss på kinden, och det var här hon gav honom en kyss på pannan till avsked.

Romanen ”Doktor Glas”, som just har getts ut i Hjalmar Söderbergs ”Samlade Skrifter” (Lind & Co), tycks år från år stärka ställningen som en av den svenska litteraturens mest lästa och uppskattade, ja beundrade klassiker.

Originalutgåvan 1905 togs emot välvilligt vad språk och stil beträffar, men många av den tidens recensenter hade ändå kritiska synpunkter mot innehållet i romanen, dess moral. En läkare som giftmördar en pastor…

Men ”Doktor Glas” blev läst och diskuterad och fann med tiden många läsare. Romanen har getts ut i ständigt nya utgåvor och upplagor, hittills sammanlagt 66 inklusive tal- och e-böcker. Av bibliografiska uppgifter sammanställda av Björn Sahlin framgår att nästan hälften av dessa utgåvor och upplagor har kommit efter millennieskiftet. Romanen har dessutom översatts till uppseendeväckande många främmande språk, 29. Sex nya språk har tillkommit bara under de senaste fyra åren.

Ett annat tecken på romanens popularitet är dess ”favoritstatus”. I nutida intervjuer nämner människor med högst olika bakgrund mycket ofta ”Doktor Glas” som sin favoritroman. Anmärkningsvärt ofta framhåller invandrare Hjalmar Söderberg som en inspiratör och hans författarskap som en inkörsport till det svenska språket.

Denna tilltagande uppskattning av ”Doktor Glas” speglas också i litteraturhistoriska hand- och läroböcker, noterar Nils O. Sjöstrand, som är ordförande i Söderbergsällskapet och som tillsammans med den nu avlidne Bure Holmbäck och den ovan nämnde Björn Sahlin har redigerat och kommenterat den nya utgåvan av romanen.

I tredje upplagan av ”Svensk illustrerad litteraturhistoria” 1932 beskrevs romanen som ett skickligt genomfört tankeexperiment som dock ”lämnar läsaren ganska likgiltig”. Bo Bergman betecknade i sin minnesteckning 1952 över sin vän Hjalmar Söderberg ”Doktor Glas” som ”ett stort celebralt räknestycke, men knappast som stor konst annat än i det lyriskt beskrivande”.

Men i modernare litteraturhistoriska verk hyllas ”Doktor Glas” ordentligt. I del 4 av ”Den svenska litteraturen” (1989) beskrev Björn Sundberg romanen som ”ett verk som på en gång är både en helstöpt roman och en tankebok”. Göran Hägg höjde ribban ytterligare i sin ”Den svenska litteraturen” (1996), där han slog fast att ”Doktor Glas” är ”ett fulländat mästerverk”.

Nutida läsares uppskattning av romanen röjs också i den senaste utlåningsstatistiken från Stockholms Stadsbibliotek. Listan över de 100 mest utlånade vuxenböckerna 2014 domineras naturligt nog av böcker utgivna under de allra senaste åren, men där finns också fyra romaner utgivna på 1900-talet. Av dessa kan bara en betecknas som en riktig klassiker – ”Doktor Glas”, på 51:a plats.

Ett tydligt tecken på fascinationen inför ”Doktor Glas” är också att flera ledande skådespelare – Allan Edwall, Sven Bertil Taube, Krister Henriksson, Thorsten Flinck – och senare tiders författare – Kerstin Ekman, Bengt Ohlsson, m fl – entusiastiskt har tagit sig an verket, gestaltat det på nytt sätt, funderat vidare på historien, vridit och vänt på den.

Så vad är det då i ”Doktor Glas” som griper och intresserar oss nu, som gör att vi ständigt läser om romanen, och att den ständigt finner nya läsare?

Ett rimligt svar är att den är så mångbottnad och innehållsrik, så full av intressanta detaljer om livet, om stort och smått, viktiga saker värda att diskutera – men också lustiga företeelser att fascineras av och drömma kring.

Denna roman handlar om så mycket – till exempel om huruvida man har rätt att döda en annan människa, om ensamhetens villkor, äktenskapet och kärlekens villkor, om sexualångest och livsleda, om Stockholm, om läkarens plikt och ansvar, om kyrkan och prästerskapet – att det ständigt finns nya aspekter att upptäcka i den.

Nils O. Sjöstrand har i en av sina kommentarer i den nya utgåvan en intressant och högst trolig förklaring till att ”Doktor Glas” är ännu mer uppskattad i dag än 1905: avkristningen, sekulariseringen.

Religions- och prästkritik förekom förstås även när romanen kom ut första gången för över hundra år sedan. Men Hjalmar Söderberg formulerade sin kritik inte bara språkligt elegant utan också så djärvt att tidens konventioner utmanades.

Därmed kunde hans roman då ifrågasättas och kritiseras, hur välkomponerad och vackert skriven den än var. Numera väcker denna hans kritik inte samma anstöt. Tiden har vuxit ifatt hans roman.

Dessutom: kanske har vi idag lättare än läsare i början av förra seklet att acceptera att Tyko Gabriel Glas inte visar någon som helst ånger efter sitt dåd, som Raskolnikov i Dostojevskijs ”Brott och straff”. Detta och mycket annat gör Glas till en intressantare och mycket levande gestalt, om än inte särskilt lycklig.

Denna artikel publicerades i Kristianstadsbladet den 11 februari 2015.